2006 Felton Road Block 5 Pinot Noir

En egendom där de äldsta stockarna nyss har kommit upp i tonåren, och där det blir 39 grader varmt i februari – behöver man verkligen bry sig om deras pinot?

Om du frågar Blair Walter på Felton Road kommer han att svara ja. Och om du fortfarande känner ett behov av att fråga mig efter det kommer jag att hålla med. Det kan bli ordentligt varmt i Central Otago på vintern, förlåt, sommaren, och Walter är övertygad om att det är hans biodynamiska approach som ger jordar och stockar verktygen för att klara av sådana spikar.

Sedan struntar vi i Blair Walter, som tycker att ingen Block 5 yngre än 2002 ska drickas i dag, och korkar upp 2006 till ankan. Doften är avgrundsdjup. Intensitet, precision, och inte ett spår av ett jättevarmt år. Central Otagos inlandsklimat, inklämt bland berg i Kebnekaiseklassen, ger skapligt kalla nätter trots all sol. I näsan blandas körsbär, röda vinbär och kryddor i perfekt balans på en köttig grund som man bara vill tugga på. Ovanpå svävar en återhållet parfymerad pust av violer och apelsin.

Förutom biopysslet kör Walter med jäsning utan att krossa, så att hela druvor jäser med en del hela klasar, och han kunde nog snacka några veckor med Greg Brewer om hur det lyfter aromatiken i pinotviner. Faten är lufttorkade och bara en tredjedel är nya varje år, vilket märks tydligt: Frukten har helt fritt spelrum utan att krocka med träväggar. Vinet är smeksamt och förföriskt i munnen, elegant, syrligt och smidigt, med tydliga citrustoner på körsbärsbotten. Och så den där violen på toppen. Det tar ett tag innan målarboken har fyllts med färg, och det kan kanske vara lönt att stoppa undan resten ett tag, men det är förtvivlat gott.

Walter är en stor beundrare av den gamla världens viner, och det ringer tydliga bourgogneklockor när lite luft har väckt Block 5. Men mättnaden och intensiteten i frukten skvallrar om något annat, och när man håller dem i så strama tyglar som Felton Road gör för att klara syltdiket kan det bli precis min smak. Det här förblir en av de godaste pinoter jag har druckit.

//anders

PS: Körsbärsmarmelad och passionsfrukt i såsen känns nästan som fusk när man ska dricka NZ-pinot till.

2004 Domaine Maillard Beaune 1er Cru Les Grèves

Nån envis läsare kanske minns förra vinterns blodapelsinfrossa. Nu är det dags igen – och det redan långt innan sicilianarna har börjat skicka världens godaste C-vitaminer till bättre behövande skandinaver.

Det här ad hoc-köpet från november 2006 är nämligen rena blodapelsinbadet. I den lite snäva doften finns lite sjölera och en aning grillat, sedan är det sanguinello för hela pengen. När kryddorna drar åt pepparkaka börjar man nästan höra julsånger i luften.

Smaken? Say it with me… Blodapelsinen har sällskap av en passionston, och det är rätt mycket nya världen-pinot om den bara haft mer rondör. Läskande! Här finns ingen jättefrukt, men ändå rätt schysst intensitet. Balansen är okej. Dagistanniner och bra syra. Den har definitivt utvecklats och fått mer personlighet sedan vi pratade med den sist för kanske ett år sedan. Jag börjar samla ihop till ett slags teori om att de mest skiftande europeiska nollfyror har en fräschör och en balanserad saftighet som verkligen tilltalar mig.

Jag är rätt förtjust i den där apelsin/passion-cocktailen, men vinet fick gärna smaka nåt annat också. Gott men lite monokromatiskt och i lättaste laget till vildanden.

//anders

PS: Huset drivs av bröderna Pascal och Alain Maillard och har spottat upp sig sedan början av 90-talet, upplyser BKWine som också har bilderna. Bland annat på en spöklik dimma som pojkarna trycker ned i källaren för att höja luftfuktigheten och hålla nere dunstningen ur tunnorna. I bland annat Kalifornien gräver man ju sig ned i berget av just det skälet: Rutherford Hill påstås ha investerat en och en halv miljon dollar på att borra en tunnel, sparat in 3 500 lådor om året i dunstning och räknat hem investeringen på sju år. Eller 1,6 miljoner, 3 000 lådor och fem år. Anyway…

PS 2: Det kommer en post från helgen italienska vindag på Sheraton. Snart. Eller halvsnart.

PS 3: Nej, anden lagades inte i vårt kök… Köket ifråga ligger i Solna och vi tackar för lånet, men mest för det efterlängtade sällskapet.

2004 La Spinetta Bionzo vs 2005 Ridge Geyserville

Nu ska det avgöras: Finns det gemensamma drag i vinerna från La Spinetta och Ridge? Jag associerar alltid till den ena när jag dricker den andra, men spricker den romantiska idén under laboratorielampan? Det här är en parallell jag borde ha hällt för länge sedan.

