2005 Vietti Barbera d’Alba Scarrone

En provning med djurtema kanske man kan ha någon gång? En noshörning från La Spinetta, förstås. A Donkey and Goat packar in två djur och borde förstås representeras dubbelt. Luís Pato för flygfänas skull, om nu inte någon ställer upp med Screaming Eagle (ring mig genast i så fall). Ja ja – New York Times har hela storyn om critter labels i spåren efter Yellow Tail. Men ni får inte glömma Vietti!

Djur i bild kräver stor talang och integritet för att inte bli fast på Hötorget. Min estetik brukar vara rätt stram, men man får vara riktigt renlärig bauhauskramare för att inte charmas av gräshoppan. Eller snigeln på Barolo Brunate och den här dalakurbitsen. Bland konstnärerna bakom Viettis flaskor finns namn som Pier Paolo Pasolini och 1996 ställdes hela den dåvarande kollektionen ut på MOMA i New York.

Vin kan de visst göra också, Luca Corrado och hans folk. Scarronegården ligger i krokarna av Castiglione Falletto. Frukt från 60-åriga stockar hamnar på franskt i 16 månader, och resultatet är alltid seriös barbera med egen personlighet.

Nollfemman är harmonisk och väldoftande med påkostade fat på toppen. Inte den vaniljkladdiga sorten, utan en aromatisk och kryddig karaktär med lite nymalet kaffe och bittermandel. Under ligger den där violetta frukten som de bästa barberabagarna hanterar så bra, fint fokuserade mogna moreller plus björnbär och ett eller två blåbär. Och skoputs – vanligare än du tror med den här druvan.

Ah, barberasyror… Friskt och fräscht är det i munnen, med slank mörk körsbärsfrukt och fin balans. Lakrits och viol i eftersmaken är lätt att tycka om. Det är påtagligt ungt med lite oborstade tanniner och en del beska, och den aromatiska profilen är inte fullvuxen, men man känner att Currado siktar långt. Viettis barberor brukar behöva ett antal år på sig för att blomma ut.

Men Scarrone är god nog i dag, ren och snygg med det där proffsiga uttrycket som är lite svårt att fånga. Det här är ingen retrobarbera, men den är långt ifrån fjäskig. Synd bara att barbera blir dyrare i samma takt som den blir bättre – men det är klart, jag slänger gärna in en femtiolapp för gräshoppan.

*

Uppdatering, 15 december: Det blev visst lite av en modern barberavecka, men Scarrone står ut som överlägsen så långt. 2005 La Spinetta Bionzo hade fin doft, men utan den där laserfokuserade cassisfrukten som brukar utmärka Rivettis barberor, och inte riktigt den kryddiga komplexitet i smaken som gör den intressant. Och Sandrones barbera från 2004 verkar ha passerat zenit. Den var ju jättegod för ett år sedan, men nu har den yppiga likörfrukten säckat ihop och det hela blir lite snipigt och ihåligt. Det är inte så lätt att pricka toppen på de här filurerna, men hellre för tidigt än för sent verkar vara den säkraste strategin.

//anders

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina

Nödslaktad noshörning i dag. Jämngamla systerbarberan Bionzo visade häromveckan lite för många tecken på en snar framtid som trött pensionär, när hennes hela raison d’être varit rollen som flamboyant förförerska. Utryckning! Det ödet ska vi frälsa Gallina ifrån. Till hjälp tar vi grannarna, grillen, välhängd ryggbiff och tomatsallad med hallonvinägersyrad rödlök.

Vi var överraskande oberörda av 2004 Gallina i november. Snygg doft, men lite konstig i munnen, och stryk av utagerande Bionzo i familjekampen. Nu då?

Lugn, bara lugn. Den här gången är den lilla noshörningen, förlåt, den lilla hönan, i toppform. Doften är förförisk och kryddig med körsbärskärnor i anfallet. En touche av mild och ädel ålderdom vilar över intrycket, men det är bara i jämförelse med hur de här vinerna doftar som ungdomar – allt är vitalt och oanfrätt. Gott! Lite choklad och vanilj från faten är väl integrerade, och så finns något tropiskt i den mogna frukten som är svårt – och knappast intressant – att ringa in.

