2006 Palliser Estate Pinot Noir

Canard au canard! Anka med anka i kväll: Låren får några timmar i sötsalt rimlag innan de confiteras, oändligt långsamt, i ankflott med rosmarin och peppar. Köttet faller av benen när man ropar på det. En snabb vända under grillelementet för att krispa till fettkappan, och så en bondsallad slängd med vinaigrette på blodapelsin, dijonsenap och dragon. Utmärkt tillfälle att testa en kiwipinot, no?

När ett vin framstår som vidöppet redan när man stoppar näsan i flaskhalsen, då är det vidöppet. Det här vinet skickade Neal Martin i spinn (a divine Pinot Noir, 94 poäng, varsågod) och man börjar ana varför. Frukten är verkligen ogenerat mogen, en parfymerad rödsaft av körsbär och jordgubbar spetsat med lite kryddiga björnbär. Ändå lyckas doften vara hyggligt finlemmad, med en välkommen köttighet och slöjskyar av viol och blodapelsin. Plus en antydan till järn eller våt sten.

Martinborough ligger på nordöns sydspets, med kullar runt omkring och ett antal gamla flodbäddar som blivit vingårdar. Allan Johnsons vinfilosofi innehåller inga konstigheter; alla ambitiösa producenter tar väl hand om jord och stockar numera, och att vilja göra fullmogen, fyllig pinot i nya världen sticker inte heller ut. Och Fullmogen är precis vad det här vinet har på kavajslaget.

Attacken är omedelbar, fruktsötman påtaglig. Rent och fint, jordgubbssaftigt, med bra bett i syrorna och en fin liten mineralkänsla. Man får leta efter tanninerna, men då hittar man dem. Att var sjunde milliliter är alkohol (14,4 procent) märks inte alls och någon muskelpinot är det inte. Min invändning är att Johnson satsat allt krut tidigt i matchen: Förförisk, öppen doft, söt attack – och sedan klingar allt av. Mitten och den kaffe- och jordstrukna eftersmaken håller inte samma nivå. Samtidigt kan det vara fel att dricka det här med Neals fanfarer i bakhuvudet. För den som gillar sötfruktig pinot är det ett fynd för under 200 spänn.

Det var ett tag sedan jag klunkade i mig ett rött vin så här glupskt – säkert tre, fyra stycken av de ”8,3 standard drinks” flaskan innehåller enligt etiketten slinker ned innan någon hinner säga fruktslampa. Å andra sidan var det ett tag sedan jag vargglupade ner mat med sådant salivslaskande begär också. Kom ihåg att inte servera för varmt.

//anders

PS: Olistat på boa, men Bristly fixar smidig privatimport som funkar som BS. Du behöver alltså inte lära ditt lokala systembolag hur man exekverar en privatimport den här gången.

2006 Felton Road Block 5 Pinot Noir

En egendom där de äldsta stockarna nyss har kommit upp i tonåren, och där det blir 39 grader varmt i februari – behöver man verkligen bry sig om deras pinot?

Om du frågar Blair Walter på Felton Road kommer han att svara ja. Och om du fortfarande känner ett behov av att fråga mig efter det kommer jag att hålla med. Det kan bli ordentligt varmt i Central Otago på vintern, förlåt, sommaren, och Walter är övertygad om att det är hans biodynamiska approach som ger jordar och stockar verktygen för att klara av sådana spikar.

Sedan struntar vi i Blair Walter, som tycker att ingen Block 5 yngre än 2002 ska drickas i dag, och korkar upp 2006 till ankan. Doften är avgrundsdjup. Intensitet, precision, och inte ett spår av ett jättevarmt år. Central Otagos inlandsklimat, inklämt bland berg i Kebnekaiseklassen, ger skapligt kalla nätter trots all sol. I näsan blandas körsbär, röda vinbär och kryddor i perfekt balans på en köttig grund som man bara vill tugga på. Ovanpå svävar en återhållet parfymerad pust av violer och apelsin.

