The Cali Reports #3: Bond

Skugga, lövverk, fåglar. Rakt fram en dalgång så dödande vacker att det tar emot att gå in och prova vin. På andra sidan helig mark för kalifornienskallar: Harlan Estates pussel av vingårdar.

Uppför och nedför kullen löper de, kors och tvärs, inflätade i ekskogarna som har givit namn åt Oakville ett stenkast österut. Så fick det bli när fastighetsmagnaten Bill Harlan gav sig tusan på att göra världens bästa vin, och köpte ihop mark ovanför Martha’s vineyard på det som kallas the Rutherford bench. Med det dyrbara lapptäcket framför sig som illustration känns det absurt att man inte skulle kunna fånga vingårdarnas särskilda förutsättningar i flaskor.

Ändå är det lätt att hitta folk i Kalifornien som rynkar på näsan åt terroirtänk. Ett stråk i debatten: ju fler påstådda mikroklimat, desto rörigare. Napa Valley ska inte vara Bourgogne; fransmännen har haft tusen år på sig att get their shit together och göra begripligt vin. Dalen har 14 underappellationer och fler på gång, andra tycker att det borde vara en. Chuck Wagner på Caymus sträckte sig till tre i Wine Spectator härom året: den platta dalgången för sig, bergssidorna (hillside vineyards, ett nästan religiöst koncept i Napa) för sig, och så Carneros. Han för fram en vanlig åsikt: vinmakaren avgör hur ett vin smakar, inte några hundra meter hit eller dit. Den som väntar sig att marken plötsligt ska få liv i ens jäskar kommer att vänta förgäves. Hittepå.

Det finns en del hygglig argumentation i det lägret. Det finns också vulgära gaphalsar som tycker att terroirkonceptet är mysticism för inavlat eurotrash, men vi kan strunta i dem. En del vinmakare vill inte att myndigheter ska dra pennstreck på kartan som drar med sig förutfattade meningar om hur vinet ska smaka, och pekar på franska kolleger som förtvivlat slåss mot medeltida byråkrati för att för göra intressant vin. Accepterar man en klassisk stil som marken står för – hej, Pauillac och Chambertin – accepterar man vad tidigare generationer har bestämt sig för och tar på sig en gyllene tvångströja. Och förresten: din mark är en del av område X – says who? Som Bill Harlan sade till Lettie Teague när hon ville prata kultkalifornier:
— Det skulle vara närapå omöjligt att skapa ett klassifikationssystem i en demokrati.

Men vare sig man låter diskussionen handla om appellationer eller inte går rörelsen hela tiden mot mer terroirtänkande i Kalifornien. En väg till personlighet. Vinmakare vill tolka sin vingård med alla dess förutsättningar, och berätta det för världen. Spelare som Napa Valley Vintners och Appellation America lägger ned stort arbete på att övertyga konsumenter om Napas nyanserade palett och understryker gärna att man hittar ”mer mångfald inom vinodlingen i Napa Valley än i Médoc eller Côte d’Or.” Vinentusiaster känner hur det pirrar lite i magen av namn som Eisele, To Kalon, Martha’s, Pisoni. Men att importera europeiska tankesätt har aldrig varit självklart i landet som ställde till med tekalaset i Boston.

Jag tror att det är i det ljuset man ska se Bond Estates. När Bill Harlan och Bob Levy fick sina första hundrapoängare av Parker för Harlan Estate var de redan igång med att rota fram vingårdslägen som kunde kallas dalens premiers crus. Harlan Estate gör ett vin från sina lägen, nu skulle Bond handla om specifika platser. Ingen gård är större än tre hektar. De två första debuterade 2004, i dag finns fem viner i en portfölj som siktar på sex. I allt material finns till och med en plats ledig till den sista etiketten.
— Bill Harlan har hundraårsplaner för alla gårdarna, säger Bree Dusbiber, medarbetare på både Harlan och Bond som tar emot i den silade skuggan under den magnifika eken.

Hon har sett utsikten förut och klarar av att prata och titta samtidigt. Rekryterad från Thomas Kellers restaurangimperium, ett halvår innan Bonddirektören Paul Roberts gjorde samma resa. Bill Harlan verkar få det han vill ha. Tvärs över gårdsplanen från den gamla eken ligger anläggningen; riktigt vacker, en stor alphydda med panoramafönster mot dalen. Om Tognis caberneter kommer från en riktig bondgård med lite grovhuggna kanter är detta sinnebilden av en smakfull lyxresort med vinprofil. Inte ologiskt för Harlan som tjänade massor av pengar på en country club för extremt rika människor innan han gav sig på vinvärlden.