Barberasyran är fräsch och fin i munnen, kroppen slankare än man anar med tanke på den slösande mörka körsbärsfrukten. Gallina går inte lika mycket på knockout som Bionzo, utan är mer lågmält snygg med utmärkt balans. Lite lakrits, fänkål och skoputs sätter nålen i Piemonte. Nästan överraskande elegant, men med bra intensitet i smaken. Helt enkelt den bästa nollfyra vi har druckit från bröderna i Castagnole, om vi bortser från barbaresco. Jag minns inte detaljerna, men undrar om inte novemberflaskan helt enkelt kan ha varit lite varm. I så fall är det slakare lina än vanligt att balansera på.

Det tar ett tag med öppen flaska, men sedan kommer de spinettska nyanserna tassande som huskatter och kryper upp i knät: Bittermandeln, flera inkarnationer av svarta vinbär, och nyskalad banan. Till och med jordgubbar går att hitta i övertonerna. Och så rena och söta körsbär som dominerar eftersmaken.

Inga svaga lårbenshalsar här, inte. Bara det fokus i uttrycket som vi alla hoppas på nel mezzo del cammin di nostra vita. Fast med trädgårdsrosor runt omkring i stället för mörka, läskiga skogen.

//anders

2004 La Spinetta Bionzo vs 2005 Ridge Geyserville

Nu ska det avgöras: Finns det gemensamma drag i vinerna från La Spinetta och Ridge? Jag associerar alltid till den ena när jag dricker den andra, men spricker den romantiska idén under laboratorielampan? Det här är en parallell jag borde ha hällt för länge sedan.

La Spinettas Bionzobarbera från 2004 var vansinnigt charmig i fjol, både på Creutzgatan och hos spinettorna i Castagnole. Nu är den fortfarande mörkt lilaröd, men börjar få tydliga mognadsdrag i färgen. Näsan är så lätt att känna igen, med sina svarta vinbär – marmelad och sommarfräsch buske – och fatiga övertoner av bittermandel och barberanagellack. Den är lika yppig som sist, med mörka mogna körsbär, örtiga kryddor och en söt fikonsky. Doften har egentligen inte skiftat så mycket, möjligen fått ett lite äldre stråk, som förra säsongens syltkrukor, och hallonparfymen har lagt sig.

Geyserville är något så ovanligt som en zin med lagringskrav, och nollfemman är förstås inte klar än. Men de brukar ha en babycharm som lockar till barnamord, och dessutom vill jag ta tempen på den här för att veta hur jag ska hantera syskonen. Doften är, så klart, mycket yngre än italienarens – men de har absolut mycket gemensamt, framför allt i krysset mellan likörtonad spetsfrukt och kryddig ek. Geyservilles lufttorkade fat känns lite mer vaniljtonade mot Bionzons aromatiska profil. Björnbär, blåbär och moreller ger tydlig Ridgekänsla. Och så mjölkchoklad och några droppar likör.

Barberan känns saftig och duktigt syrlig i munnen, vilket förstärks av att frukten har börjat glesna. Mognare drag tar också plats på fruktmosets bekostnad; löv, tobak, tomatplanta. Det är ont om tanniner och huvudintrycket är att vinet inte riktigt har strukturen för lagring. Det var godare i fjol, med slösande rika och högextraherade körsbär och vinbär. Nämnde jag lakrits?

I andra glaset visar Geyserville upp snyggt fokus utan syltboja om foten. Rik frukt är rätt ord, med björnbärsmarmelad och cassis toppat med en snygg pepprighet. Balansen är bra och strukturen ganska fast. Det är uppenbart varför jag gillar Geyserville med mer ålder under korken, när frukten blivit mer dekadent. Visst är den god i dag, men känns som en puppa som en dag får vingar, färger och mönster. 2005 är fyrtionde årgången av zinblandningen, som har 17 procent carignan från 120-åriga stockar och en skvätt petite sirah – ovanligt lite den här gången, eftersom zinfandelfaten hade så ovanligt kraftiga tanniner – och både Paul Draper och recensenterna har verkat mycket nöjda.

Lillebror har inte bara tagit med sig hela familjen, utan hjortfileter också, och dessutom en påse gigantiska kycklingklubbor från pappas prisbelönta uppfödargranne Mowitz i Åkerström. Kanske är det köttet som får vågskålen att tippa över åt Bionzos håll den här gången. Kanske är det syrorna. Kanske, å andra sidan, favoriserar jag bara Italien som vanligt. Och 2005 Geyserville med tre år till på nacken kommer att vara ett strålande vin. Bionzo växer efter hand, luckorna tätas, men nog är det sista valsen och årsbarnet från Gallina-läget hemma ska drickas upp asap.

