Tastebud overload I: Chardonnay

Ack, en torsdagskvälls många ansikten… Jag tillbringar den senare delen med att lyssna på stormen Tuva som sliter loss Kungsholmens tegelpannor, längta efter L som valt rätt halvklot i form av Sydafrika och förgäves försöka nyktra till efter Divines executiveprovning. Jesus H Tapdancing Christ, vilka viner.

Importören Divine, specialiserad på framför allt USA och Australien, kör den här typen av provningar några gånger om året. De sätter ett svårläkt hack i en plånbok som min, men i gengäld får man doppa tungan i viner man tidigare bara läst om. Ofta. Inte sällan i religiösa ordalag.

Vi smakade oss igenom fem flighter med små bensträckare emellan, och alla innehöll druvjuice av världsklass. För mig återstår bara att dela upp dem i separata poster. Dels för att åtminstone försöka göra varje vin en smula rättvisa, dels för att undvika en ohanterlig elefantpost, och dels för att ni ska slippa hamna under en ångvält av intryck och spridda fakta.

Nå, se det som en följetong och försök intala er att ni sitter i sommarstugan med mycket få vardagliga plikter utöver morgonkaffet och utflykten till brevlådan. Nettare e gioia lockar med löften om mytiska Sine Qua Non, en legendarisk fransos som fått M Robert Parker att ringa i hundrapoängsklockan och Helblinda Jokerflaskor I Världsklass Som Plockas Fram När Man Borde Gå Hem. Ett avsnitt om dagen.

Alors, mesdames et m’sieurs: Första flighten – chardonnay från världens alla hörn. Serveras halvblint under förväntansfulla näsor.

Vin nummer 1: Lätt gul färg, inte utan gyllene skuggor. Ekig och vaxartad men rätt kryddig doft med äppelkaraktär, varm, mångfacetterad och inbjudande. Här finns en extremt svårfångad ton, och då är detta ändå kvällens första centiliter alkohol. Någonting kartigt, men med egen karaktär, åt blommig varm plast eller så… Let’s skip that one, shall we? Frukten är så stadig att man nästan tänker röda bär.

Bra närvaro i munnen och mycket friskt dessutom. Frukten gömmer sig lite bakom den aningens dammiga eken. Det smakar mycket ungt, och spretar lite på det där sättet som man sätter upp på ungdomskontot utan att ge minuspoäng för. Och så den där spöktonen som vi kommit överens om att lämna därhän. Mycket bra.

Facit: 2004 Domaine d’Ardhuy Corton Charlemagne.

Vin nummer 2: Ljusast av dem alla, framstår som vitt i sällskapet. Öppen doft med smörade popcorn och lite gummi från faten, och gula plommon bredvid. Smaken är lätt, ren och mycket välbalanserad. Snällt skriver man om man bojkottar det äldre gardets outhärdliga favoritterm bussigt. Intensiv smak med mycket väl integrerad fatkrydda och mogna gula äpplen. Bra fokus och riktigt god smak; lite väl tunga ekdimmor i näsan ännu.

Facit: 2005 Craggy Range Les Beaux Cailloux. Nyzeeländare, alltså. Kanske mest känd för pinot.

Vin nummer 3: Tät gyllene färg, visköst redan för ögat. Hyperfruktig doft! Varma gula äpplen, och dessutom tydlig karaktär av vita blommor som står ut från mängden. Intensivt i näsan och nästan drag åt honung.

I munnen är vinet tjockt och tätt men oförlöst med överraskande tydlig mineralkaraktär och riktigt bra syra där man väntade sig hela syltskafferiet. Enorm intensitet och koncentration men berömvärd balans, citrus, äpplen och mineral dominerar. Vansinnigt gott. Dock så potent att fredagsfisken skulle kännas som lammet i vargaskogen. Visst är det underbart när ens fördomar kommer på skam; detta är uppenbart nya världen, men långt ifrån att kana över kanten och bli vulgärt, ens hos min tämligen gammaleuropeiska gom. Mitt solklara WOTF, som amerikanerna säger – wine of the flight.

Facit: 2005 Brewer-Clifton Mount Carmel, Santa Rita Hills. 95 pinnar från Parker, inga protester från mig.

Vin nummer 4: Samma täta färg som trean, om inte ännu mer – ser nästan ut som sauternes. Öppnar med en båtlast rostade fat med vanilj och smör. Komplext och så intensivt att näsan börjar känna lösningsmedel. Samma bedövande koncentration i munnen gör att det hela drar åt punschhållet. Det är fat från huvud till fotabjäll, smör och kryddskåp, övermogen frukt och syror som gått vilse i brädgården. Oslagbart för den som vill bre på tjockt, och gjort med stor kunskap, men inte min kalaspuff. Gruppens nummer ett, men inte långt före Brewer-Clifton.