— Det handlar om att visa kunderna vägen. Vi har inte haft i närheten av samma tid på oss som de klassiska regionerna i Europa, säger Bree Dusbiber och visar vägen genom källaren, förbi ändlösa rader av ny, doftande fransk ek, som bukstinna gödsvin med röda gördlar. Här anar man en av förklaringarna till priserna. När sex stora jäskar i ek nyss såldes av, efter en eller två skördar, kostade de uppåt 10 000 dollar – på andrahandsmarknaden. Och så fatlagringen, omkring två år på nytt franskt för alla vinerna. Stora delar av den redan låga avkastningen säljs av anonymt i bulk, och ytterligare en bra skvätt som inte klarar ribban blir andravinet The Matriarch – som går för tresiffriga belopp i dollar.

Den som vill skälla Bond för pretentiösa har inga problem att hitta ammunition. Det finns inte ett hår av Jante i projektet, från den uttalade ambitionen att hitta Napas grands crus, till utskick som kostar flera vanliga flaskor vin, till den värdepappersinspirerade gravyren på etiketterna och den femstjärniga anläggningen. De rörde upp känslor när nollsexorna erbjöds till listan i våras: 275 dollar per flaska plus skatt och frakt krockade rejält med den ekonomiska verkligheten. Det finns många välbärgade människor i USA som köper osannolikt mycket toppvin, men krisen har sänkt värdet på deras tillgångar och det är inget snack om att det är lite svårare att sälja dyra flaskor just nu. Dessutom säljs inte Bonds viner separat: minimiköpet är alltså en flaska av varje. Inalles 1 375 dollar; minst det dubbla om du alls vill kunna följa vinets utveckling. För vin som kostar mindre på andrahandsmarknaden och inte har hunnit bevisa någon lagringsduglighet ännu. Hos andra kultvinerier köper folk sin tilldelning slaviskt för att inte ramla av listan – här vittnade många om att de fortsatte att få erbjudanden trots att de aldrig köpt någonting. 1982 Cos d’Estournel eller ett femtedels fempack uppifrån Oakville Grade? Utsikten ingår inte.

Men vinerna säljs. Och samtidigt kan Bond åka pulka på Harlan Estates stålblanka sköld. Här som där gör Bob Levy och Michel Rolland vinerna, även om Cory Empting är på väg att ta över som huvudansvarig på Bond. Metoder och noggrannhet är desamma. Harlans lista är en sådan som folk ställer sina nyfödda barn i kö till. Jag har pratat med kunniga människor som tycker att Bonds viner är bättre än Harlans, och inte ser någon anledning till att de skulle utvecklas sämre med ålder. Robert Parker, som erkänner att han brukar hålla igen med betygen till nya viner, har varit ganska entusiastisk över Bond, med förkärlek för St Eden; The powerful, 60-second finish provides the full monty, 97 poäng.

Ett problem i varumärkesarbetet är att många ser Bond som Harlans andravin, inte som det där försöket till terroirmärkt toppcab. De är inte helt glasklara själva, organisationerna flyter ihop.
— Bill Harlan skulle helst se helt olika namn på listorna (för Bond och Harlan Estate), men de är klart att det inte går, säger Bree Dusbiber.

Bond styr mycket av vingårdsarbetet, även om det talas om ett slags 50/50-arrangemang med ägarna. Själva namnet symboliserar banden mellan huset och de olika vingårdsägarna – i princip personliga vänner till Harlan – och de talar gärna om synergin som uppstår när båda parter vill något. Hundra års sikt, ni vet. Vi provar det senaste tillskottet i portföljen, 2006 Quella, vid fönstret mot paradisdalen och pratar om det sjätte vinet som ska bli den sista biten i Harlans-Levys-Rollands terroirpussel. Flera platser provas just nu, vin tillverkas redan av druvorna, men Harlan chansar knappast med sådant här och det lär dröja ett antal årgångar till innan nummer sex presenteras.

Bree Dusbiber är professionell, sympatisk, och bra på utpräglat säljsnack. Men man får nog tro henne när det handlar om jakten på den sista vingården. Ska någon hitta en oslipad diamant i genomgrävda Napa är Bob Levy en man med låga odds.
— De kan verkligen Napa som sina egna byxfickor.

*

2006 Bond Melbury
Ett av de två originalvinerna som såg dagens ljus med årgång 1999. Knappa tre hektar i sydläge, hyfsat högt ovanför Lake Hennessey med stenblandad lera.

