Majnyheter

Tio nykläckta viner för en femma måste vara årets kap. Det är så det känns när jag lämnar igen en defekt Savigny-lès-Beaune på Regeringsgatan, får 245 spänn i handen, fortsätter till Östermalmstorg och betalar 250 jämnt i dörren för att prova majnyheter med Munskänkarna.

Vi försöker köra så blint det går, och lyckas – ibland. Utan hörselkåpor och ledarhund är det svårt att inte snappa upp sorlet eller se flaskorna när man hämtar vin. Någon gång vore det kul med täckta flaskor. Men vi har hemskt roligt ändå, och de här nyhetsgenomblåsningarna är mer sociala än vanliga provningar.

Vin nummer 1: Mycket blek färg. Omisskännlig sauvignon blanc, med aromatisk doft av fläder, nässlor, nygnuggad svartvinbärsbuske och en liten bananton. Ung, fräsch och rättfram smak med rätt bra tryck, gräsig och örtig så att det kliar i munnen. Sommarsörpel som kräver att man älskar den renodlade sauvignonkaraktären. Eller kanske en liten grillad fisk och en kastrull nypotatis?
Facit: 2007 Domaine Chavet Menetou-Salon.

Vin nummer 2: Stor, lustig doft med ett överdåd av rostade fat och tropisk frukt. Fatig och rätt söt smak med mer av tropikerna, persika och en tydlig beska framåt slutet. Odugliga syror, känns mest klumpigt. Inte tillräckligt blommigt för att vi ska spika druvan, även om den nämns kring bordet för sin låga syra.
Facit: 2006 Trentham Viognier. New South Wales, alltså. Inget för mig.

Vin nummer 3: Så där ja – så ska vitt vin dofta. Fin rieslingkaraktär av den unga, äppliga typen, men begynnande bensindoft. Überfräsch och mycket mineralisk. I munnen är syrorna unga och tuffa och smaken oförlöst men magnifikt ren, med citron, grape och äpplen bredvid en rejäl dos borstat stål. Home, sweet home.
Facit: 2006 Georg Breuer Berg Rottland. Vi ses 2010, men det är rätt långt från äckligt i dag också.

Vin nummer 4: Liten doft med en aning söt persika, någon blomma och en uttalat stenig ton. Ordentligt med restsocker i munnen (bredvid Breuer känns den förstås som trockenbeerenauslese with sugar on top) och fortfarande skönt spritsig. Citronvand dominerar för mig, med päron, ananaskarameller och melon. Pfalz?
Facit: 2006 Emrich-Schönleber Monzinger Frühlingsplätzchen Spätlese, från Nahe.

Vin nummer 5: Rött nu – eller åtminstone blårosa. En sniffy sniff, som Gary V säger, så blinkar varenda varningslampa på chinonpanelen illrött. Eller ja, illgrönt, då. Jag är verkligen överkänslig för den där gräsiga paprikan. Tobak finns också, vinbär och lite fat. Smaken känns som hundra små paprikor i en bärig klase, syrlig (på pluskontot) med en viss jordgubbstouch och lite överdrivna tanniner. Schas.
Facit: 2005 Domaine de la Colline Chéreau-Carré, Chinon.

Vin nummer 6: Kvällens första fnissattack. Det doftar som att putsa fönster när det blåser lite för mycket: Ajax i näsan. Under den tonen är det varmt och mycket sötfruktigt med mörka björnbär, kryddiga fat, plommon och ännu en obehaglig ton av bränt gummi. Väl i munnen påminner syrorna också om bränt gummi – hur gott är det? Varm mörk frukt, örter och sviskon ger ett bränt intryck. Bör vara syrah, men smakar för övrigt som dålig portugis lagrad på brända gummifat. Bleh.
Facit: 2005 Tandem Syrah du Maroc. Skönt i alla fall att det var äckligt redan på Vinordic, så att jag får känna mig konsekvent. Men jag förstår inte vad andra ser i det här vinet, förutom den fjäskiga sötfrukten. I Marocko ska man nog odla dadlar, Graillot eller inte, men jag ser verkligen fram emot att bli överbevisad.

Vin nummer 7: Allt är förlåtet, solen går upp igen och fåglarna börjar sjunga. Solklar claret från västra stranden, med läder, en aning stall och blyertspenna – och riktigt bra, elegant definierad svartvinbärsfrukt. Faten anas diskret och de här gräsnivåerna tål jag fint. Munkänslan är lätt och fin men det är helt schysst tryck i mittsmaken. Klassisk känsla med ett litet järn/blodstråk. Som Breuer efter den där australiern.
Facit: 2001 Amiral de Beychevelle. Klassiska Château Beychevelles andravin, St Julien.

