Del fyra: Blindgångare

Halvblint? Trekvartsblint? 68-procentsblint? Hjälp?

Matematiken ser ut så här: Du börjar med en traditionellt halvblind flight. Alltså kända viner, i det här fallet fyra stycken, i okänd ordning. Sedan slänger du in ett helt okänt vin någonstans i lineupen. Varje klunk du tar kan alltså vara något av de fyra kända, eller den onda jokern. Som förstås kan, bland mången annan argan list, till exempel vara från samma område som något av de kända. Känner ni hur marken gungar lite?

En försvårande omständighet är att samtliga fem viner fått 100 perfekta poäng av Robert Parker. Min gräns för vad jag spottar ut går söder om detta, kan jag lova.

Det här med poäng på vin kunde man ju starta en egen blogg om. Jag fortsätter att tjata om att en siffra utan en beskrivning av vad du har upplevt är näst intill meningslös. Och när flera personer är inblandade, som hos de stora vinmedierna, och ska sätta ett betyg som tidningen kan stå bakom, så får skalan ett skimmer av objektivitet som den inte ska ha. Jag sätter aldrig poäng, mest för att jag tror att jag kommer att ändra mig kontinuerligt ända fram till gravkanten och vill slippa försvara mitt flipfloppande. Och jag ryser när någon gör någon annans sifferomdöme till en statussymbol; var snälla och blanda inte ihop min storögda glädje inför unika viner med sådant.

Samtidigt – och det är hit jag är på väg den här gången – tror jag förstås att en flight med bara hundrapoängare ändå är något extra. Trots principiella invändningar mot systemet. Ingen rök utan eld, ni vet.

Vin nummer ett

Tydligt begynnande ålder i kanten. Enormt vacker, gräddig mörk frukt tar in näsan först, men här finns ljusare frukter också. Sedan kommer en rolig cirkusparad: Farinsocker, torrt kryddskåp, och en parodiskt tydlig ton av honung. Här finns torkade örter och multnande höstlöv. Och, sent, en obestridlig russinton. Men i munnen, å, där skrider den magnifikt fina hallonsåsen in i salongen. Lätthet och smidighet präglar känslan, men koncentrationen är fullkomligt sublim. Peppar och garrigue bättrar på intrycket ännu mer, men russinen har tagit sig in här också och drar faktiskt ned det. Ändå en delad förstaplats för mig, för jag är maktlös mot de här vinerna. Och ni har säkert gissat själva vad vi dricker vid det här laget.

Facit: 2003 Domaine du Pégau Cuvée Da Capo. Jag kommer aldrig att förstå hur Laurence Féraud får in det trycket och den smidigheten i samma flaska. Sjukt roligt att få prova. Men den här är faktiskt lite märkt av förintande heta 2003, med russin och honung och annat varmt. Ställer man den på 100-poängshyllan kommer jag att låna av grannen och ge utomjordiska 2000 Da Capo 104 pinnar.

Vin nummer två

Tät och mörk lilaröd, en ung färg. Här har det andra kryddskåpet tagit över bakstugan. Farin, igen, men sedan doftar det pepparkaka och vaniljkex (okej, dem kanske man inte har i kryddskåpet, men ändå). Och hemgjord blodpudding! Kanske borde man skriva pepparkakor krossade i blod? Anis finns också, och en äktfransk asfaltton, och den slankt mörka björnbärsfrukten är påtagligt pepprig. När jag smakar blir det ett utropstecken efter söt på första raden i protokollet. Men sedan är hela huset gömt bakom byggställningarna i dag och man kommer inte in utan hjälm och stålhättade kängor. Tanniner, alkohol, fat och syra huller om buller, som brädhögar under presenning. Lite söt anistonad lakritsfrukt kan man skymta, men sedan kommer vakten och kör bort en.

Facit: 2005 Clos Saint Jean Deus Ex Machina. Tack och tack igen för tillfället att ta tempen på septembersläppets mest omstridda flaska (jo, det blev faktiskt rätt dålig stämning på Regeringsgatan). Resultat: Den här tunneln är trängre och mörkare än dem man byggde i kuddrummet på dagis. Tänk inte ens på att dricka det här vinet på rätt många år, om du inte är miljonär och vårdslöst nyfiken.

Vin nummer tre

Hu, så mörkt. Björnbärssylt är kärnan i doften, med övertoner av mint och skoputs. Jag hittar flera blommor tillsammans med timjan och färska örter, och övertonerna hoppar bock: Granbarr, kamfer, någon medicinal ton. I munnen är vinet knockoutkoncentrerat, och det är väl björnbär som står för det mesta av kraften. Ändå är det hyggligt smidigt, ingen soppighet som stör. Väl integrerade tanniner håller kraftpaketet i stallet. Här finns en ton av asfalt, örterna följer med in i gommen och blåbär mjukar upp björnbärsväggen en smula.

Facit: 2003 Torbreck Run Rig. Shiraz med en liten skvätt viognier som fått jäsa med. I ärlighetens namn är det bara i Hedonist’s Gazette som Parker plockat fram 100-stämpeln; originalbetyget är 99. Och det är jättegott, men inte tillnärmelsevis lika intressant som bra fransk syrah för mig.