Jag gillar det här. Kryddig och mjuk doft, komplex och vacker rödfrukt, åt körsbärshållet snarare än det tunga cabernetspektrumet. Lite blomtoner på toppen, och finns det inte lite mint i bakgrunden? Smaken lyckas förena smeksam mjukhet med rejäla unga tanniner och syran ger fräscht lyft åt rödfrukten. Slipat, snyggt och välgjort, redan skapligt drickbart, och känns lite Bourgogneinspirerat. Tusan om inte charmiga Melbury är min favorit bland de fem ändå.

2006 Bond Quella
Första flaskorna av Bond #5, från en gammal flodbädd täckt med tuff på 300 meters höjd i kullarna kring östliga Spring Valley. Lågavkastande gård som ger små druvor i små klasar, odlad sedan 1998 men alltså inte okejstämplad förrän nu.

Doften ger elegant mörk frukt i en egen, lite trevligt jordig stil, lite skygg ännu. Här finns gott om kol- eller grafittoner, som en penna när man har tuggat bort träet, och lite chokladfat. Smaken är utpräglat sötfruktig, skogsbär och hallon toppat med jord, och eftersmaken ekar av samma blyerts som i näsan. Det här vinet är en udda upplevelse, spretigt och inte riktigt i balans, till skillnad från husets andra viner som är rätt trevliga som unga och oförlösta.

2006 Bond St Eden
Nu är vi nere på Napa Valleys botten i trakterna av Oakville, alltså lite varmare men å andra sidan i norrläge. Röd, järnhaltig jord.

Betydligt mer öppet, mer parfymerat med uttrycksfulla topptoner. Gräddig mörk frukt, generöst med ek, sandelträ och några örttoner. Mjukt i munnen med en syra som jag först upplever som för låg, men som kickar in sent på ett lite udda vis. Annars smakar det idel ung och fräsch frukt med påtagligt fatig eftersmak, och i dag saknas uttryck och personlighet.

2006 Bond Vecina
Kalkstensvinet från granngården som gjorde Melbury sällskap när Bond debuterade med nittioniorna. Sluttande östläge på dryga fyra hektar.

Mm, det här är fortfarande min flaska, trots locktonerna från Melbury. Purpurfrukt; nyanserade vinbär, nyrörd marmelad med djup och krydda. Det är en stor, komplex och intagande doft, med löften om mineral och nybuteljerade asfalttoner. Smaken strålar av söt frukt, mosade svarta vinbär och en aptitretande kant där vi saknar engelskans savory i vårt språk. Den här upplagen av Vecina är lätt men mycket intensiv, med mindre tyngd än nollfemman men ordentlig tanninstruktur. Jättegott i dag; kommer att bli ett grymt vin om ett antal år när fler nyanser kommer fram och smaken hinner ikapp doften.

2006 Bond Pluribus
Vildvuxna, yviga stockar 300 meter upp på Spring Mountain, yngst i familjen innan Quella kom till i år. Fatjäst med hela klasar i jäsningen.

Rätt bordeauxlik doft med ceder, gräs och örter, allvarlig som en överstepräst med en duktig kropp av cassis, björnbär och plommon. Tallskog och mint kompletterar, och så gott om fat som är ganska råa i dag. Stort, tätt och tufft i munnen – fantastisk frukt och hemska tanniner, som ung, modernt utgjord, supermogen bordeaux. Parker säger 25-30 år, och nog krävs det lång tuktning för den här besten.

*

På amerikanska frukostbord står ofta en särskild typ av syltburkar, lätta att känna igen. Locket består av en ring och en separat platta, som måste ha fläckat ned många överraskade svenska byxor. Här står burkarna beredda att hamra in budskapet om Napaterroir, i givakt bredvid varje flaska, fyllda med jord från varje vingård. St Edens rödmatta burk sticker ut.

Har Bill Harlan lyckats ringa in Napa Valleys grands crus? Kanske. Han säger själv att det lär ta åtminstone 20 år till innan någon kan svara på det.

//anders

Tidigare i serien: Luc Morlet, Philip Togni.

The Cali Reports #1: Luc Morlet

Luc Morlet är lite nervös.

Mannen med det ständiga lilla leendet och den pittoreska brytningen har fyra timmar på sig innan han ska operera ögonen, för att slippa bära sina runda glasögon. Men lite vin är nog bra för att slappna av, resonerar han. Och han har redan gjort vad han kan för att försäkra sig om att det går bra.
— Min lillebror fick prova först, avslöjar han och skrattar med hela ansiktet.

Lillebror heter Nic och är vinmakare hos Sir Peter Michael lite längre norrut på Mount St Helena. Toppjobbet som han ärvde efter Luc, när storebror tyckte att vingarna och plånboken höll för en egen etikett. Sedan 2006 står Luc Morlet bakom Morlet Family Vineyards – man vet ju aldrig vilken Morlet som kan behövas i firman i framtiden – och har stockar i backen på några hektar i Knights Valley i Calistoga, men de har inte hunnit särskilt långt än och i portföljens tolv viner är det i princip kontraktsfrukt som gäller. Han ler lite förläget över de fototricks som behövdes för att få till ett hav av lövverk med berget i bakgrunden i pressmaterialet.