Facit: 2004 Kongsgaard The Judge. 98 poäng från advokaten i Baltimore. Plockar man druva för druva i ändlösa tries, gör en halv flaska per stock och låter vinet dra på jästfällningen tills det tröttnar hamnar man ju här…

Sammanfattningsvis ett underbart sätt att blåsa upp sin erfarenhetsbank, även om Parkers 98 poäng till skrattretande koncentrerade Kongsgaard ger bränsle till fördomarna om vad som får hans klocka att ticka. Alla fyra glasen var strålande bra – och det känns nästan befriande att utan att tveka sätta en kalifornier över en Corton Charlemagne. Misse ikke neste episode: Fyra röda Corton parallellt. Samma år, samma producent, samma grand cru – men olika mikroklimat intill den lilla kullen. Stay tuned.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

13 kommentarer på “Tastebud overload I: Chardonnay”

  1. Frankofilen Says:

    Riktigt härlig läsning, och man anar ju vad som skall komma om första flighten är på den här nivån – riktigt maffiga Divine-viner, de har ju faktiskt viss profil på sitt utbud. Tyvärr får du nog sluta läsa amerikanska kritiker helt och hållet: även Tanzers klocka tickade och han har samma betyg som Parker (95-98 poäng) på fatprovet av 2005 The Judge. WS har jag inte hittat, men de verkar ha drämt till med 97 till nolltrean. De brukar ju faktiskt gilla samma saker. Du kanske skulle prova till kombon ostron + ketchup?

  2. Magnus Says:

    Imponerande att du lyckades ta anteckningar i denna kaotiska miljö. Jag var inte där själv (vilket jag börjar ångra efter ditt inlägg ;-), men jag hörde att det var lite huller om buller.

    Angående The Judge: Vid förra Divine-provningen fick vi prova 2005 Kongsgaard Chardonnay, som jag antar är The Judge’s lillebror. Det var ett vin som jag, utifrån din beskrivning av The Judge, tror du hade gillat bättre. Inte alls tjockt, men komplext, mycket välgjort och förföriskt elegant. (se http://drucket.blogspot.com/2007/11/nyheter-frn-divine.html).

    Jag ser med spänning fram mot din fortsatta tastebud overload.

  3. anders Says:

    Et tu, Tanzer? Det där är spännande: Steve Tanzer placeras på något sätt i ena ringhörnet som återhållsamhetens riddare i jämförelsen med sina landsmän. Men det har nog egentligen mest att göra med att han varit bättre på att stå emot betygsinflationen. 91 från Tanzer är 95 från WA, anser många. På köpet är det lätt att få för sig att han predikar återhållsamhet även när det gäller kravprofilen (vilket han väl i någon mån gör, åtminstone när det gäller europeiska viner, men resonemanget ovan spär på en del).

    Jag är överens med herrarna P och T om att The Judge är ett enormt bra vin, och det var oerhört roligt att få prova. Men det funkar inte i min mun med sin galna koncentration och låga syror. Möjligen till ketchup och ostron, då ;-) (nytillkomna tittare hänvisas till New York-posten härförleden)

    Magnus, jag läste den posten häromdagen i jakt på mer förkunskaper och tänkte på att det faktiskt lät rätt annorlunda. Och varför inte – lite mindre av allt borde vara rätt väg att gå. Skulle vara kul att jämföra (eller att läsa om en jämförelse, om du stöter på The Judge).

  4. Frankofilen Says:

    Jag är med dig, Anders – och utifrån din fina notering om hur vinet smakar så tvivlar jag inte heller på att jag nog skulle ställa mig i ditt hörn när det kommer till ren drick- och användarvänlighet. Samtidigt är det säkert otroligt välgjort – och vad tusan skall man sätta för poäng då som professionell vinskribent? Avdrag för att det inte är ens stil riktigt?

    Annars känns amerikansk vinjournalistik som en enda stor ankdamm där nästan alla tycker lika nuförtiden. Blev väldigt tydligt när jag gick igenom WS topp 100 nyligen – det var inte så många överaskningar. Möjligen är undantaget Kosta Browns Pinot Noirer där Parker inte klivit över 88 poäng. Det är sällan de inte placerar sig ungefär på samma nivå, men desto roligare när det händer. Och det har ju blivit ännu rörigare där ett WA-betyg lika gärna kan komma från Parker, Galloni, Schildknecht, Miller eller Squires och i viss mån Neal Martin (och snart även Karen MacNeil); ett IWC-betyg kan komma från antingen Tanzer, Reynolds eller D’Agata – för att inte tala om alla WS-skribenter.

    Hur som helst – sitter bänkad med kaffekoppen och ser fram mot resten av provningen. Anar jag en 2003 Da Capo på gång?

  5. anders Says:

    Det finns flera jättespännande diskussioner här. Som du säger, hur betygsätter man något som är bra gjort men som man inte gillar? Samma problem är klassiskt inom till exempel musikkritiken, men där rör man sig sällan med fingraderade hundrapoängsskalor där två poäng give or take har mätbar betydelse för försäljningsframgången. Att helt tänka bort sig själv tror jag är en utopi. Jag har svårt att se någon ge hundra pinnar till något de själva inte skulle köpa. På de nivåerna blir det nog lite x-factor hur man än gör, lite kärlek som måste till.