Det känns i alla fall skönt att alla korsassociationer mellan de här båda producenterna inte bara var hjärnspöken.

//anders

La Spinetta med Giorgio Rivetti

Giorgio Rivetti är en av världens mer uppmärksammade vinmakare. På förhållandevis kort tid har han tillsammans med bröderna gjort La Spinetta till en av de hetaste katterna på vinvärldens dansgolv. Så när han tillbringar en junikväll på Vinbaren, där en rad Spinettaflaskor som inte lanserats i Sverige hälls upp och diskuteras, är det förstås knôkfullt och kö bort till Katarinahissen.

Eller inte. Det är 28 grader ute och de enda som inte får betalt för att vara där är yours truly och femtio procent av Finare Vinare. Rena spavistelsen – och all tid i världen att ta tempen på en del framtida releaser med skaparen (och importören) till hands.

Hur det smakade? Så här.

• 2006 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina
Lite väl mycket fat i näsan ännu, men fin, läcker svartvinbärsmarmelad bakom. Något i doften säger sommaräng, och precis när jag ska skriva anis får jag klockren lakritspuck i näsan. Lakrits och vanilj, då, för den som vill bryta ned. Smaken är idel varm frukt med någon restsötma, mogna körsbär med en kant av vinbär och barberakrydda. Rejält med tanniner för en barbera, men lite dämpade syror; å andra sidan var den nog i varmaste laget. Bör tjäna på lagring.

• 2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo
Egentligen en juniorbarbaresco från Starderi-vingården, där en del stockar (omkring sju år gamla, enligt signore R) inte kvalar in i toppvinet på några decennier till. F&V hyllade nollfemman, men den ligger fortfarande osmakad hemma. Den här årgången har en tydligt ung och lite parfymerad doft där körsbär, med kärnor och allt, dominerar. Lite hustypiska blomtoner finns, och en köttig komponent som komplicerar bilden fint. Faten är väl avvägda och ger mest lite rostat bröd i näsan.

I munnen är det lika ungt, men med bra tryck och stöddiga tanniner – Giorgios (och vinpressens) bild av 2006 som en mycket strukturerad årgång börjar få eldunderstöd. Det smakar syrliga körsbär med en liten beska, molto Piemonte, och en touch svarta vinbär.

• 2006 La Spinetta Pin
En gammal favorit i Spinettas lineup, den här blandningen av nebbiolo och barbera som döpts efter gammelfar Rivetti. 2006 års upplaga har en superattraktiv doft som öppnar med underbara söta blomtoner ovanpå svarta vinbär, körsbär och bittermandelfat. Bra djup, kryddig och generös; örter och choklad finns också, och efter hand lite nebbiolotjära åt asfalthållet. Smaken är mörksöt, gåtfull och aromatisk, särskilt i fullstort glas senare på kvällen. Cassis, lakrits och örter handlar det om. Pin har en bit kvar för att hitta sin definition, men biter ifrån bra och framtiden känns ljus. Eller mörk, om ni vill.

• 2005 La Spinetta Barbaresco Starderi
Bara tungviktare kvar nu… Den ljusa barbarescon öppnar med superfin hallonfrukt blandad med jordgubbar. Sedan hojtar vi nästan i munnen på varandra, T och jag: Svartvinbärsbuske! Gnuggade blad och allt. Sötfruktig och generös, inte alls hårdfatad som huset ibland får kritik för; lite vaniljkex att lägga marmeladen på bara, och viss kryddighet.

Tyvärr kan smaken inte matcha. Cassis, plommon och tjära finns, men det känns knutet. Giorgio beskrev 2005 som elegant, och Starderi är lätt och fin i munnen men mittsmaken är väl vek och saknar karaktär. Tanninerna är påtagliga och rätt klistriga – herregud, vi sitter och dricker riktigt ung barbaresco här – och lagring krävs förstås, men risken är att den förblir i tunnaste laget för sin stil. Möjligen är jag lite hård på grund av höga förväntningar, men tar man 750 spänn får man tåla höga förväntningar.

• 2004 La Spinetta Barolo Campé
2000 gjorde barbarescobröderna från Castagnole sin första barolo i en nybyggd anläggning i Grinzane Cavour. Vi luktar på 2004 – och hittar en vinnare i en helt egen klass i kväll. Campé har en lite vresig men underbar doft, komplex och mättad, med kött och läder ovanpå rätt traditionella barolotoner av jordgubbssylt, körsbär och plommon. Dessutom kommer tjäran krypande, och en fantastisk blombukett med violer och rosor.

