Del två: Quoth the raven – nevermore

Och aldrig ska de göras igen. Den här flighten innehåller de fyra sista merlotviner Helen Turley fick göra under sina år hos Claude Blankiet i Yountville, nästgårds med Dominus. Och det räcker med att dofta på det första för att få en känsla av tragedi.

Numera blandar Blankiet såvitt jag förstår sin merlot i stället för att buteljera separat. Och Turley har fått gå efter åtta årgångar och ersatts av en annan stjärna, Martha McClellan, med lite flankskydd från Michel Rolland. Modern amerikansk merlot är inte alltid något jag går igång på, men jag älskar när min nyktra skepsis blir förförd och utledd i kulisserna med ett extra glas i handen. För flighten börjar med ett rent överjävligt bra vin.

• 2002 Blankiet Paradise Hills Vineyard Merlot

Mörkt och tätt. Man behöver inte ens lyfta glaset för att dofta. Vinbärsmarmelad dyker ju upp i allsköns viner världen över, men det här är den vinbärsmarmelad forskarna på Cern gör på nätterna när de drar iväg några hinkar färska svarta vinbär i acceleratorn och låter dem smaska ihop nära ljusets hastighet. La Spinettas koncentrerade vinbär känns som Fun Light. Enormt koncentrerad doft, men klockrent fokus. Kafferosteri och en mintton bredvid Cerncassisen, drag av plommon och så en liten men tydlig stallighet. Vinet är oväntat lätt i munnen, men med riktigt tuff struktur och bländande intensitet – och jättegott. Smaken har lika överväldigande vinbär som doften, minten går också igen och får sällskap av eucalyptus. Och så pricken över i: Stall och vitpeppar. Underbart.

• 2003 Blankiet Paradise Hills Vineyard Merlot

Än en gång hoppar den mörka vinbärsfrukten upp och tar ett fast grepp om näsan, som inte kommer loss ur glaset. Här finns mer av vanilj och exotiskt mörka kryddor än i nolltvåan, men precisionen är densamma. Smaken är suveränt fräsch med grym, riktigt välskuren sötfrukt och en aning lakrits. Tanninerna är bra och välavvägda, definitionen underbar och eftersmaken lång. I stället för animaliska drag och peppar som hos storasyster är detta årgången för den som vill ha gudomligt ren frukt. Alltså måste jag rösta på 2002 som flightens vinnarvin. Men det här är strålande och resten är en smaksak.

• 2004 Blankiet Paradise Hills Vineyard Merlot

Det här vinet är betydligt lugnare i uttrycket. Cassisen har lånat fler drag av resten av busken och dessutom från gräsmattan omkring – och enligt Parker är det lite cabernet franc i till skillnad från exempelvis 2002. Faten är tydligare, logiskt nog, och ger en smörig karaktär. Smaken har egentligen samma perfekt tillskurna frukt, men den är fortfarande lite stum i dag. De unga tanninerna är inte heller framme. Jag lägger undan mina flaskor ett bra tag. Nä visst nä, jag hade ju inga.

• 2005 Blankiet Rive Droit Merlot

Namnbyte, en skvätt cabernet sauvignon och cabernet franc i – och en rätt annorlunda karaktär. Den schweiziska midnattsmarmeladen är borta, men cassis finns förstås här ändå, liksom kaffe och kryddor. Och gräs, igen. Allt är rent och snyggt, men doften känns tydligt oförlöst. Smaken är söt och generös med ren plommon- och vinbärsfrukt, men ännu utan djupet hos storasystrarna. Strukturen är helt perfekt, men vinet är syraspetsigt och bråkigt i dag.

Så, då hade man plötsligt ett nytt hack i dörrposten som merlot utanför Bordeaux ska mäta sig mot. Tufft blir det. Visst är detta amerikanskt stora och raketbränsleintensiva viner, men de har också personlighet en masse. Då står man ut bland nya världens superviner i mina ögon.

Nästa avsnitt: Vad gör man när man nått toppen på kultvinstemplet?

//anders

Annons

Explore posts in the same categories: vin