    Floden av skribenter för de stora tidningarna är en annan. Här finns mitt stora problem med 100-poängsskalan. Så fort flera personer ska använda samma skala får den en absolut karaktär som den inte ska ha. Så länge en människa sätter en siffra på sin upplevelse är allt koscher. Jag kan aldrig säga att du gav för många Frankofilpoäng till vin A men för få till vin B; jag får bara lära mig att vi tycker lika i Piemonte men att jag ska dra av fem Frankofilpoäng i Provence. Så vill jag också försvara Parker när det blåser som värst. Men med flera pennor försöker man slå fast vad som är 90, 93 och 100 poäng med något slags objektivitet, och då är man ute på ett sluttande plan.

    Så, nu ska jag kliva ned från pulpeten och släpa mig till jobbet. Men jag tycker att det här är superspännande.

    2003 Da Capo? Hm… Qui vivra verra.

  6. Henrik Says:

    Jag sitter inte på landet med två ynka plikter. Däremot påminns jag nu om hur mycket jag längtade efter att cykla ner till brevlådan och hämta tidningen på landet när jag var liten. Det var bortåt en kilometer dit och en jättebacke att forcera och en jättebacke att glida nerför åt både hem och dit. Ofta cyklade jag dit för tidigt och fick cykla tillbaka en gång till (kunde ju inte sitta där i ett dike man redan tömt på smultron och vänta…).
    Just nu känner jag ungefär likadant som då, att jag kommer att cykla tillbaka till nettare e gioia i förtid.
    Så skynda sig nu, goa brevbärarn med posten om Corton.
    I övrigt har jag druckit en sådan där dunder-amerikansk chardonnay med den typen av kvalitet vi diskuterar här. Det skedde på Lux och vinet (vars namn jag glömt, från Russian River Valley hursom) kom till en raffinerad hummerrätt. Jag stack ner näsan i glaset, fick en fet smäll av en ekplanka och åt upp hummerrätten innan jag återvände till vinet. Med lite luft och utan mat mildrades eken, det var istället bara mäktigt, moget, gott, komplext, lite klent med syrorna och mineraliteten men nånstans rätt kul. Det hade dock gjort mos av den milda hummermousselinen som kom med en exakt, len, havssaltsmakande hummerbuljong. Plus 90p, alla dagar i veckan, men vad dricker man det till?

  7. anders Says:

    Kaffet?

  8. Henrik Says:

    Det ger nog kaffet en match i alla fall – som en match made in hell.
    Men tack för del 2. Jag ilar nu.

  9. Gabriel Says:

    Självklart finns en mängd problem med poängsättning och tyckande om viner. Det ligger i sakens natur att det blir så. Och hur man än vrider och vänder på det så uppstår dilemman.

    Jag tror att man helt enkelt bara ska slå fast att vinjournalistik är bättre än obefintlig vinjournalistik. Därför att den gör vinvärlden dynamisk. Det vore inte lika kul om det inte fanns prismässiga referenspunkter som Petrus, DRC, Harlan osv. Utan vinjournalistik och profeter som Parker eller WS så skulle vinvärlden kännas mycket mer kommunistisk.

    Det är lite som om man skulle avskaffa alla turistbyråer i London bara för att de säger till folk vilka de bästa sevärdheterna är. I min smak är Camden ett roligare utflyktsmål än Buckingham Palace, men det skulle de aldrig säga på turistbyrån. But I trust my own pallet (som GV skulle ha sagt) och vet vad jag själv gillar. Det största problemet är väl att folk i allmänhet inte gör det.

  10. anders Says:

    Hej Gabriel, svårt att invända. Hellre en värld med än utan dagens vinjournalistik, absolut. Jag hävdar alltid att det finns gränser för hur mycket man kan lite på sin egen smak, därför att man inte har råd och tid att smaka igenom allt, och alltså behöver andras tyckande för grovgallringen. En liknande diskussion pågår just nu hos Frankofilen, under posten om 2006 Briccotondo.

    Ett problem uppstår när folk bara tittar på poängen och, som jag var inne på, ser den som ett absolut mått. Många kommer aldrig till Camden, även om de skulle ha älskat det. Varför? För att de såg att det fick en 84 av turistbyrån och brydde sig inte om att läsa beskrivningen. Att låsa sig vid siffran och inte läsa vad vederbörande har upplevt är livsfarligt.


  11. […] och matvänlig? Visst. Fråga Greg Brewer. Och den som inte vill spendera en halvsnabel på hans vingårdschardonnayer under Brewer-Clifton-etiketten köper Melville, där den forne franskläraren och musikern bestämmer i källaren. Fast mest i […]


  12. […] Dags för Divinebonanza igen. De här provningarna är lite enklare än januarivarianten som radade upp världsklassviner som om de vore dagisbarn i reflexvästar. Ändå hälls en Sine Qua Non och en rad viner rätt […]


  13. […] Del ett: Svågerpinot Har Anders skrivkramp? Heroinproblem? Exil på Caymanöarna med Ekobrottsmyndigheten i hälarna? Nej då. Men solbrännan är renoverad, och jag kan berätta att det har hänt igen. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s