4 x Bond Estate

En källare, flaskor bakom dunkelt glas längs väggarna. I den bullriga trängseln av blandat vinfolk står en välklädd 14-årig pojke.

Den rosiga konfirmanden som alla lyssnar på visar sig vara värvad från sin post som chef för allt som har med vin att göra hos Thomas Keller (Per Se, French Laundry och en del andra ställen jag inte skulle få bord på) till Bond Estates som director och exportansvarig. Hoppsan.

Jag har dragit bakgrunden till Bond här, men Paul Roberts uppdrag i Stockholm, utöver att sälja vinet, är att prata terroir. Det finns fransmän som hade satt lunchclareten i vrångstrupen om de hade hört honom jämföra Napa med Bourgogne utan att darra på manschetten och peka ut DRC som förebilden. Men tekniskt sett är ju Napa extremt diverst när det gäller jordmåner och mikroklimat – det är kanske bara historia tillbaka till romarna som skiljer, och sådant löser ju sig, så att säga, med tiden. Hur som helst, Bonds fyra vingårdscaberneter från 2005 i fyra glas, och jag är framför allt nyfiken på om de ska lyckas uttrycka någon känsla för läget.

Melbury växer i hårdpackad lerjord på baksidan av Howell Mountain. Doften är jättefin, parfymerad och blombevuxen med en air av påkostad fatmassage, och påminner nästan om en modern pinot: Mogna körsbär snarare än svarta vinbär som fruktfokus. Smaken är rödfruktig med fin sötma, lätt och syrlig med ont om tanniner. Riktigt nose wine, det här, förhäxande doft men en lite snål smak som inte kan casha in den checken. Och lite väl mycket ek i eftersmaken i dag. Roberts använder ordet precocious, brådmoget.

St Eden kommer från röd, järnrik jord i Oakvilletrakten; en dalgång, vilket kan betyda bakugn i Napa, men Roberts betonar gärna nordläget. Vinet luktar tuffare, mörkare och, tja, cabbigare än mjuka Melbury, med nykrossade mörka bär, cassis, rätt mycket choklad och den där grafitkaraktären som Parker brukar beskriva som charcoal. Intensitet och fokus i munnen är utmärkta och känslan är rätt slank och saftig trots kraften. Tanninerna är superfina, men jag vill ha mer struktur i ett sådant här vin.

Vilket är lika med Vecina, en liten plätt nära Harlan Estate, i östläge med vulkanjord som ger lite mer tanniner. Här använder Bond en del fatjäsning, och det slår igenom i doften. Men förutom det är karaktären mörk och förnäm, med tyngre frukt åt plommonhållet och riktigt bra fokus. Jag brukar fnysa lite åt Parkerklyschan pain grillé, men här sitter den faktiskt mitt i prick. En stor, intensiv, intagande mörk bärfrukt med en tajt tanninkorsett leder till en lång eftersmak av körsbär och blåbär i marmeladform. Mycket bra. Helt klart mitt val – om jag, helt hypotetiskt, någonsin skulle ställas inför ett sådant.

Pluribus är det senaste tillskottet i Bondfamiljen (ett femte, Quella, finns men har inte nått ur huset än), skräddarsyddes åt Bond och grävdes ut ur en sluttning på Spring Mountain. Det här glaset doftar som modern bordeaux, med mer utpräglad cassisfrukt, mörka plommon, lite paprika och en skvätt espresso. Smaken är ung och tuff, snygg mörk centralfrukt som drar åt marmelad på slutet och en liten gräsighet. Den lätta munkänslan imponerar så smått med tanke på fruktintensiteten. Kraftpaket med uppenbart lagringsbehov.

Det är inget snack om att det här är fyra distinkta viner med egen karaktär, trots att de – kanske med undantag för Melbury, även om den förstås också har utveckling framför sig – är i yngsta laget. Jämförelsen är riktigt rolig. Men de görs i fyra olika anläggningar, och vad som är terroir och vad som är människa ska man ha mer erfarenhet av området än jag för att slå fast. Att Bond fortfarande är billigare än Harlan säger tyvärr inte så mycket, så chansen att de står på mitt middagsbord framöver är försumbar. Det blir ju så när man plockar av en vingård i femton omgångar för att producera 600 lådor.

//anders

PS: Jag tror starkt på total genomskinlighet. Alltså: Det här var en branschhistoria som Bondimportören Divine stod bakom, och sådana betalar naturligtvis ingen av provarna för. Som sagt: I call them as I taste them, och kommer alltid att tala om hur det förhåller sig.

PS 2: Paul Roberts är, för den nyfikne, 36 år gammal. Så det är lugnt, jag har åtminstone ett eller två år på mig att komma ikapp på karriärsstegen.

PS 3: Det är värt att gå till Bonds hemsida bara för att leka med muspekaren på startsidan. Lite oväntat för en prestigeproducent…

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: cabernet sauvignon, Kalifornien, Napa, USA

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.