Förutom biopysslet kör Walter med jäsning utan att krossa, så att hela druvor jäser med en del hela klasar, och han kunde nog snacka några veckor med Greg Brewer om hur det lyfter aromatiken i pinotviner. Faten är lufttorkade och bara en tredjedel är nya varje år, vilket märks tydligt: Frukten har helt fritt spelrum utan att krocka med träväggar. Vinet är smeksamt och förföriskt i munnen, elegant, syrligt och smidigt, med tydliga citrustoner på körsbärsbotten. Och så den där violen på toppen. Det tar ett tag innan målarboken har fyllts med färg, och det kan kanske vara lönt att stoppa undan resten ett tag, men det är förtvivlat gott.

Walter är en stor beundrare av den gamla världens viner, och det ringer tydliga bourgogneklockor när lite luft har väckt Block 5. Men mättnaden och intensiteten i frukten skvallrar om något annat, och när man håller dem i så strama tyglar som Felton Road gör för att klara syltdiket kan det bli precis min smak. Det här förblir en av de godaste pinoter jag har druckit.

//anders

PS: Körsbärsmarmelad och passionsfrukt i såsen känns nästan som fusk när man ska dricka NZ-pinot till.

Tastebud overload I: Chardonnay

Ack, en torsdagskvälls många ansikten… Jag tillbringar den senare delen med att lyssna på stormen Tuva som sliter loss Kungsholmens tegelpannor, längta efter L som valt rätt halvklot i form av Sydafrika och förgäves försöka nyktra till efter Divines executiveprovning. Jesus H Tapdancing Christ, vilka viner.

Importören Divine, specialiserad på framför allt USA och Australien, kör den här typen av provningar några gånger om året. De sätter ett svårläkt hack i en plånbok som min, men i gengäld får man doppa tungan i viner man tidigare bara läst om. Ofta. Inte sällan i religiösa ordalag.

Vi smakade oss igenom fem flighter med små bensträckare emellan, och alla innehöll druvjuice av världsklass. För mig återstår bara att dela upp dem i separata poster. Dels för att åtminstone försöka göra varje vin en smula rättvisa, dels för att undvika en ohanterlig elefantpost, och dels för att ni ska slippa hamna under en ångvält av intryck och spridda fakta.

Nå, se det som en följetong och försök intala er att ni sitter i sommarstugan med mycket få vardagliga plikter utöver morgonkaffet och utflykten till brevlådan. Nettare e gioia lockar med löften om mytiska Sine Qua Non, en legendarisk fransos som fått M Robert Parker att ringa i hundrapoängsklockan och Helblinda Jokerflaskor I Världsklass Som Plockas Fram När Man Borde Gå Hem. Ett avsnitt om dagen.

Alors, mesdames et m’sieurs: Första flighten – chardonnay från världens alla hörn. Serveras halvblint under förväntansfulla näsor.

Vin nummer 1: Lätt gul färg, inte utan gyllene skuggor. Ekig och vaxartad men rätt kryddig doft med äppelkaraktär, varm, mångfacetterad och inbjudande. Här finns en extremt svårfångad ton, och då är detta ändå kvällens första centiliter alkohol. Någonting kartigt, men med egen karaktär, åt blommig varm plast eller så… Let’s skip that one, shall we? Frukten är så stadig att man nästan tänker röda bär.

Bra närvaro i munnen och mycket friskt dessutom. Frukten gömmer sig lite bakom den aningens dammiga eken. Det smakar mycket ungt, och spretar lite på det där sättet som man sätter upp på ungdomskontot utan att ge minuspoäng för. Och så den där spöktonen som vi kommit överens om att lämna därhän. Mycket bra.

Facit: 2004 Domaine d’Ardhuy Corton Charlemagne.

Vin nummer 2: Ljusast av dem alla, framstår som vitt i sällskapet. Öppen doft med smörade popcorn och lite gummi från faten, och gula plommon bredvid. Smaken är lätt, ren och mycket välbalanserad. Snällt skriver man om man bojkottar det äldre gardets outhärdliga favoritterm bussigt. Intensiv smak med mycket väl integrerad fatkrydda och mogna gula äpplen. Bra fokus och riktigt god smak; lite väl tunga ekdimmor i näsan ännu.

Facit: 2005 Craggy Range Les Beaux Cailloux. Nyzeeländare, alltså. Kanske mest känd för pinot.