La Spinettas Bionzobarbera från 2004 var vansinnigt charmig i fjol, både på Creutzgatan och hos spinettorna i Castagnole. Nu är den fortfarande mörkt lilaröd, men börjar få tydliga mognadsdrag i färgen. Näsan är så lätt att känna igen, med sina svarta vinbär – marmelad och sommarfräsch buske – och fatiga övertoner av bittermandel och barberanagellack. Den är lika yppig som sist, med mörka mogna körsbär, örtiga kryddor och en söt fikonsky. Doften har egentligen inte skiftat så mycket, möjligen fått ett lite äldre stråk, som förra säsongens syltkrukor, och hallonparfymen har lagt sig.

Geyserville är något så ovanligt som en zin med lagringskrav, och nollfemman är förstås inte klar än. Men de brukar ha en babycharm som lockar till barnamord, och dessutom vill jag ta tempen på den här för att veta hur jag ska hantera syskonen. Doften är, så klart, mycket yngre än italienarens – men de har absolut mycket gemensamt, framför allt i krysset mellan likörtonad spetsfrukt och kryddig ek. Geyservilles lufttorkade fat känns lite mer vaniljtonade mot Bionzons aromatiska profil. Björnbär, blåbär och moreller ger tydlig Ridgekänsla. Och så mjölkchoklad och några droppar likör.

Barberan känns saftig och duktigt syrlig i munnen, vilket förstärks av att frukten har börjat glesna. Mognare drag tar också plats på fruktmosets bekostnad; löv, tobak, tomatplanta. Det är ont om tanniner och huvudintrycket är att vinet inte riktigt har strukturen för lagring. Det var godare i fjol, med slösande rika och högextraherade körsbär och vinbär. Nämnde jag lakrits?

I andra glaset visar Geyserville upp snyggt fokus utan syltboja om foten. Rik frukt är rätt ord, med björnbärsmarmelad och cassis toppat med en snygg pepprighet. Balansen är bra och strukturen ganska fast. Det är uppenbart varför jag gillar Geyserville med mer ålder under korken, när frukten blivit mer dekadent. Visst är den god i dag, men känns som en puppa som en dag får vingar, färger och mönster. 2005 är fyrtionde årgången av zinblandningen, som har 17 procent carignan från 120-åriga stockar och en skvätt petite sirah – ovanligt lite den här gången, eftersom zinfandelfaten hade så ovanligt kraftiga tanniner – och både Paul Draper och recensenterna har verkat mycket nöjda.

Lillebror har inte bara tagit med sig hela familjen, utan hjortfileter också, och dessutom en påse gigantiska kycklingklubbor från pappas prisbelönta uppfödargranne Mowitz i Åkerström. Kanske är det köttet som får vågskålen att tippa över åt Bionzos håll den här gången. Kanske är det syrorna. Kanske, å andra sidan, favoriserar jag bara Italien som vanligt. Och 2005 Geyserville med tre år till på nacken kommer att vara ett strålande vin. Bionzo växer efter hand, luckorna tätas, men nog är det sista valsen och årsbarnet från Gallina-läget hemma ska drickas upp asap.

Det känns i alla fall skönt att alla korsassociationer mellan de här båda producenterna inte bara var hjärnspöken.

//anders

2002 Bruno Clair Marsannay Les Longeroies

Den här satte vi i oss till förrätten i helgen, men berättelsen om den kom liksom bort i baroloparoxysmerna. Hur som helst fick den ledsaga rosaröda skogsduvbröst, några chips på palsternacka och persiljerot (ja, de var förstås helt omöjliga att skilja åt) och en blodapelsinsmörsås.

Den lilla snutten av Marsannay med det vackra namnet har givit Bruno Clair ett vin med den allra lättaste genomskinliga pinotfärg, vackert sommarsaftig med bara en antydan till mognad. Ur glasen kommer en fin, fruktsöt och kryddig jordgubbsdoft; bredvid finns röda vinbär, varsam fatbehandling och lite jordtoner. Gott.

Smaken har fin balans, men är i tunnaste laget. Jag har verkligen inget emot fjäderlätt bourgogne, och den här har dessutom 13 procent alkohol, men jag menar att färgerna inte är riktigt mättade i munnen. Smaken domineras av den syrligt röda bärighet som jag undrar vad resten av världen kallar, för en svensk skriver lingon utan att tänka. Tranbär? Visst. Lite svamp har kikat upp ur lingonriset, men det känns ändå som att dryga fem år inte riktigt räcker för att det här vinet ska vara i form.

Bruno Clair (som enligt Clive Coates sitter på ”the best cellar in the village”) antyder något däråt på hemsidan: Marsannay är underskattat, och därför sätter folk i sig vinerna innan det är dags. Bortåt åtta år ser han helst; goda år sticker potentialen uppåt 15 år, och 2002 var ju inte så dumt. Dessutom lär han kampanja för att den dryga hektaren Les Longeroies med rätt gamla stockar ska klassas som premier cru – lyckas han blir det kommunens första.

//anders