Posted tagged ‘barbera d’asti’

2000 Braida Bricco dell’Uccellone

oktober 6, 2007

En bra vecka, får man säga. Uppsalavännerna hittar samma fredagskvällslucka som vi och tar tåget söderut till rådjursrostbiff och risotto med en liten rådjurscarpaccio vid sidan om. Vi passar på att ta 2000 Bricco dell’Uccellonefram gamla älsklingsvinet Bricco dell’Uccellone från 2000, som vi fyllde på förrådet av (för lite, förstås) vid besöket hos Braida i somras.

Giacomo Bologna får mycket credit för att ha lyft barbera från mjukt vardagssörpel till ett vin Piemonte satsar på. Allt bättre lägen som nebbiolo tidigare haft monopol på har ägnats barbera, samtidigt som vinmakare satsat på andra tekniker för att göra seriösa och större viner av den. Välrenommerade producenter skyltar gärna numera med sin bästa barbera – och tar betalt för den. Uccellone i årgång 2004 som kom till SB i mellansläppet kostar numera nästan 500 bagare och börjar bli ett tveksamt köp, till min stora sorg.

Men för mig är varma 2000 Bricco dell’Uccellone när den är som bäst. Enormt kryddig och tät doft, med stall, läder, lakrits och lösningsmedel bland alla körsbär, härligt degenererad frukt, ett lyxigt förfall, som när jordgubbarna är som allra godast just innan de blir oätliga. Elegansbefriat, men inte på det syltiga viset. Fin syra och kropp i munnen, med lång och generös eftersmak. En skamlös scandal beauty. Vi sniffar, ler och sniffar och glömmer nästan bort rådjuret.

*

Uppvärmningen med 1998 Dr Pauly-Bergweiler Erdener Treppchen Auslese är lite av en axelryckning. Som så ofta är priset tilltalande, och för oss som gillar rieslingbensin finns det gott om den varan, men de nödvändiga syrorna som ska vara en frisk överraskning i den söta äppeljuicen saknas och det blir mest jolmigt. En flaska kvar och vi hoppas på flaskvariation.

Update: Det var visst fler som kombinerade rådjur, risotto och Piemontes finest i helgen. Spooky.

//anders

Noshörningen och vildanden

oktober 4, 2007

(eller 2004 La Spinetta Barbera d’Asti Superiore Bionzo)

La Spinetta i lilla Castagnole Lanze i Barbaresco var vårt mest underbara och frustrerande besök 2004 Bionzounder minisemestern i Piemonte i juni. Ensamma på gården fick vi två timmars ren kvalitetstid med vinmakaren Stefano Mazzetta och en allt längre rad flaskor från en av regionens mest spännande producenter. Att inte längre kunna stuva ned 25 dyrgripar i handbagaget, le ljuvt mot flygvärdinnan och låtsas att väskan innehåller en bok och en tandborste innebär prövningar av bibliska proportioner när man ska välja ut åtta flaskor. Från La Spinetta, Braida och Sandrone. Suck.

Vi blev rätt golvade av den vilda, upphetsande doften från Bionzobarberan. Men 2004 Barbaresco Valeirano är ett av de godaste viner jag någonsin smakat på. Följaktligen fick Bionzo stryka på foten i Castagnole, men jag lade vantarna på två stycken i december i fjol när några lådor kom in på Regeringsgatan. Nu ska vännerna byta Abrahamsberg mot Afrika och det känns som ett bra tillfälle att sätta skruven i en noshörning.

Det finns en lång rad skäl att tycka om min lillebror. Jaktlicens och givmildhet är två av dem. Vi dyker ned i frysen och hittar två vildänder, plockade och färdiga med filéerna kvar på skroven, och en påse av fjolårets svarta trumpetsvamp. Rosaröda skivor av fågeln får sällskap av svampsås med portvin och körsbärsmarmelad i, och ett grovt mos på mandelpotatis, persiljerot och skockor med getost och rosmarin. Vildand är ett lustigt djur, med en vild inälvssmak som ligger närmare älg än anka. Memo till lillebror: Bara en stackars fågel kvar i frysen.

Bionzon exploderar i näsan. Det är lustigt: Husstilen är så tydlig att man nästan börjar skratta, men inte är det lättare att beskriva den för det. Få producenter jag har mött har så tydliga signaturer, och det känns som om det sitter mycket i fatbehandlingen. Frukten är intensiv och påträngande med övernaturligt tydlig svart vinbärssylt. Parfymerade drag av körsbärslikör och hallon finns där också, med toner av bittermandel och mandelmassa och en exotisk, förförande kryddmarknad med nejlikor och annat.

I munnen består superfrukten, och om vinbärsdoften luddade till ursprunget lite skingras dimmorna när man knappt hittar några tanniner alls. Syran håller det mesta på plats. Oväntat nog, får man säga: Bionzon använder alla cylindrar den hittar och lånar några extra av grannen, och det funkar. Definitivt för mycket för somliga, framför allt likörfrukten kan nog upplevas som lite klistrig. Vi älskar det, trots min gamla dragning till traditionella producenter i B&B.

Gränsen mellan kitsch och vågad design är hårfin och lindansen kräver skicklighet på Rivettis nivå. Jag kommer att tänka på Ridgevinerna där Paul Draper lockar fram parfymerade fruktskyar utan att tappa elegansen, även med en syltburksdruva som zinfandel. Snart ska vi ta Bionzos systervin Gallina, som tar det lite lugnare i svängarna.

*

PS. Först nyss såg jag draghjälpen från Finare Vinare i det uppdaterade inlägget om Lundgrens Lager. Tack kära ni.

Update: Läs vad F&V tyckte om Bionzo här. Nu när jag skrivit av mig mina egna intryck kunde jag ta en titt. Liknande analys, olika utfall, ungefär.

//anders