Vin nummer 3: Tät gyllene färg, visköst redan för ögat. Hyperfruktig doft! Varma gula äpplen, och dessutom tydlig karaktär av vita blommor som står ut från mängden. Intensivt i näsan och nästan drag åt honung.

I munnen är vinet tjockt och tätt men oförlöst med överraskande tydlig mineralkaraktär och riktigt bra syra där man väntade sig hela syltskafferiet. Enorm intensitet och koncentration men berömvärd balans, citrus, äpplen och mineral dominerar. Vansinnigt gott. Dock så potent att fredagsfisken skulle kännas som lammet i vargaskogen. Visst är det underbart när ens fördomar kommer på skam; detta är uppenbart nya världen, men långt ifrån att kana över kanten och bli vulgärt, ens hos min tämligen gammaleuropeiska gom. Mitt solklara WOTF, som amerikanerna säger – wine of the flight.

Facit: 2005 Brewer-Clifton Mount Carmel, Santa Rita Hills. 95 pinnar från Parker, inga protester från mig.

Vin nummer 4: Samma täta färg som trean, om inte ännu mer – ser nästan ut som sauternes. Öppnar med en båtlast rostade fat med vanilj och smör. Komplext och så intensivt att näsan börjar känna lösningsmedel. Samma bedövande koncentration i munnen gör att det hela drar åt punschhållet. Det är fat från huvud till fotabjäll, smör och kryddskåp, övermogen frukt och syror som gått vilse i brädgården. Oslagbart för den som vill bre på tjockt, och gjort med stor kunskap, men inte min kalaspuff. Gruppens nummer ett, men inte långt före Brewer-Clifton.

Facit: 2004 Kongsgaard The Judge. 98 poäng från advokaten i Baltimore. Plockar man druva för druva i ändlösa tries, gör en halv flaska per stock och låter vinet dra på jästfällningen tills det tröttnar hamnar man ju här…

Sammanfattningsvis ett underbart sätt att blåsa upp sin erfarenhetsbank, även om Parkers 98 poäng till skrattretande koncentrerade Kongsgaard ger bränsle till fördomarna om vad som får hans klocka att ticka. Alla fyra glasen var strålande bra – och det känns nästan befriande att utan att tveka sätta en kalifornier över en Corton Charlemagne. Misse ikke neste episode: Fyra röda Corton parallellt. Samma år, samma producent, samma grand cru – men olika mikroklimat intill den lilla kullen. Stay tuned.

//anders

2006 Felton Road (och lite Puligny-Montrachet)

En av få fringisar med mitt jobb är att det ligger sisådär 45 meter, fågelvägen, från vinamatörernas svar på Karamellkungen: Vinbaren.

-Jaha, men jag var på Vinbaren en gång och listan var ju jättekort. Ska det vara en vinbar det?

Nja, så kort är den ändå inte. Men poängen är dels att utbudet roteras mer eller mindre dagligen, dels – och det är här jag börjar bli upphetsad – att allt på listan går att köpa inte bara på glas, utan till och med på provningsglas. En femccntilitersslatt för lite styvt en tredjedel av glaspriset. I stället för ett glas vin efter jobbet kan man alltså dricka tre små glas. Som gjort för den som vill utforska sina vita fläckar, upptäcka nya jaktmarker, eller bara är en genuint velig människa. Det är bara tack vare Vinbaren jag vet hur 2001 Sassicaia smakar, om än inte hur en flaska 2001 Sassicaia smakar.

I fredagsfåtöljen får det bli pinot från andra sidan jorden. Felton Road gör flera vingårdsviner, bland andra Block 5 som står ohotad som den bästa pinot jag träffat på utanför Bourgogne. Det här är bascuvéen – och det märks förstås.

Doften är tydligt jordgubbssöt med körsbär och en liten trevlig kötton, skaplig intensitet och fokus, men den är lite eldig och saknar kryddjupet från blockvinerna.

I munnen är vinet ungt. Jordgubbarna dominerar med skaplig egen fräschör, och en aning av svamp ger pluspoäng i min bok. Det är inte dumt, men efter hand står det rätt klart att restsötman är för stor för mig med tanke på de rätt dämpade syrorna. Okej, 2006 var rätt nyss, men det lär inte utvecklas till någon favorit.