Trots en elegant lätthet är det ett jäkla drag i smaken. Och trots att den drogs upp dagen före är den länge rätt kärv och tjurig, men ändå härligt sötfruktig med jordgubbarna och körsbären från näsan. Löv och pinje ger mer barolocred. Ungt som tusan, men redan oerhört gott och på gränsen till drickbart med en tung köttbit. Det här är ändå en bit från Spinettas barbarescotrio, lite mer traditionellt i stilen och inte lika fruktdrivet. När det gäller fatdiskussionen har huset dragit ned på rostningen under 2000-talet, och jag tycker absolut att det har höjt kvaliteten.

”Not so bad”, säger Rivetti om 2004 Campé, slugt leende, och sätter italienskt rekord i nationalsporten falsk blygsamhet. Undrar vad den här kostar när (om? Kom igen nu, Enosvez… f’låt, Enjoy!) den kommer i butik?

Kvällen på snabbspolning för modernt stressade människor: Campé är en strålande barolo som hamnar på önskelistan så fort jag har sålt av en njure. Pin levererar igen och kommer god tvåa om man tittar på ren karisma. Och när barbarescosystrarna från 2005 kommer har jag fått lite bättre ammunition mot en väldigt dyr frestelse. Tack T för trevligt sällskap – det hade nästan känts löjeväckande att sitta där och sniffa mol allena.

//anders

2000 La Spinetta Pin

Inga aromatiska fatskyar. Ingen bittermandel. Ingen eterisk hallonparfym.

Och inte minsta noshörning någonstans.

Man får vara bra klyftig för att ropa La Spinetta när någon lurig jävel ställer fram gammal Pin i blindprovning. Den som har druckit Gajas Sito Moresco någon gång känner däremot igen sig. Följaktligen blir man inte heller besviken trots att vinet inte är vad man väntade sig.

Pin var framför allt L:s favorit under vårt sommaräventyr på La Spinetta, på den svårnavigerade kullen i Castagnole Lanze i juni. Stefano Mazzetta insisterade på att illustrera hur små skiftningar i druvblandningen gav årgångarna olika karaktär och öppnade flaska efter flaska. För att sedan slänga med den här som en reklam-t-shirt när vi åkte, trots att vi flög Ryanair och kunde köpa pinsamt lite av honom. Det är ändå en 30-eurosflaska. La Spinettas goodwill hos oss är nog att köpa en mindre vingård för.

Pin var Spinettabrödernas far, den gamle patriarken Giuseppe Rivetti. Årgång 2000 innehåller fortfarande runt sex procent cabernet, sedan plockade de bort den komponenten och nöjde sig med barbera och nebbiolo. Glasen ger först en intensiv barberadoft, den där sorten som ambitiös plantering, bra extraktion och några års lagring ger: Den drar nästan åt skoputs eller ofarliga lösningsmedel. Kärnbitter körsbärsfrukt är hjärtat i doften, med nyanser av läder, tjära och jord bredvid, och en ovedersäglig svartvinbärston. Frukten lägger på sig rondör och sötma i karaffen.

I munnen är det lätt och friskt, gammaldags ung barberakaraktär trots bordeauxskvallret. Körsbären har riktigt mycket kärnor och eftersmaken är nästan besk på riktigt. Utan rejäl luftning och rejäl mat till är det lite obalanserat och dessutom en smula glest i mitten, men det rättar till sig. Husets vingårdsbarbera är bättre, för att inte tala om barbarescotrion, men Pins lite tuffa och oborstade charm gör den ganska oemotståndlig.

//anders

2004 Sandrone Barbera d’Alba vs 2005 Neudorf Tom’s Block Pinot Noir

Efter La Spinettas Bionzo och Gallina från 2004 och gammal Bricco dell’Uccellone går vi till nästa färgglada stånd på det moderna barberatorget. Vi steker vildandsbröst rosaröda, trycker i pinsamt mycket smör och parmesan i en svamprisotto och längtar tillbaka till juni, när vi drack Sandrones 2004 för 20 euro och lite växel en kväll i Barolo.

Luciano Sandrones anläggning, precis nedanför kullen ett stenkast från byn, är en av de nyresta blandningar av semestervilla och tomteverkstad som är byggda för att vinmakaren ska kunna vara noggrann med alla detaljer. Den är faktiskt rätt vacker, och personalen får något stolt i blicken när de visar hur det blivande vinet flyttas med tyngdkraft längs hela kedjan i stället för att pumpas. Någonstans står det nog en massör beredd att skämma bort nebbioloklasarna lite extra. Och även om Sandrone har fötterna i modernistlägret i Barolo vill han hela tiden understryka traditionerna – säkert delvis för att kunna sälja vin till båda lägren.