Vin nummer 8: Supermogen färg – läs på väg att falla i bitar. Här är ännu en karaktär jag är överkänslig mot: Buljong och soja. I min bok är det här för gammalt. Äldre björnbär, röda vinbär, örter och liten rökt touch stavar syrah; stickiga rengöringsmedel stavar volatila syror. Fruktsötman i munnen är helt okej och syran har klarat sig skapligt, men den här hade jag hällt ut.
Facit: 1995 Cave de Tain l’Hermitage Hermitage.

Vin nummer 9: Mörk, vacker granatröd färg höjer förväntningarna. Doften ger rejält med örter på en fruktspegel med hallon och körsbär, jättegott och rätt tydlig châteauneuf. Kött finns också, faten sitter fortfarande lite utanpå och eldigheten är påtaglig. Smaken är generös och riktigt god, ganska elegant trots bra mättnad i rödfrukt och hallonsylt. Bra syra, och inte värre tanniner än att det ska vara helt tänkbart till en köttbit i dag.
Facit: 2005 Bosquet des Papes. Synd att pengarna var slut när jag kom till den i fredags.

Vin nummer 10: Okej. La Spinetta from a mile away. Ung karaktär med övernaturligt fokuserad svartvinbärssylt, krossade blomblad, lakrits och blåbär bredvid aromatiska mandelfat som leder till en diskussion om vilken färg björnklisterburken egentligen hade på dagis. (Svar: röd. Basta.) Vinet är tungt och fruktsött och fyller raskt hela munnen, en blandning av körsbärsfrukt och mörkare bär – och en ordentlig ryggrad. Vore det inte för tanninerna påminner det egentligen mest om Bionzobarberan. Faten behöver rejält med tid för att gå in, men i övrigt är det kalasgott i dag.
Facit: 2005 La Spinetta Pin. 65/35 nebbiolo/barbera. Utmärkt lagringsvin som jag ser fram emot att följa.

Två bonusviner – från den dyra ändan och hällda med mätglas – för en hunka brukar sällan vara en dålig idé på de här provningarna. Den här gången är det en mindre dålig idé än på länge.

Vin nummer 11: Genomlyst ljusröd. Himmelsk, gammaldags nebbiolodoft, ganska sluten, med rosor, röda vinbär, nypon, grusdamm och redan en antydan till tjärighet. Dessutom lite mandelfat ovanpå. Smaken ger riktigt söt, härlig men lätt frukt, riktigt nyanserat och extremt elegant. Slank munkänsla – och förstås en rejäl tanninkyss. En lite parfymerad karaktär säger barbaresco och eftersmaken, där tjäran knackar på igen, är lång som en junikväll. Stort.
Facit: 2003 Bruno Giacosa Barbaresco Asili. Legender klarade sig visst bra även 2003.

Vin nummer 12: Så möts vi igen, min förälskelse från förra sommarens irrfärder bland Piemontes kullar. Ett år äldre, men för dig har det i alla fall varit av godo. Krossade rosor svävar överst i doften, en aromatiskt blommig karaktär som är det här vinets visitkort. Hela serien med hallon, blåbär, björnbär och italienska körsbär väntar under. Faten doftar förstås bittermandel. Lakrits och mosad banan ger mer ung nebbiolokaraktär. Peblin gör samma koppling som jag har skrivit om förut och jämför med Ridge. Smaken är en hel fest, jättestor med vansinnigt fin söt mörk frukt. Egentligen riktigt tillvänd och charmig med modern spetsfrukt, men samtidigt mycket ung och bitig med vissa stumma våningar som bara kommer att göra bygget ännu läckrare när de fylls på. Vänta, vänta, vänta. På det kritiska planet fick syrorna förstås gärna bita ifrån lite bättre, men syltigt är det inte.
Facit: 2004 La Spinetta Barbaresco Valeirano.

Så fick man alltså ta tempen på lite av det man köpte i fredags, och ändå snika åt sig prov på det man stod över. Kul. Och om jag någon gång skaffar en riktigt liten hund ska jag döpa den till Frühlingsplätzchen.

//anders

Update: Finare Vinare var förstås också där. Åtminstone Finare. Eller Vinare. Hm – ni får sy ett F respektive V på mantlarna när ni vandrar på gatorna som vanliga människor.