Tack vare provningsglasen värmer vi upp med en snapsstor 2005 Puligny-Montrachet 1er Cru Champ Gain från Olivier Leflaive. Ungt som tusan naturligtvis, men redan förvånansvärt uttrycksfullt och riktigt gott. Gula och gröna äpplen och citrussyra samsas med en del rostat bröd, vanilj och vax, men faten är ingen match för smakrikedomen och komplexiteten. Mycket snyggt.

//anders

2004 Sandrone Barbera d’Alba vs 2005 Neudorf Tom’s Block Pinot Noir

Efter La Spinettas Bionzo och Gallina från 2004 och gammal Bricco dell’Uccellone går vi till nästa färgglada stånd på det moderna barberatorget. Vi steker vildandsbröst rosaröda, trycker i pinsamt mycket smör och parmesan i en svamprisotto och längtar tillbaka till juni, när vi drack Sandrones 2004 för 20 euro och lite växel en kväll i Barolo.

Luciano Sandrones anläggning, precis nedanför kullen ett stenkast från byn, är en av de nyresta blandningar av semestervilla och tomteverkstad som är byggda för att vinmakaren ska kunna vara noggrann med alla detaljer. Den är faktiskt rätt vacker, och personalen får något stolt i blicken när de visar hur det blivande vinet flyttas med tyngdkraft längs hela kedjan i stället för att pumpas. Någonstans står det nog en massör beredd att skämma bort nebbioloklasarna lite extra. Och även om Sandrone har fötterna i modernistlägret i Barolo vill han hela tiden understryka traditionerna – säkert delvis för att kunna sälja vin till båda lägren.

Husets barbera är mörk och tung i glaset med violetta reflexer. Doften är riktigt explosiv: Oblyga fat, choklad en masse, skoputs, ett slags halstablettarom och kryddor som nästan drar åt glögghållet. Stadiga syror och en snygg lätthet gör vinet fräscht och läskande i munnen, med en tät kärna av körsbärsfrukt. Modernt och internationellt, men inte klumpigt eller uppblåst, och utan att stänga in sin piemontesiska karaktär i garderoben. Jättegott till anden och den feta risotton.

Vi testar en nysläppt nyzeeländsk pinot bredvid. Neudorfs Tom’s Block från 2005 öppnar med en stor, tung doft med kittlande frukt, men också en del fat som inte har hunnit sjunka in riktigt och en eldighet som jag inte riktigt gillar – 14,5 procent är svårt att hantera snyggt. Pinotkryddan finns där, lite svampig undervegetation, och med tid i glasen lite örter och granskog. Ännu senare kommer en kul exotisk sky – jag skriver litchie med ett leende – och tyvärr en biton av brända tändstickor. Översvavlad? Vatten på kvarnen för skruvkorkshatarna? I munnen är vinet stort och alkoholtungt med lite väl mycket restsötma, lång eftersmak, körsbär, plommon och mycket finkorniga tanniner. Okej till maten, men för sött och oelegant för mig och får definitivt stryk av Sandrone. Jag ska vänta ett tag på nästa och se vad som händer. Betydligt kunnigare människor än jag har hyllat ambitiösa Neudorf, så något mer måste väl finnas där.

//anders

2005 Saint Clair Doctor’s Creek Reserve Pinot Noir

Till förrätten (se posten ovan för lite sammanhang) gör vi cannelloni med trumpetsvamp och ricotta och passar på att testa en nybeställd pinot från Saint Clair, 2005 Doctor’s Creek Reserve. Jag har blivit litet nyfiken på nyzeeländsk pinot efter några kul upplevelser, framför allt Felton Road som gjort stort intryck. NZ-idealet verkar vara betydligt slankare och elegantare än den amerikanska västkuststilen, som smakar fusksyrah i sina sämsta stunder.

Saint Clair är kryddig så att det förslår, lätt, charmig och välbalanserad med jordgubbe och körsbär och diskreta fattoner. 91 pinnar i Wine Spectator för den som vill tillfredsställa sin inre score whore för 149 spänn.

//anders