Än så länge är Morlet inhyst hos Château Boswell utanför St Helena, en vacker egendom vars vin han förstås också gör. Det blev lite ledig plats här när Kongsgaard flyttade ut sin produktion, och Morlet fick en egen vrå längst in i den långa, fuktiga, tunnelborrade källaren. Det låter som om vi pratar om tredjehandskontrakt på studentlyor och inte producenter av 300-dollarsviner.

Nästa gång vi kommer tillbaka lär det bli till en egen anläggning. Det är svårt att beskriva drivkraften hos den här mannen. Han är inte missnöjd där han är, men att skissa på nästa steg hela tiden verkar sitta i den nordfranska ryggmärgen. När vi andra drar oss för att måla om i hallen talar Luc Morlet om att holka ur en stor kulle i ett av världens högt prissatta jordbrukslandskap.

Som äldste sonen i en familj som odlat vin i Champagne i generationer får man egna stövlar när man börjar gå och en plats i firman att växa i. Ändå står vi och pratar nedanför en kulle längs Silverado Trail och inte i Epernay. Förklaringen heter förstås Jodie, numera Morlet i efternamn och mor till familjens två barn. Luc gjorde en vända i Napa 1993 och kom tillbaka för att stanna 1996, gifte sig med Jodie och blev vinmakare på Newton Vineyard.

Det är lätt att fastna i att droppa namn om man vill teckna en bild av Morlets karriär. Som vinmakare på en rad egendomar har han haft att göra med människor som Helen Turley, Michel Rolland, David Abreu, John Kongsgaard och många andra. Poängen med sådant rabblande är att förstå hur man kan göra tolv kvalitetsviner i Napa utan att knappt ha några egna stockar. Bra land här är idiotdyrt, och en stor del av arbetet går ut på att säkra kontrakt på druvor från andras ägor. Då gäller det att kunna terrängen på millimetern – och känna folk.
— Vi letade upp frukt som de stora namnen hade missat, förklarar han, som om det handlade om att gå ut och plocka kantareller.

I dag sitter han på långtidskontrakt som låter honom ha ett nära samarbete med ägarna och lägga sig i hur gårdarna brukas. Kronjuvelen är en skaplig plätt i Andy Beckstoffers omsusade To Kalon i Oakville, som blir hans toppcabernet Cœur de Vallée. I några fall sköter han gårdarna själv genom den typen av jordbruksföretag som erbjuder sådana tjänster här. Allt organiskt. Tolv gårdar låter schizofrent. Det gäller att ha bra sittfläsk och en bra bilstereo.
— Min truck är mitt kontor, skrattar Morlet, som kör uppåt 5 000 mil om året bara i jobbet. Det är tur att omgivningarna är så vackra.

Varumärket Le Petit Morlet är registrerat och klart, ifall han skulle känna behov av att göra ett nedklassat vin och göra 12 till 13. De unga stockarna i Knights Valley är uppenbara kandidater. Det är klart att det här kräver lite arbetsnarkomani, även om både han och PR-folket hellre talar om passion. För säkerhets skull importerar han och Jodie tunnor från ett franskt tunnbinderi, både för eget bruk och till försäljning. Och så vinmakande för flera andra projekt och egendomar, och konsultandet åt Peter Michael för att lillebror inte ska låta husstilen vattnas ur. Nämnde jag två barn i skolåldern? Mannens babyansikte är faktiskt en gåta, man kunde åtminstone kräva lite mörka påsar under ögonen. Det kanske är något med antioxidanterna i druvskalen.

Fast Morlet är mannen som satt på nätterna när han var ny i Kalifornien och filade på ett bättre sorteringsbord än de vanliga. Numera används det enligt honom själv av regionens alla kultproducenter, patentet ligger hemma i byrålådan och intäkterna blev en språngbräda mot den egna etiketten. Som förstås sorterar på samma bord, druva för enskild druva. Han berättar att han personligen testar uppåt 5 000 korkar varje säsong. Passion eller kontrollbehov? Ett slags naturkärlek (och, utan tvivel, stora delar av kundkretsen) talar emot att gå över till skruvkork, men varje år – tumme och pekfinger tillsammans i luften – är han så här nära att byta. Fast Stelvinkapsyl ger luft i flaskan också, dagens 54-millimeterkorkar är valda för att minimera utrymmet mellan kork och vin.

