Del tre: Harlan går igen

Amerikanska vinamatörer kan räkna upp sina omhuldade kultcaberneter om du väcker dem klockan tre på natten. Be dem sedan stryka en i taget – det är bara att hålla ficklampan stadigt i ögonen på dem – och chansen är stor att många sitter kvar med Harlan Estate. Bill Harlan och vinmakarteamet Bob Levy (gift med Martha McClellan, och så har de visst en vingård ihop också – det börjar likna Piemonte) och Michel Rolland var inte ensamma om skyhöga ambitioner och priser och yttepyttesmå produktioner, men fyra hundrapoängare från Baltimore betyder en del i de här sammanhangen.

Tyck vad du vill om vinerna, men framgången går inte att snacka bort. Så vad gör Harlan/Levy/Rolland? Drar igång en etikett till, förstås. Med samma ambitioner. För det kan ju vara skönt med lite konkurrens i det segmentet.

Bond äger inte sina plantor, men talar om exakt hur de vill att gårdarna ska skötas. På 90-talet gick det inte längre att köpa mark i Harlanklass i Napa, men Levy kartlade vilka plättar han kände skulle kunna nå stjärnstatus – han är uppenbart förtjust i orden grand cru – och skapade nära relationer med ägarna. Resultatet är fyra vingårdsbetecknade viner, alla förstås i små upplagor, som raskt gick hem hos dem som gillade Harlan Estate. Släppriser på 450 dollar (Bond St Eden 2005) är ju dessutom rena rean jämfört med Harlan. Om sedan mannen själv inte gillar uttrycket kultvin är det nog lite för sent att ändra på den saken.

• 2001 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Ogenomtränglig färg; man funderar på att måla hus med det här vinet. Näsan får extremt koncentrerad mörk cabernetfrukt som redan har dragit på sig lite soja och buljong. Uppenbart svindyra fat och en fin grafitton svävar ovanpå, och så finns det en medicinal karaktär som är svår att definiera. Mäktig cassisfrukt i munnen, men en armé av tanniner håller alla nyfikna borta. Parker förklarade redan 2005 att det här vinet var färdigt att avnjutas, men jag hittar bara potential i dag. Inte otänkbart att det har gått in i en tuffare fas på dryga tre år.

• 2002 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Okej, här kommer man i alla fall in i farstun. Här finns betydligt yppigare frukt, sötmogna svarta vinbär som inte är helt olika Blankiet. Lite gräs och ceder viskar om Bordeaux i en doft som är riktigt bra. Den mogna mörka frukten i första klunken är verkligen femstjärnig; cassis, blåbär och rejäl näve blommor. En perfekt grästouch ruggar till bilden lagom mycket och balansen är fullkomligt strålande. Far and away bäst i flighten, men också den enda som har någonting att säga smaklökarna just nu.

• 2003 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Mörk generalfrukt som drar mer åt plommon än de andra, plus en aning körsbär. Djup och komplex doft med lakrits och paprika, mynta och timjan. Känns lite lättare i munnen än 2001/2002, men fortfarande givetvis högkoncentrerad med rovdjurstanniner. Den lite rödare frukten känns logisk i det lite lättare uttrycket, men vi är rätt långt ifrån Volnay här. Syran hade gärna fått vara lite mer uttalad.

• 2004 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Minst öppet av de fyra, men vaknar och gäspar lite efterhand. Frukten känns mer avmätt än hos storasyskonen, men här finns en läcker kryddpalett, rostbiff och en touch av paprika. Sjuka tanniner slår först och struntar i att fråga sedan, det känns tvärstängt i munnen. Igen har jag svårt att förstå Parker, som rekommenderar ”1-3 years of bottle age” i december i fjol. Diskussionen blir lidande av förlamad ansiktsmuskulatur.

Sammantaget en svår flight för en kille med begränsad erfarenhet av hur stratosfäriskt prissatt kultcabernet utvecklas. 2002 lyste med alla tecken på ett skickligt gjort vin, men var också tillgängligt; ett beprövat sätt att vinna en provningsflight. Jag sätter upp det hela som värdefulla läropengar och går vidare i livet.

En flight kvar. Riktig Divinebonanza som tar i från tårna. Vi ses.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: cabernet sauvignon, Kalifornien, Napa, USA

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.