Del två: Quoth the raven – nevermore

Och aldrig ska de göras igen. Den här flighten innehåller de fyra sista merlotviner Helen Turley fick göra under sina år hos Claude Blankiet i Yountville, nästgårds med Dominus. Och det räcker med att dofta på det första för att få en känsla av tragedi.

Numera blandar Blankiet såvitt jag förstår sin merlot i stället för att buteljera separat. Och Turley har fått gå efter åtta årgångar och ersatts av en annan stjärna, Martha McClellan, med lite flankskydd från Michel Rolland. Modern amerikansk merlot är inte alltid något jag går igång på, men jag älskar när min nyktra skepsis blir förförd och utledd i kulisserna med ett extra glas i handen. För flighten börjar med ett rent överjävligt bra vin.

• 2002 Blankiet Paradise Hills Vineyard Merlot

Mörkt och tätt. Man behöver inte ens lyfta glaset för att dofta. Vinbärsmarmelad dyker ju upp i allsköns viner världen över, men det här är den vinbärsmarmelad forskarna på Cern gör på nätterna när de drar iväg några hinkar färska svarta vinbär i acceleratorn och låter dem smaska ihop nära ljusets hastighet. La Spinettas koncentrerade vinbär känns som Fun Light. Enormt koncentrerad doft, men klockrent fokus. Kafferosteri och en mintton bredvid Cerncassisen, drag av plommon och så en liten men tydlig stallighet. Vinet är oväntat lätt i munnen, men med riktigt tuff struktur och bländande intensitet – och jättegott. Smaken har lika överväldigande vinbär som doften, minten går också igen och får sällskap av eucalyptus. Och så pricken över i: Stall och vitpeppar. Underbart.

• 2003 Blankiet Paradise Hills Vineyard Merlot

Än en gång hoppar den mörka vinbärsfrukten upp och tar ett fast grepp om näsan, som inte kommer loss ur glaset. Här finns mer av vanilj och exotiskt mörka kryddor än i nolltvåan, men precisionen är densamma. Smaken är suveränt fräsch med grym, riktigt välskuren sötfrukt och en aning lakrits. Tanninerna är bra och välavvägda, definitionen underbar och eftersmaken lång. I stället för animaliska drag och peppar som hos storasyster är detta årgången för den som vill ha gudomligt ren frukt. Alltså måste jag rösta på 2002 som flightens vinnarvin. Men det här är strålande och resten är en smaksak.

• 2004 Blankiet Paradise Hills Vineyard Merlot

Det här vinet är betydligt lugnare i uttrycket. Cassisen har lånat fler drag av resten av busken och dessutom från gräsmattan omkring – och enligt Parker är det lite cabernet franc i till skillnad från exempelvis 2002. Faten är tydligare, logiskt nog, och ger en smörig karaktär. Smaken har egentligen samma perfekt tillskurna frukt, men den är fortfarande lite stum i dag. De unga tanninerna är inte heller framme. Jag lägger undan mina flaskor ett bra tag. Nä visst nä, jag hade ju inga.

2005 Blankiet Rive Droit Merlot

Namnbyte, en skvätt cabernet sauvignon och cabernet franc i – och en rätt annorlunda karaktär. Den schweiziska midnattsmarmeladen är borta, men cassis finns förstås här ändå, liksom kaffe och kryddor. Och gräs, igen. Allt är rent och snyggt, men doften känns tydligt oförlöst. Smaken är söt och generös med ren plommon- och vinbärsfrukt, men ännu utan djupet hos storasystrarna. Strukturen är helt perfekt, men vinet är syraspetsigt och bråkigt i dag.

Så, då hade man plötsligt ett nytt hack i dörrposten som merlot utanför Bordeaux ska mäta sig mot. Tufft blir det. Visst är detta amerikanskt stora och raketbränsleintensiva viner, men de har också personlighet en masse. Då står man ut bland nya världens superviner i mina ögon.

Nästa avsnitt: Vad gör man när man nått toppen på kultvinstemplet?

//anders

Explore posts in the same categories: vin

8 kommentarer på “Del två: Quoth the raven – nevermore”

  1. Henrik Says:

    Hmm, undrar vad vinasrslet Miles hade haft att säga om det här. Tänk att få smyga sig in bredvid honom där på dinern när han satt med sin Cheval Blanc 1961 och byta ut glaset.
    Det här låter ju som om det mesta utom Pomerols finest får bli kvar i farstun när Blankiet-festen flyttar in i salongen.
    Avundsjuk, moi?
    Inte, bara lätt långnäst och med tungan som halv slips.

  2. anders wennerstrand Says:

    Fast det var en colamugg, va? ;-)

    Det var väldigt roligt när lite mer traditionella element som en animalisk ton och vitpeppar kröp in i nolltvåan. Snäppet mer för min gom än den perfekt fruktiga flaskan från året efter. Jag har ingen jätteerfarenhet i det här facket och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men glas nummer ett var galet bra.

  3. Henrik Says:

    Colamugg – och vinarsle – var det ja! Höjdarscen, och något att tänka på för en själv när korkskruvsångesten har en i sitt mest boaormsaktiga grepp.
    Som sagt, Blankiet – framför allt 2002 dårå – låter helt fantastiskt och jag har inte den typen av fördomar mot Merlot av kvalitet. Blev för ett par veckor sedan bjuden på Clos Fourtet 2001 och det smiskade Carmignano Piagga Riserva ganska hårt. Och då tyckte jag ändå att Piaggian var riktigt, riktigt god.

  4. anders wennerstrand Says:

    Hoppsan. Låter som en riktigt rolig middag också; Piaggia är ju ett höjdarvin.

    Sidewayseffekten på merlot är ett av seklets roligaste hack i kurvan. Samtidigt får du ju blanda i upp till 25 procent av något annat även om du sätter druvan på etiketten i Kalifornien, och merlot blir ju allt billigare i takt med att den blir svårsåld under egen etikett. Så den amerikanska marknaden dricker säkert lika mycket merlot som tidigare…

  5. Henrik Says:

    Ja, den middagen var en höjdare på alla sätt.
    Bordeauxs priser och tillgänglighet i Sverige innebär att det allt för sällan står sådant på mitt bord, så det kan ha bidragit till att den stackars Piaggian fick däng.
    Det var alltså ett sådant läge att min fru, som verkligen gillar ett gott vin men inte är lika nördig som jag, upphetsat böjde sig fram och ville diskutera vad det smakade och doftade. En vän och hans fru kom på middag och han hade med sig Clos Fourtet blint för mig och han fick Piaggian blint.
    Vi har enats om att göra om detta – oftare.
    Jag kan lätt föreställa mig ett gäng amerikanska vinodlare som bara vred sig när Miles gick med på att gå på blind-date. Lustigt att det kan räcka med en sådan grej, så är en trend plötsligt på gårdagens nyheter. Det är också extra lustigt att Miles sedan under orgiastisk njutning sitter och kolkar i sig Ch Cheval Blanc, med 40 procent merlot i …

  6. Henrik Says:

    Och ja, jag ber om ursäkt, givetvis blev inte vännens fru utan vare sig Piaggia eller Clos Fourtet …

  7. Frankofilen Says:

    Oj, här finns det massor att läsa ifatt. Underbar bild av CERN-marmelad. Och snygg Poe-referens…

  8. anders wennerstrand Says:

    Snyggt att du plockade upp den. Och vad har man helger till, utom att läsa ikapp på diverse vinbloggar?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s