Enkelresan från Frankrikes vingårdar till Napa Valley gör en vinmakare inte utan bagage. Morlet, med jord från Bordeaux och Bourgogne mellan tårna, använder ordet terroir några hundra gånger om dagen – och har förstås hamnat rätt, i en tid när all utveckling i Kalifornien går mot att uttrycka egenskaperna hos allt mindre jordlotter i flaskan. Det är så lätt här, säger han, det finns så otroligt många olika jordmåner här. Och för en regngarvad nordfransos är förutsättningarna i Napa lite som att meta i akvariet. Stabilare väder med generösa soltimmar, torr luft, få skadedjur. Vinmakaren bestämmer när det är dags att plocka, inte vädertjänsten. Ett dåligt år i Frankrike kan betyda att 90 procent av skörden är borta och resten deklasserad; i Napa slår det kanske 20 procent upp eller ned.
— Jag minns ett år när jag var liten när vi fick fyra hagelstormar. Inte en. Fyra, säger Morlet och tittar ut över Boswells soldränkta gårdar.

Samtidigt har ju en champenois en lite speciell relation till det här med terroir, eftersom blandarkonsten hålls så högt. Rösten hamnar ett par tonarter upp när han pratar om sitt vita La Proportion Dorée, semillon och sauvignon blanc toppat med lite muscadelle, vit bordeaux Napa Valley Edition. Tänk på parfymerna i Grasse, säger han, de aromatiska topptonerna från två procent muscadelle motsvarar pyramidens topp i parfymmakarens doftbild.

Luc Morlet anser själv att uppväxten i stövlar har givit honom en närmare relation till marken än många amerikanska vinmakare. Trots flera akademiska vinmakarexamina – plus en MBA från Dijon – är han inte den som springer omkring och mäter brix och pH till frukost, lunch och middag. Det är verktyg, säger han, och ställer sig bredvid alla de vinmakare som säger sig vilja göra så lite som möjligt själva. Jag har alltid ansett att det här med non-interventionism inte funkar i praktiken, men det kan väl ändå göra nytta som tankemodell. Morlets vinmakande handlar mycket om harmoni och slipning; här finns inga farliga kanter, mjuk krämig rondör och ett slags finstämdhet löper genom portföljen. Det mesta görs på ny eller gammal ek, allt får jäsa malolaktiskt utom just La Proportion Dorée, stjälkarna plockas bort. Låga skördeuttag, förstås, men inte så mycket grön skörd att stockens eget försvar mot påfrestningar sänks, för då tappar man naturlig syra som behövs när frukten mognar så långt. Resonabelt rakt igenom, dogmer och gyllene regler är det inte tal om. Mycket socker och alkohol efter solbadet här i Napa? Nja, Morlet mäter inte det heller till frukost, lunch och middag, och föredrar att prata om just harmoni i stället för balans, som han tycker gör tankebilden tvådimensionell. Och så var det det där med terroir:
— Harmoni beror ju på var du är.

*

2007 La Proportion Dorée
62 procent semillon, 36 sauvignon blanc och två procent muscadelle. Ett av Morlets favoritviner, byggt på matematiken bakom det gyllene snittet – fast den där muscadellen, en förälskelse som började med 100 stockar från 1950-talet insprängda bland en massa zinfandel, spräcker väl algoritmen. Skapligt med ek, blockerad malolaktisk jäsning, bâtonnage för att få till en krämig munkänsla. Några få lådor om året hålls kvar för att släppas färdiglagrade (”vi vill ju utbilda folk lite”) och Morlet tror att det har 10-20 år i sig.

Intensiv doft med varma, mogna äpplen, citrus och grön melon badande i smält smör och bakkryddor. Och så något parfymerat blommigt, åt kaprifol. I munnen är det just krämigt, rikt och glycerinfett med skapligt med alkohol, men kalassyror och strålande balans. Lång, lång eftersmak som klingar ut i en lite salt mineralkänsla, ett uns av beska, och citrongodis. Jag tycker oväntat mycket om det här.

2007 Chardonnay Ma Douce
Sonoma Coast, Luc Morlets älsklingsområde när man pressar honom lite. Gården ligger svalt och genomluftat av havsbrisen runt 430 meter över havet, men dimman stannar på 300 meter och når aldrig druvorna. Lite Peter Michael-stil, tycker Morlet själv, i linje med arvet efter Turley och Kongsgaard. Parker anser att det har potential för 95 poäng och hyllar syran och renheten.