Husets barbera är mörk och tung i glaset med violetta reflexer. Doften är riktigt explosiv: Oblyga fat, choklad en masse, skoputs, ett slags halstablettarom och kryddor som nästan drar åt glögghållet. Stadiga syror och en snygg lätthet gör vinet fräscht och läskande i munnen, med en tät kärna av körsbärsfrukt. Modernt och internationellt, men inte klumpigt eller uppblåst, och utan att stänga in sin piemontesiska karaktär i garderoben. Jättegott till anden och den feta risotton.

Vi testar en nysläppt nyzeeländsk pinot bredvid. Neudorfs Tom’s Block från 2005 öppnar med en stor, tung doft med kittlande frukt, men också en del fat som inte har hunnit sjunka in riktigt och en eldighet som jag inte riktigt gillar – 14,5 procent är svårt att hantera snyggt. Pinotkryddan finns där, lite svampig undervegetation, och med tid i glasen lite örter och granskog. Ännu senare kommer en kul exotisk sky – jag skriver litchie med ett leende – och tyvärr en biton av brända tändstickor. Översvavlad? Vatten på kvarnen för skruvkorkshatarna? I munnen är vinet stort och alkoholtungt med lite väl mycket restsötma, lång eftersmak, körsbär, plommon och mycket finkorniga tanniner. Okej till maten, men för sött och oelegant för mig och får definitivt stryk av Sandrone. Jag ska vänta ett tag på nästa och se vad som händer. Betydligt kunnigare människor än jag har hyllat ambitiösa Neudorf, så något mer måste väl finnas där.

//anders

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina

Noshörningsdags igen! Lillebror har tagit sig de 40 milen till Kungsholmen med fästmö, brorsonen Arvid och en stor kylväska med vilt ur det västgötska ymnighetshorn jag ibland vanvördigt kallar frysbox. Vi tänker tillbaka på 2004 Bionzo och drar tacksamt korken ur systervinet Gallina från samma år till racks och kotletter från ett rådjur.

Fokus ligger tydligt på hallonfrukten i näsan, med svartvinbärssaft, körsbär och körsbärens kärnor på det där björnklistiga sättet. Okej då, bittermandel om vi pratar allvar. Här finns lite blåbär och dessutom en oväntad ton som L sätter fingret på: Den typ av melon man hittar i godis eller glass. Doften är lite het och lite kantigt fatig, men mångbottnad och kryddig, och skulle man välja med näsan slår den nog punchern Bionzo.

Men i munnen händer inte det doften lovar. Det smakar sött av körsbärsmarmelad, men här finns också en lite udda beska som känns överextraherad. Frukten står inte riktigt upp mot alkoholen och syrorna som stagade upp Bionzo är inte där. Hm. Jag tror nog att lite längre lagring får vinet att blomma ut, men några nya syror lär knappast uppstå i min garderob. Vi håller tummarna för nästa flaska och skriver rådjur/vildand 2008-2009 på den.

//anders

2000 Braida Bricco dell’Uccellone

En bra vecka, får man säga. Uppsalavännerna hittar samma fredagskvällslucka som vi och tar tåget söderut till rådjursrostbiff och risotto med en liten rådjurscarpaccio vid sidan om. Vi passar på att ta fram gamla älsklingsvinet Bricco dell’Uccellone från 2000, som vi fyllde på förrådet av (för lite, förstås) vid besöket hos Braida i somras.

Giacomo Bologna får mycket credit för att ha lyft barbera från mjukt vardagssörpel till ett vin Piemonte satsar på. Allt bättre lägen som nebbiolo tidigare haft monopol på har ägnats barbera, samtidigt som vinmakare satsat på andra tekniker för att göra seriösa och större viner av den. Välrenommerade producenter skyltar gärna numera med sin bästa barbera – och tar betalt för den. Uccellone i årgång 2004 som kom till SB i mellansläppet kostar numera nästan 500 bagare och börjar bli ett tveksamt köp, till min stora sorg.

