Noshörningen och vildanden

(eller 2004 La Spinetta Barbera d’Asti Superiore Bionzo)

La Spinetta i lilla Castagnole Lanze i Barbaresco var vårt mest underbara och frustrerande besök 2004 Bionzounder minisemestern i Piemonte i juni. Ensamma på gården fick vi två timmars ren kvalitetstid med vinmakaren Stefano Mazzetta och en allt längre rad flaskor från en av regionens mest spännande producenter. Att inte längre kunna stuva ned 25 dyrgripar i handbagaget, le ljuvt mot flygvärdinnan och låtsas att väskan innehåller en bok och en tandborste innebär prövningar av bibliska proportioner när man ska välja ut åtta flaskor. Från La Spinetta, Braida och Sandrone. Suck.

Vi blev rätt golvade av den vilda, upphetsande doften från Bionzobarberan. Men 2004 Barbaresco Valeirano är ett av de godaste viner jag någonsin smakat på. Följaktligen fick Bionzo stryka på foten i Castagnole, men jag lade vantarna på två stycken i december i fjol när några lådor kom in på Regeringsgatan. Nu ska vännerna byta Abrahamsberg mot Afrika och det känns som ett bra tillfälle att sätta skruven i en noshörning.

Det finns en lång rad skäl att tycka om min lillebror. Jaktlicens och givmildhet är två av dem. Vi dyker ned i frysen och hittar två vildänder, plockade och färdiga med filéerna kvar på skroven, och en påse av fjolårets svarta trumpetsvamp. Rosaröda skivor av fågeln får sällskap av svampsås med portvin och körsbärsmarmelad i, och ett grovt mos på mandelpotatis, persiljerot och skockor med getost och rosmarin. Vildand är ett lustigt djur, med en vild inälvssmak som ligger närmare älg än anka. Memo till lillebror: Bara en stackars fågel kvar i frysen.

Bionzon exploderar i näsan. Det är lustigt: Husstilen är så tydlig att man nästan börjar skratta, men inte är det lättare att beskriva den för det. Få producenter jag har mött har så tydliga signaturer, och det känns som om det sitter mycket i fatbehandlingen. Frukten är intensiv och påträngande med övernaturligt tydlig svart vinbärssylt. Parfymerade drag av körsbärslikör och hallon finns där också, med toner av bittermandel och mandelmassa och en exotisk, förförande kryddmarknad med nejlikor och annat.

I munnen består superfrukten, och om vinbärsdoften luddade till ursprunget lite skingras dimmorna när man knappt hittar några tanniner alls. Syran håller det mesta på plats. Oväntat nog, får man säga: Bionzon använder alla cylindrar den hittar och lånar några extra av grannen, och det funkar. Definitivt för mycket för somliga, framför allt likörfrukten kan nog upplevas som lite klistrig. Vi älskar det, trots min gamla dragning till traditionella producenter i B&B.

Gränsen mellan kitsch och vågad design är hårfin och lindansen kräver skicklighet på Rivettis nivå. Jag kommer att tänka på Ridgevinerna där Paul Draper lockar fram parfymerade fruktskyar utan att tappa elegansen, även med en syltburksdruva som zinfandel. Snart ska vi ta Bionzos systervin Gallina, som tar det lite lugnare i svängarna.

*

PS. Först nyss såg jag draghjälpen från Finare Vinare i det uppdaterade inlägget om Lundgrens Lager. Tack kära ni.

Update: Läs vad F&V tyckte om Bionzo här. Nu när jag skrivit av mig mina egna intryck kunde jag ta en titt. Liknande analys, olika utfall, ungefär.

//anders

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

5 kommentarer på “Noshörningen och vildanden”


  1. Håller helt med om jämförelsen med Ridge. Men Rivettis har hittat sin alldeles egna turboknapp. När de gjorde Bionzo hade de tryckt på den en gång för mycket, tyckte vi… När tänkte du dricka din 2004 Barbaresco Valeirano? Förstår att den smakade mer än strålande…

    mvh,
    Finare & Vinare

  2. anders Says:

    Mm, det är verkligen på gränsen, absolut. Men jag tyckte också att den här flaskan tog det lite lugnare än provet i Castagnole, och kanske har integrationen kommit lite längre nu än när ni drack den i december? Tung viltsmak och fet trumpetsås tror jag också var till gagn.

    Jag har en flaska vardera av Spinettas vingårdsbetecknade Barbaresco 2004: Valeirano, Gallina och Starderi. Frågan är ju om man ska ordna The Mother Of All Parallellprovningar eller sprida ut upplevelsen lite… Hur som helst är utvecklingskurvan enligt Stefano lång, flack och rak, dvs det smakar mycket bättre nu än vad ung Barbaresco ska göra, och sedan blir det långsamt och jämnt bättre. 2011-12, kanske?

    //anders

  3. Lillebror Says:

    Ge sig till tåls käre bror, har precis lagt in komp för höstlovet. Vi kommer vecka 44
    och kappsäcken blir full. Hjortsadel och filé ( inte frusen från Nya zeeland) rådjursracks, and och duva.


  4. […] bär – och en ordentlig ryggrad. Vore det inte för tanninerna påminner det egentligen mest om Bionzobarberan. Faten behöver rejält med tid för att gå in, men i övrigt är det kalasgott i dag. Facit: […]


  5. […] Spinettas Bionzobarbera från 2004 var vansinnigt charmig i fjol, både på Creutzgatan och hos spinettorna i Castagnole. Nu är den fortfarande mörkt lilaröd, men börjar få tydliga […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s