Nötig doft med äppelmos och stenfrukt toppat med citrus och samma fatgenererade bakkryddor som i LPD, stor men sammanhållen doft. Krämigheten går alldeles uppenbart igen när man får det här vinet i munnen, en bred och stor munkänsla som leder fram till en svans av mogen citrus och honungsmelon. Här finns en snygg mineralitet, men jag tycker inte att syrorna räcker till, helt enkelt. Klumpigt är det väl inte, men känslan blir lite väl fruktsöt och kladdig. Och Morlets långa medium plus-rostning på faten tar för mycket plats.

2007 Pinot Noir Coteaux Nobles
Odlas ute på Sonomakusten, Luc Morlets favoritområde för pinot och chardonnay, av familjen Nobles. Gården är planterad med en sån där gammal suitcase clone som någon knyckt i Bourgogne. Också påverkad av havsvindarna, andra åsen från havet räknat, och gjord med Bourgogne för ögonen.

Mycket vacker doft, ren och charmig, med fokus på ung och fräsch frukt men ändå med en svårfångad, gammaldags känsla. I skärningspunkten mellan jordgubbar och hallon, toppat med kryddig körsbärsmarmelad, kaffe, citrus och choklad. Smaken är ung och lite besk med tydliga tallbarr, absolut fjäskfri med fasta men smeksamma tanniner, elegant syra och lite blyerts och kex i eftersmaken. Munkänslan är helt strålande. 14,5 procent alkohol. Jättegott.

2007 Syrah Bouquet Garni
Liten produktion ute i Bennett Valley, en appellation i Sonoma i krokarna av Santa Rosa. 14 månader på ek. Morlet pratar Rhône här, men vi får väl se. Han skulle gärna ha givit det här vinet lalala-behandling – sådär tre och ett halvt år på nya fat – men slits som åsnan mellan hötapparna: han tycker samtidigt att frukten påminner på ett så attraktivt sätt om de nykrossade druvorna och är rädd för att överlagra.

Jag hoppas ju att namnet inte spelar in här, men jäklar, vilken kryddighet som sprutar ur glaset. Alla örterna och lite nejlikor och sånt på en gång. Dessutom gott om kött, charkdisk och bacon i doften, som är påtagligt djup – och underbar. Fruktkärnan förenar björnbär och svarta vinbär och toppas med kaffe, tjära och glödande trä. I munnen är det slankt och syrligt som en snygg balans mot den söta mörka frukten, med unga men påtagligt mogna tanniner och redan god komplexitet. Svingott och min favorit i dag.

2007 Cabernet Sauvignon Cœur de Vallée
Jag är helt och hållet för cabernet franc! utropar Morlet – vilket förklarar varför han pytsar i 24 procent i en cabernet sauvignon. Han hade helt enkelt velat använda ännu mer. I Kalifornien får man nämligen sätta ut druvan på etiketten så länge den utgör minst 75 procent, och Napa Valley Cabernet Sauvignon säljer förstås lättare än Red Bordeaux Blend. Båda sorterna kommer direkt från To Kalon och får 16 månader på nytt franskt, och runt en tredjedel jäser också på fat.

Högt ovanför glaset finns underbara, svävande eteriska topptoner av unga svarta vinbär med en kyss av hallon. Längre ned ceder, tobak, lätta örttoner och stenrök, en flerdimensionell doft med hög kvalitet. Smaken är ren och vidöppen, komplett med ung framfusighet och stor, rund munkänsla uppstagad med rätt rejäla tanniner. Den söta frukten kompliceras av unga, kärva drag där cab franc-delen gör sig påmind. Eftersmaken är lång och tanninrik med svart vinbärsmarmelad och lite örtiga lakritstoner. Riktigt gott – men lider lite av Toto-syndromet: Snyggt, skickligt, välproducerat, slipat, ofarligt och med ett underskott på personlighet. Nu är det här ljusår bättre än Toto någonsin var, men ni fattar. Å andra sidan är lagringspotentialen uppenbar och anden kan nog vakna i flaskan vad det lider.

*

Vi eftersnackar säkert i trekvart medan L ammar lilltösen i skuggan under kastanjen med sitt glas Cœur de Vallée bredvid sig. Det strålar ut från Luc Morlet hur mycket han tycker om att prata, tänka och kontemplera vin. Så här skulle alla ha det, resonerar han, vin och sällskap. Särskilt de stora ledarna i den här struliga världen borde sätta sig ned kring några flaskor.
— Don’t you think they would loosen up?

//anders

Tastebud overload IV: Togni 1994-1997

Upplösningen närmar sig – hjärtligt välkommen tillbaka. Philip Togni är en sån där producent som jag har läst mycket om men aldrig haft tillfälle att prova. Man kan inte vara annat än nyfiken på en man som gjort 1956 Château Lascombes, 1958 Mayacamas och en lång rad andra storheter, men som gång på gång slagit sig loss för att få göra vin på sitt eget sätt. Dessutom har han rykte om sig att ha Bordeaux för ögonen i sitt arbete, vilket borde passa mig som tycker att amerikanska producenter ibland tar i för mycket. Jag blev mycket glad för chansen till den här vertikalen.

