Tastebud overload I: Chardonnay

Ack, en torsdagskvälls många ansikten… Jag tillbringar den senare delen med att lyssna på stormen Tuva som sliter loss Kungsholmens tegelpannor, längta efter L som valt rätt halvklot i form av Sydafrika och förgäves försöka nyktra till efter Divines executiveprovning. Jesus H Tapdancing Christ, vilka viner.

Importören Divine, specialiserad på framför allt USA och Australien, kör den här typen av provningar några gånger om året. De sätter ett svårläkt hack i en plånbok som min, men i gengäld får man doppa tungan i viner man tidigare bara läst om. Ofta. Inte sällan i religiösa ordalag.

Vi smakade oss igenom fem flighter med små bensträckare emellan, och alla innehöll druvjuice av världsklass. För mig återstår bara att dela upp dem i separata poster. Dels för att åtminstone försöka göra varje vin en smula rättvisa, dels för att undvika en ohanterlig elefantpost, och dels för att ni ska slippa hamna under en ångvält av intryck och spridda fakta.

Nå, se det som en följetong och försök intala er att ni sitter i sommarstugan med mycket få vardagliga plikter utöver morgonkaffet och utflykten till brevlådan. Nettare e gioia lockar med löften om mytiska Sine Qua Non, en legendarisk fransos som fått M Robert Parker att ringa i hundrapoängsklockan och Helblinda Jokerflaskor I Världsklass Som Plockas Fram När Man Borde Gå Hem. Ett avsnitt om dagen.

Alors, mesdames et m’sieurs: Första flighten – chardonnay från världens alla hörn. Serveras halvblint under förväntansfulla näsor.

Vin nummer 1: Lätt gul färg, inte utan gyllene skuggor. Ekig och vaxartad men rätt kryddig doft med äppelkaraktär, varm, mångfacetterad och inbjudande. Här finns en extremt svårfångad ton, och då är detta ändå kvällens första centiliter alkohol. Någonting kartigt, men med egen karaktär, åt blommig varm plast eller så… Let’s skip that one, shall we? Frukten är så stadig att man nästan tänker röda bär.

Bra närvaro i munnen och mycket friskt dessutom. Frukten gömmer sig lite bakom den aningens dammiga eken. Det smakar mycket ungt, och spretar lite på det där sättet som man sätter upp på ungdomskontot utan att ge minuspoäng för. Och så den där spöktonen som vi kommit överens om att lämna därhän. Mycket bra.

Facit: 2004 Domaine d’Ardhuy Corton Charlemagne.

Vin nummer 2: Ljusast av dem alla, framstår som vitt i sällskapet. Öppen doft med smörade popcorn och lite gummi från faten, och gula plommon bredvid. Smaken är lätt, ren och mycket välbalanserad. Snällt skriver man om man bojkottar det äldre gardets outhärdliga favoritterm bussigt. Intensiv smak med mycket väl integrerad fatkrydda och mogna gula äpplen. Bra fokus och riktigt god smak; lite väl tunga ekdimmor i näsan ännu.

Facit: 2005 Craggy Range Les Beaux Cailloux. Nyzeeländare, alltså. Kanske mest känd för pinot.

Vin nummer 3: Tät gyllene färg, visköst redan för ögat. Hyperfruktig doft! Varma gula äpplen, och dessutom tydlig karaktär av vita blommor som står ut från mängden. Intensivt i näsan och nästan drag åt honung.

I munnen är vinet tjockt och tätt men oförlöst med överraskande tydlig mineralkaraktär och riktigt bra syra där man väntade sig hela syltskafferiet. Enorm intensitet och koncentration men berömvärd balans, citrus, äpplen och mineral dominerar. Vansinnigt gott. Dock så potent att fredagsfisken skulle kännas som lammet i vargaskogen. Visst är det underbart när ens fördomar kommer på skam; detta är uppenbart nya världen, men långt ifrån att kana över kanten och bli vulgärt, ens hos min tämligen gammaleuropeiska gom. Mitt solklara WOTF, som amerikanerna säger – wine of the flight.

Facit: 2005 Brewer-Clifton Mount Carmel, Santa Rita Hills. 95 pinnar från Parker, inga protester från mig.

Vin nummer 4: Samma täta färg som trean, om inte ännu mer – ser nästan ut som sauternes. Öppnar med en båtlast rostade fat med vanilj och smör. Komplext och så intensivt att näsan börjar känna lösningsmedel. Samma bedövande koncentration i munnen gör att det hela drar åt punschhållet. Det är fat från huvud till fotabjäll, smör och kryddskåp, övermogen frukt och syror som gått vilse i brädgården. Oslagbart för den som vill bre på tjockt, och gjort med stor kunskap, men inte min kalaspuff. Gruppens nummer ett, men inte långt före Brewer-Clifton.

Facit: 2004 Kongsgaard The Judge. 98 poäng från advokaten i Baltimore. Plockar man druva för druva i ändlösa tries, gör en halv flaska per stock och låter vinet dra på jästfällningen tills det tröttnar hamnar man ju här…

Sammanfattningsvis ett underbart sätt att blåsa upp sin erfarenhetsbank, även om Parkers 98 poäng till skrattretande koncentrerade Kongsgaard ger bränsle till fördomarna om vad som får hans klocka att ticka. Alla fyra glasen var strålande bra – och det känns nästan befriande att utan att tveka sätta en kalifornier över en Corton Charlemagne. Misse ikke neste episode: Fyra röda Corton parallellt. Samma år, samma producent, samma grand cru – men olika mikroklimat intill den lilla kullen. Stay tuned.

//anders

Annons

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: Bourgogne, chardonnay, Corton, Corton Charlemagne, Frankrike, Hawkes Bay, Kalifornien, Napa Valley, Nya Zeeland, Santa Rita Hills

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.