Explore posts in the same categories: vin

19 kommentarer på “Majnyheter”

  1. Frankofilen Says:

    Ruggigt välformulerat som vanligt, och en trevlig genomgång. Kände verkligen hur lite jag skulle gilla den där Chinonen. Schas, vraiment! Och nollfemmorna skall ju vara ovanligt ”ogräsiga”.


  2. Återigen en post vi väntat på – och som vanligt kommer belöning med råge, till slut. Friska intryck och mejslade formuleringar. Lite extra kul blir det när slutsatsen inte är helt delad, som med Hermitagen! Tungt och existentiellt om de stumma våningarna som väntar på framtida inflyttningar…

  3. magnord Says:

    Tack för formidabla smaknotiser, men:

    Björnklisterburken var grön!!

  4. anders Says:

    Godmorgon allihop, och tack för uppskattningen.

    Nej, den enda chinon jag har gillat hittills är fortfarande den här. Frankofilen, du kan lugnt stå över Chéreau-Carré, nollfemma eller ej.

    Visst är det roligt när man (för en gångs skull, ungefär) upplever saker radikalt olika. Jag anar att rätt många uppskattar den gamla hermitagen, och jag har verkligen inga synpunkter på det. Men jag har fått för många receptorer nånstans för vissa drag i vin, och den där buljongen är ett av dem. Det handlar inte egentligen om extramoget vin – jag tyckte ju exempelvis som du att Clos du Mont-Olivet hade klarat sig fint, om du minns. Ibland dyker ett sådant drag upp även i unga viner, och jag reagerar lika negativt då. Tyvärr känns grenache benägen att dra på sig den kostymen…

    Et tu, Magnord! Jag vacklar under slagen, men viker icke. Min brorson går på mitt gamla dagis – en vacker dag kommer bildbevisen.

  5. anders Says:

    Förresten: Om Giacosa kan göra så himmelskt god barbaresco 2003, så undrar man ju hur nollfyran smakar…


  6. Pluralis Majestatis kräver förstås mantel, det har du rätt i. Vem som är Finare är det i alla fall ingen tvekan om. Finare bangar inte en schysst mantel, fast missade tyvärr hela härligheten den här gången, och tog skadan igen med 2005 Tollot-Beaut Savigny-Champ-Chevrey senare på kvällen…

  7. Kerstin Says:

    Från Zimbabwe:

    Skönt att koppla bort lite av vardagen här och fördjupa mig i dina fantastiska beskrivningar!

    Men när går du över till att recensera sydafrikanska viner? Vi behöver tips eftersom det är det enda vi får tag på här. Någon idé om ett vin som inte är sådär f-baskat rökigt och tobakssmakande?

    Kram!

  8. anders Says:

    Hallå! Kul att du inte har givit upp hoppet om mig trots att jag är, typ, sämst i världen på att höra av mig… Alltså, jag har oftast valt annat än sydafrikanskt, för att de brukar vara lite för – say it with me – rökiga och tobakssmakande. Åtminstone rökiga. Och i Sverige dominerar pinotage, som jag sällan tycker ger så bra vin.

    Den här var i och för sig inte så dum, och med lite tur kanske den är billigare nere hos er. Hela Spice Route-serien är riktigt trevlig, mullig grilljuice från nya världen men inte alls utan finess. Kanonkops bordeauxblandning Paul Sauer har jag sneglat lite på i gömmorna på sistone – kanske läge att få ändan ur vagnen och korka upp. Internationell vinpress antyder att syrah är framtiden i SA – prova och berätta!

    Läsare med fler tips, kan inte ni hjälpa Kerstin? Tråden är er.

    Kram Kerstin, hälsa Tobias.


  9. 2006 Allesverloren Shiraz är riktigt gott. Varken rökskadat eller fruktbombat. Slank kropp med friska fina syror. Bör kunna drickas även av Anders…

  10. anders Says:

    Förstås, tack. Den borde jag ha nämnt själv. Rätt kul att de gör ett torrt rött på tinta barroca också.

    Keep ’em coming, folks.


  11. […] Nettare e gioia Bara en klunk till. « Majnyheter […]

  12. Henrik Says:

    Hur det var på dagis förr i världen vet jag inte men enligt google ser en björnklisterburk ut så här numera: http://www.mattonbutiken.se/productimages/low/342400.jpg
    För att inte bara förstöra barndomsminnen så sägs ju också Kevin Arnold vara en hejare på Shiraz. Dock något illavarslande att Mats Olsson, jo faktiskt, hyllat den i spalterna.
    Däremot har jag förstått det som att sydafrikanerna faktiskt gör bra Sauvignon blanc och att det ska finnas bra viner gjort på Steen (chenin blanc heter den i Frankrike).
    Annars måste jag ju säga att det låter som en dröm att få smaka på när de stumma våningarna blivit gamla nog att få talförmåga.