• Vin nummer 1: Men se där, direkt ett vin som delar gruppen. Någras nummer ett, medan andra skakar på huvudet och spekulerar i en tvivelaktig flaska. Jag tillhör de övertygade: Doften är jättefin och tät med hela vinbärsbusken, plommon, en gnutta paprika och läder, ren och fräsch. Och i munnen smakar det faktiskt bordeaux! Bra vinbärsfrukt, trä och tobak, elegant med strålande balans, rikt, osött och fräscht med fina tanniner. Good to go, men decennier av liv kvar i strukturen. Mycket bra! Möjligen störs några av att mognaden börjar ta över den omedelbara fruktigheten?

Facit: 1994 Philip Togni Cabernet Sauvignon. En förtjust Parker gav 97 pinnar.

• Vin nummer 2: Samma mörka och täta färg med något mer orange reflexer. Doften känns väl igen men kommunicerar inte lika direkt med näsan. Här finns mer av blyertskänsla och stramare frukt. Det skvallrar rätt bra om vad som händer i munnen: Betydligt tuffare tanniner och ett mineraliskt drag bredvid vinbären. Klassiskt i stilen men sedvanlig Napakoncentration. Härligt vin men tydligt ofärdigt trots sina tolv år.

Facit: 1995 Philip Togni Cabernet Sauvignon (96 poäng).

• Vin nummer 3: En aning brunt skiljer utseendet från artfrändernas. Motsatsen till tvåan: Generös och omedelbar frukt. Jag får faktiskt lite chilenska vibrationer av de nykrossade svarta vinbären, känslan av vinbärsblad och en gräston. Här finns också något animaliskt som jag tycker mycket om. I smaken har den gröna paprikan tagit ett par kliv fram bredvid cassisen, med söta mosade bär och framträdande men trevliga tanniner. Gruppens flightvinnare med bred marginal, men jag föredrar den chilebefriade nittiofyran.

Facit: 1996 Philip Togni Cabernet Sauvignon (96 poäng).

• Vin nummer 4: Remember me, but ah, forget my fate… Det här glaset är tydligt korkskadat. En hjärtskärande insikt, eftersom ni redan har räknat ut att detta är en omsusad 1997. Jag är inget orakel på årgångskartan i Napa, men 1997 vet jag har både höjts till skyarna och fått besk kritik för att inte stå sig. Jag hade verkligen velat kalibrera gommen. Dessutom Parkers favorit med skyhöga 98 poäng. Men det känns fel att gnälla för mycket i kväll.

Facit: 1997 Philip Togni Cabernet Sauvignon (98 poäng).

Jag älskar att fylla i kunskapsluckor. Vertikaler är en särskild utmaning eftersom det är samma vin, och det är galet roligt att leta årgångsprägel. Och den gamle engelsmannen förtjänar sitt rykte. Den som beställer Togniviner har något att se fram emot, men det kräver en 15 år eller så av väntan. Bonuscitat, från New York Times 1990: Philip Togni cabernets sell for $25 to $30 and are in very short supply. Ja jösses.

Ja mina vänner, vi börjar närma oss slutet på den Tokiga Torsdagen. Jag känner en tomhet i bröstet. Som en snuttefilt tröstar jag mig med att sista posten i morgon innehåller inte mindre än åtta viner, bland annat ytterligare en Sine Qua Non och några blindsmakade världsstjärnor som bara materialiserades när det hela egentligen var över.

//anders

Tastebud overload I: Chardonnay

Ack, en torsdagskvälls många ansikten… Jag tillbringar den senare delen med att lyssna på stormen Tuva som sliter loss Kungsholmens tegelpannor, längta efter L som valt rätt halvklot i form av Sydafrika och förgäves försöka nyktra till efter Divines executiveprovning. Jesus H Tapdancing Christ, vilka viner.

Importören Divine, specialiserad på framför allt USA och Australien, kör den här typen av provningar några gånger om året. De sätter ett svårläkt hack i en plånbok som min, men i gengäld får man doppa tungan i viner man tidigare bara läst om. Ofta. Inte sällan i religiösa ordalag.

Vi smakade oss igenom fem flighter med små bensträckare emellan, och alla innehöll druvjuice av världsklass. För mig återstår bara att dela upp dem i separata poster. Dels för att åtminstone försöka göra varje vin en smula rättvisa, dels för att undvika en ohanterlig elefantpost, och dels för att ni ska slippa hamna under en ångvält av intryck och spridda fakta.