Men för mig är varma 2000 Bricco dell’Uccellone när den är som bäst. Enormt kryddig och tät doft, med stall, läder, lakrits och lösningsmedel bland alla körsbär, härligt degenererad frukt, ett lyxigt förfall, som när jordgubbarna är som allra godast just innan de blir oätliga. Elegansbefriat, men inte på det syltiga viset. Fin syra och kropp i munnen, med lång och generös eftersmak. En skamlös scandal beauty. Vi sniffar, ler och sniffar och glömmer nästan bort rådjuret.

*

Uppvärmningen med 1998 Dr Pauly-Bergweiler Erdener Treppchen Auslese är lite av en axelryckning. Som så ofta är priset tilltalande, och för oss som gillar rieslingbensin finns det gott om den varan, men de nödvändiga syrorna som ska vara en frisk överraskning i den söta äppeljuicen saknas och det blir mest jolmigt. En flaska kvar och vi hoppas på flaskvariation.

Update: Det var visst fler som kombinerade rådjur, risotto och Piemontes finest i helgen. Spooky.

//anders

Noshörningen och vildanden

(eller 2004 La Spinetta Barbera d’Asti Superiore Bionzo)

La Spinetta i lilla Castagnole Lanze i Barbaresco var vårt mest underbara och frustrerande besök under minisemestern i Piemonte i juni. Ensamma på gården fick vi två timmars ren kvalitetstid med vinmakaren Stefano Mazzetta och en allt längre rad flaskor från en av regionens mest spännande producenter. Att inte längre kunna stuva ned 25 dyrgripar i handbagaget, le ljuvt mot flygvärdinnan och låtsas att väskan innehåller en bok och en tandborste innebär prövningar av bibliska proportioner när man ska välja ut åtta flaskor. Från La Spinetta, Braida och Sandrone. Suck.

Vi blev rätt golvade av den vilda, upphetsande doften från Bionzobarberan. Men 2004 Barbaresco Valeirano är ett av de godaste viner jag någonsin smakat på. Följaktligen fick Bionzo stryka på foten i Castagnole, men jag lade vantarna på två stycken i december i fjol när några lådor kom in på Regeringsgatan. Nu ska vännerna byta Abrahamsberg mot Afrika och det känns som ett bra tillfälle att sätta skruven i en noshörning.

Det finns en lång rad skäl att tycka om min lillebror. Jaktlicens och givmildhet är två av dem. Vi dyker ned i frysen och hittar två vildänder, plockade och färdiga med filéerna kvar på skroven, och en påse av fjolårets svarta trumpetsvamp. Rosaröda skivor av fågeln får sällskap av svampsås med portvin och körsbärsmarmelad i, och ett grovt mos på mandelpotatis, persiljerot och skockor med getost och rosmarin. Vildand är ett lustigt djur, med en vild inälvssmak som ligger närmare älg än anka. Memo till lillebror: Bara en stackars fågel kvar i frysen.

Bionzon exploderar i näsan. Det är lustigt: Husstilen är så tydlig att man nästan börjar skratta, men inte är det lättare att beskriva den för det. Få producenter jag har mött har så tydliga signaturer, och det känns som om det sitter mycket i fatbehandlingen. Frukten är intensiv och påträngande med övernaturligt tydlig svart vinbärssylt. Parfymerade drag av körsbärslikör och hallon finns där också, med toner av bittermandel och mandelmassa och en exotisk, förförande kryddmarknad med nejlikor och annat.

I munnen består superfrukten, och om vinbärsdoften luddade till ursprunget lite skingras dimmorna när man knappt hittar några tanniner alls. Syran håller det mesta på plats. Oväntat nog, får man säga: Bionzon använder alla cylindrar den hittar och lånar några extra av grannen, och det funkar. Definitivt för mycket för somliga, framför allt likörfrukten kan nog upplevas som lite klistrig. Vi älskar det, trots min gamla dragning till traditionella producenter i B&B.

Gränsen mellan kitsch och vågad design är hårfin och lindansen kräver skicklighet på Rivettis nivå. Jag kommer att tänka på Ridgevinerna där Paul Draper lockar fram parfymerade fruktskyar utan att tappa elegansen, även med en syltburksdruva som zinfandel. Snart ska vi ta Bionzos systervin Gallina, som tar det lite lugnare i svängarna.

*

PS. Först nyss såg jag draghjälpen från Finare Vinare i det uppdaterade inlägget om Lundgrens Lager. Tack kära ni.

Update: Läs vad F&V tyckte om Bionzo här. Nu när jag skrivit av mig mina egna intryck kunde jag ta en titt. Liknande analys, olika utfall, ungefär.

//anders