  13. Frankofilen Says:

    Jag har så gott som noll och ingen koll på Sydafrika, men kan som vanligt inte låta bli att lägga näsan i blöt. Det har blivit många flaskor Boekenhoutskloof Porcupine Ridge Syrah genom åren. Riktigt trevlig Syrah snarare än Shiraz, med tydlig nordrhônsk inspirationskälla. Fast förstås sydafrikanskt generös. Väl värd att prova tycker jag.

  14. anders Says:

    Hm, det där ser mer ur som frisyrgelé än klassiskt klister. Man kan bli kulturkonservativ för mindre. Mutter, mutter… Kevin Arnold är schysst, men jag och många andra har upplevt lite väl dramatisk flaskvariation. Men extrapoäng naturligtvis för att ett gammalt rugbyess börjar göra vin – skulle Klas Ingesson börja göra en Cuvée Colmården vore det ju ett solklart köp.

    Porcupine Ridge höll på att sabba en hel skiddag i Ramundberget för mig i fjol, så jag antar att den var riktigt god :)

  15. Kerstin Says:

    Tack för tipsen!

    Spice Route-serien är som Anders skriver riktigt lyckade, likaså Porcupine Ridge. Var förresten på Boekenhoutskloof och testade den och the Chocolate Block (som vi köpte för att spara ett tag). Verkligen att rekommendera om den kommer till Sverige! Har man vägarna förbi SA ska man heller inte missa ett besök på vingården – kolla in tasting room på http://www.boekenhoutskloof.co.za.

    Ska försöka hitta Allesverloren och de andra som vi inte smakat! Det är helt otroligt egentligen att det finns en liten hemlig källare i ett vanligt villaområden i Harare där det är perfekt tempererat och man kan köpa i princip vilken SA-vin som helst… (för USD). Vad folk kommer på för att komma runt en inflation på cirka 300 000 procent!

  16. anders Says:

    Shit, vad märkligt. 25 000 procent dyrare varje månad alltså. Obegripligt. Fast riktigt magiskt med fulkällare full av finvin i Harare…

    Kul att ni hinner med lite vingårdssemester! The Chocolate Block borde gå att privatimportera rätt geschwind eftersom producenten finns representerad i Sverige. Verkar ju värt att kolla upp.

  17. Kerstin Says:

    Inflationen är alltså uppe i 300 000 procent bara i år! Men inga problem – staten trycker bara upp nya sedlar ;-)

    När jag kom ner i november var vi glada i fall vi fick tag i 200 000-sedlar istället för 100 000-sedlar. Sedan kom 250 000, 500 000 och 750 000 (inte kul att räkna med) och följdes av 1 miljon, 5 miljoner och 10 miljoner. Nu har vi även 50, 100 och 250 miljoner-sedlar (den senare ca 1 USD idag).

    Lite kuriosa är också att allt från 100 ZIM-dollar fortfarande finns kvar och priserna är faktiskt sådana att man får detta (och allt däremellan) som växel.

    Och mitt i allt detta alltså möjlighet till lite vinspekulation!

  18. Henrik Says:

    Ja, nej, det var ju egentligen inget inläg i debatten om hur en björnklisterburk såg ut när du gick på dagis, bara en upplysning om hur den ser ut i dag. Detta skulle jag tolka som att den inte såg ut så i går, med tanke på att designers, PR-folk och andra lösa human beings tycks tjäna en hel del pengar.
    Kulturkonservativ, skulle det vara något fel med det? Läste Thommy Berggren göra narr av Lars Norén i DN i dag (13/5) och skrattade så jag spillde ut kaffet och fick min son att titta förundrat på mig. Just i dag känner jag mig stenhårt kulturkonservativ, och Kerstin får ursäkta, mer sugen på Breuer, Bordeaux och CH9 än resten av världens kryddiga vägar som alla leder till shiraz.

  19. anders Says:

    Det förstod jag alldeles utmärkt, Henrik. Man undrar hur många av barndomens produkter man skulle känna igen i dag…

    Ska genast läsa Berggren. Kaffespillarskratt sitter fint även om det knappast lär förleda mig till konservatism.

    100 Zimdollar i växelfickan när 250 miljoner är värt en ostburgare känns… tja… surrealistiskt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s