Nå, se det som en följetong och försök intala er att ni sitter i sommarstugan med mycket få vardagliga plikter utöver morgonkaffet och utflykten till brevlådan. Nettare e gioia lockar med löften om mytiska Sine Qua Non, en legendarisk fransos som fått M Robert Parker att ringa i hundrapoängsklockan och Helblinda Jokerflaskor I Världsklass Som Plockas Fram När Man Borde Gå Hem. Ett avsnitt om dagen.

Alors, mesdames et m’sieurs: Första flighten – chardonnay från världens alla hörn. Serveras halvblint under förväntansfulla näsor.

Vin nummer 1: Lätt gul färg, inte utan gyllene skuggor. Ekig och vaxartad men rätt kryddig doft med äppelkaraktär, varm, mångfacetterad och inbjudande. Här finns en extremt svårfångad ton, och då är detta ändå kvällens första centiliter alkohol. Någonting kartigt, men med egen karaktär, åt blommig varm plast eller så… Let’s skip that one, shall we? Frukten är så stadig att man nästan tänker röda bär.

Bra närvaro i munnen och mycket friskt dessutom. Frukten gömmer sig lite bakom den aningens dammiga eken. Det smakar mycket ungt, och spretar lite på det där sättet som man sätter upp på ungdomskontot utan att ge minuspoäng för. Och så den där spöktonen som vi kommit överens om att lämna därhän. Mycket bra.

Facit: 2004 Domaine d’Ardhuy Corton Charlemagne.

Vin nummer 2: Ljusast av dem alla, framstår som vitt i sällskapet. Öppen doft med smörade popcorn och lite gummi från faten, och gula plommon bredvid. Smaken är lätt, ren och mycket välbalanserad. Snällt skriver man om man bojkottar det äldre gardets outhärdliga favoritterm bussigt. Intensiv smak med mycket väl integrerad fatkrydda och mogna gula äpplen. Bra fokus och riktigt god smak; lite väl tunga ekdimmor i näsan ännu.

Facit: 2005 Craggy Range Les Beaux Cailloux. Nyzeeländare, alltså. Kanske mest känd för pinot.

Vin nummer 3: Tät gyllene färg, visköst redan för ögat. Hyperfruktig doft! Varma gula äpplen, och dessutom tydlig karaktär av vita blommor som står ut från mängden. Intensivt i näsan och nästan drag åt honung.

I munnen är vinet tjockt och tätt men oförlöst med överraskande tydlig mineralkaraktär och riktigt bra syra där man väntade sig hela syltskafferiet. Enorm intensitet och koncentration men berömvärd balans, citrus, äpplen och mineral dominerar. Vansinnigt gott. Dock så potent att fredagsfisken skulle kännas som lammet i vargaskogen. Visst är det underbart när ens fördomar kommer på skam; detta är uppenbart nya världen, men långt ifrån att kana över kanten och bli vulgärt, ens hos min tämligen gammaleuropeiska gom. Mitt solklara WOTF, som amerikanerna säger – wine of the flight.

Facit: 2005 Brewer-Clifton Mount Carmel, Santa Rita Hills. 95 pinnar från Parker, inga protester från mig.

Vin nummer 4: Samma täta färg som trean, om inte ännu mer – ser nästan ut som sauternes. Öppnar med en båtlast rostade fat med vanilj och smör. Komplext och så intensivt att näsan börjar känna lösningsmedel. Samma bedövande koncentration i munnen gör att det hela drar åt punschhållet. Det är fat från huvud till fotabjäll, smör och kryddskåp, övermogen frukt och syror som gått vilse i brädgården. Oslagbart för den som vill bre på tjockt, och gjort med stor kunskap, men inte min kalaspuff. Gruppens nummer ett, men inte långt före Brewer-Clifton.

Facit: 2004 Kongsgaard The Judge. 98 poäng från advokaten i Baltimore. Plockar man druva för druva i ändlösa tries, gör en halv flaska per stock och låter vinet dra på jästfällningen tills det tröttnar hamnar man ju här…

Sammanfattningsvis ett underbart sätt att blåsa upp sin erfarenhetsbank, även om Parkers 98 poäng till skrattretande koncentrerade Kongsgaard ger bränsle till fördomarna om vad som får hans klocka att ticka. Alla fyra glasen var strålande bra – och det känns nästan befriande att utan att tveka sätta en kalifornier över en Corton Charlemagne. Misse ikke neste episode: Fyra röda Corton parallellt. Samma år, samma producent, samma grand cru – men olika mikroklimat intill den lilla kullen. Stay tuned.

//anders