Mastroberardino mania

Torsdagskväll och blandade munskänkar träffar Mastroberardinos säljchef Dario Pennino och några av hans viner.

Disclaimer 1: Signor Pennino är på säljturné och har flera viner på väg att lanseras på monopolet. Alltså ett PR-event. Så vet ni det. Jag bespar er den långa historien om hur Antonio M räddade 1999 Radici RiservaKampaniens gamla druvor från chardonnaydöden.

Disclaimer 2: Jag är tokig i Taurasi. Mastroberardinos Radici Taurasi Riserva 1997 som min far släpat hem från Positano är en av mina större upplevelser. Följaktligen åkte jag till Malmö i vintras för att få tag på 1999 och 2000 som fanns i beställningssortimentet, men bara levererades inom Skåne. Den som tycker att aglianico smakar surt och gammaldags kan alltså skruva ned volymen lite.

2006 Greco di Tufo Novaserra är 100 procent greco hämtad från en avgränsad plätt i Irpinia. Doften påminner om marsanne: Söt persika, storblommigt, men enkelt och fräscht. Blommorna, inte frukten, bestämmer i munnen. Det är lättviktigt och läskande med honung i eftersmaken, men också en liten jordbeska som stör i ett så lätt vin. Just eftersmaken är lite spännande, med flyktiga toner av banan och jordgubbe bredvid honungen. Bra balkongvin, om vi nu hade haft balkong, men för nästan 150 spänn vete fan om det blir något. Poäng dock för den egna karaktären.

2006 Lacrima Rosa är en rosé som ser ut exakt som välspädd jordgubbssaft, 100 procent aglianico. Hallon, vinbär, banan och Gott & blandatpåse minus lakritsbitarna blandar sig med honung i doften som är ganska intensiv för en rosé. Tung söt frukt och liten sprits i munnen, med oväntad kraft och rondör. Här är den lilla beskan på sin plats igen. Gott. Invändningen: Jag blir inte fri från känslan att sötman är lite konstlad och onödig. Men en rosa rekommendation för strax över en hunka.

2000 Radici Taurasi Riserva är först ut bland de röda, och nu minns jag varför jag kom hit. Doften är underbart kryddig med fint fokuserad frukt, svarta vinbär, hallon, plommon och små toner av torkad frukt tillsammans med snygg ek. Attacken smäller till i munnen, syror och tanniner är tuffa och bråkiga, frukten i form av körsbär och lite jordgubbe hamnar i bakgrunden. Medelfylligt – och förbannat gott. Men ska ha längre lagring eller åtminstone en eftermiddag i karaff. Jag rankar den som tvåa tack vare den omedelbara kryddigheten.

1999 Radici Taurasi Riserva är betydligt tajtare redan i näsan. Här finns mer kaffe och choklad, och dessutom tilltalande toner av läder och stall bredvid de körsbär som tagit steget från gommen till doften. Smaken är slank och stram, gammaldags i positiv bemärkelse, med jordgubbar och tobak. Drickfärdig, säger flera, inklusive signor Pennino. Fuggedaboutit, säger jag, och låter mina nittinior vila. Men 1999 är min favorit i kväll, för sin strama, klassiska men lite rustika elegans.

1998 Radici Taurasi Riserva: Här har mognadstonerna tagit över, nästan överraskande mycket med tanke på 1999. Vattenpiptobak, skriver både jag och L som bott länge i Egypten. Den söta tobakstonen tonen dominerar helt i näsan. Bredvid finns torkade jordgubbar, plommon på väg att bli katrinplommon, viss krydda, lakritssnören och lite starkvinstoner. Fortfarande är både syror och lite grovkorniga tanniner framträdande, nästan lite oroväckande med tanke på hur mycket frukt som gått över i mognadskaraktär. Gott, men sist av de tre.

På SB hittar man tre viner med aglianico i. Då är ett Parkerfavoriten Montevetrano som består av 90 procent cab/merlot, tillika från katastrofåret 2002, och ett är Åkessons Terra dell’Oro på tetra. Tack för det Televerket. Kanske ska snöa in på något annat.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

2 kommentarer på “Mastroberardino mania”

  1. Frankofilen Says:

    Härlig läsning, Anders. Mina unkna stofila fördomar om Munskänkarna får välbehövlig smisk när man läser om sådana här arrangemang, man kanske skulle gå med i Stockholmssektionen? Stiligt att jämföra med Marsanne, det vete tusan om jag skulle känna igen ett endruvsvin på den druvan, och än mindre Greco som jag knappt hört talas om. När vi drack deras Taurasi årgång 2000 (utan Riserva på etiketten) fick jag ideligen associationer till Piemonte märkligt nog. Aglianico gav mersmak! För att återknyta till vår diskussion kring den sannolikt snabbmognade flaska 1999 vi drack i Rom så tyckte jag ändå den var klart mjuk med smälta tanniner. När man läser dina intryck av 98:an tänker man ju på Madiran-syndromet där frukten ger vika långt innan tanninerna i vissa fall.

  2. anders Says:

    Jag har egentligen inte varit med i Munskänkarna tillräckligt länge för att skaffa mig tydliga åsikter. Det jag gillar är tanken att gå ihop för att smaka mycket och sprida kostnaderna på många – passar oss som har lite tajtare budget och behöver få mer provarerfarenhet.

    Se Marsanneparallellen mer som en association är en rak jämförelse, så hemskt mycket Marsanne har jag inte druckit. Tidigare erfarenheter av Greco di Tufo har också givit mandeltoner som jag inte hittade här.

    Jag håller helt med om associationerna till Piemonte hos Aglianico och har ofta tänkt att man skulle ställa en Taurasi och en Barolo bredvid varandra. Kraften påminner (särskilt känslan av kraft utan att vinet behöver vara tjockt som nyponsoppa), liksom en del av mognadstonerna och frukten. Och jag stärks i min tro att din nittionia i Rom låg långt före kurvan. Desto mer glädjande då att den var god.

    //anders


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s