Vin nummer fyra

Klar, vacker mörk röd färg. Näsan är ett litet smyckesskrin av komplexitet och djup, och samtidigt en fulländat sammansmält helhet. Krossade mörka bär har sällskap av lakritsrot och rosor. En jordig ton står upp mot frukten. Faten är rätt påtagliga fortfarande, med vaniljkex och choklad. Det fantastiska djupet följer med in i munnen och intrycket är rätt elegant, trots en intensitet man kan svetsa med. Hela bärskalan från blåbär via hallon till björnbär finns med, och en touch cassis. Eftersmaken är skrattretande lång och fatbehandlingen skrattretande snygg. Ändå känns vinet inte 100 procent öppet utan bör ha ännu mer att ge. Underbart gott. Hallå, Manfred Krankl, jag har saknat dig.

Facit: Sine Qua Non Atlantis Fe 203 1a. Det här är ju jättespännande. Så sent som i maj tyckte jag att det här vinet hade mer kraft än nyans och blev lite besviken, mot bakgrund av Krankls tidigare stjärnskott (läs här och här). Travar jag bara i Frankofilens ledband efter hans pizzakväll? Nja, vi var flera provare som var storögt förvånade över vilken skillnad vi upplevde mot vårens flaska. En annan faktor är glasen: ISO-glas i maj, generösa bourgognekupor nu. Inte otänkbart att komplexiteten tjänar på det. Och jag är övertygad om att Atlantis är ännu godare om ett par, tre år.

Vin nummer fem

Lilasvart. Å, vad gott att dofta på; distinkt och fokuserat. Mycket vacker ung mörk frukt som efterhand avslöjar ljusare nyanser än man trodde att den skulle förmå. Här finns blommiga övertoner och en kryddnyans som känns riktigt mystisk, nästan som rökelse. Och så det konstigaste av allt: Tänk er myggmedel som en positiv beskrivning. Ni som tycker att det är väl magstarkt sorterar in den under kryddorna. I munnen är det förstås mörka krossade bär som tar plats igen och smaken känns ruskigt ung, liksom tanninerna. Och allt är riktigt stenhårt koncentrerat, men helhetsintrycket är hyggligt slankt. Trots barndomen är vinet redan rätt komplext. Eneträ, är det det jag känner?

Facit: 2005 Quilceda Creek Cabernet Sauvignon. En strålande stjärna på den amerikanska vinhimlen – med den här årgången hämtade de sin tredje hundrapoängare på fyra år från Baltimore. ”Quilceda Creek’s Cabernet Sauvignon remains the benchmark for what can be achieved in Washington and the United States”, skriver Parker. Überskickligt vinmakande är förstås uppenbart redan i dag, men annars är vinet så ungt och primärt att man bara anar framtiden.

Klart, färdigt – hem och sussa och drömma att man hittar SQN på lokala bolagets Periquitahylla. Fast nä. På de här provningarna är det alltid någon som vill dela lite mer vinupplevelser och tar med sig smakprov från sin uppenbarligen rätt välutrustade källare. Jag har kastat mig över maten och hinner knappt göra någon riktig provarinsats före genomgången, så en del av de här anteckningarna är gjorda med facit i hand. Har jag nämnt att jag är världens långsammaste provare?

Bonusvin nummer ett

Ung, knuten doft. Rätt ljus frukt, örtiga topptoner och en medicinal karaktär, plus pinje som jag verkligen gillar. Underbar munkänsla, smidig och välformad, men en myrstack av tanniner och syror surrar unisont ”vänta 15 år” och ”Italien”. Rosor och nypon går att gräva ut, men det här är så ungt att det är ganska uttryckslöst.

Facit: 2004 Angelo Gaja Sori San Lorenzo. Hoppsan. Plötsligt hade man en bock i den rutan också. Jag må vara Piemontenörd, men för oss i medelklassen hamnar Gaja i samma fack som 40-metersyachter. Tack för erfarenheten.

Bonusvin nummer två

Mörk men ganska lätt färg. Aromatiska, blommiga toner. En touch läder och lite tjära, och så sura körsbär; tydligare Piemonte än förra glaset. Taggtråd i munnen… Tät men lätt och elegant frukt, körsbär och plommon, en hygglig näve violer, men jäklar vad ungt och tjurigt det är.

Facit: Angelo Gaja Sori Tildin. Se ovan, typ. Man lär sig också att man ska ha en riktigt pålitlig källare för att ens fundera på en sådan här flaska, för den behöver decennier på rygg.

Det är kanske tur att jag inte upplever sådana här kvällar för ofta. Det finns ett element av kamp i att hinna njuta fullt ut av intrycken. Det är klart att jag hellre hade provat en hundrapoängare i månaden än fem på en gång, men det ändrar inte på att det var en underbar upplevelse. Varmt tack, Gunnar, Kerstin och Lena på Divine. Hur ska ni toppa den här provningen?

//anders

Explore posts in the same categories: vin

9 kommentarer på “Del fyra: Blindgångare”

  1. magnord Says:

    Vad glad jag blev när du kom till bourgognekuporna. Dessa viner i ISO-glas hade varit ett sådant fruktansvärt slöseri. Och SQN: årets höjdpunkt (hittills) för min del med.

  2. anders wennerstrand Says:

    Ja, jag tror att hela upplevelsen verkligen mådde bra av det. De här lirarna behöver lite plats att breda ut sig, och många har sådan nyansrikedom att det kan bli rätt trångt. Kul att du också var så förtjust i Atlantis (och nosade upp samma lakritsrot – man känner sig lite mindre pretentiös i gott sällskap…). Jag blev själaglad över att uppleva den på ett helt nytt sätt den här gången.

  3. Henrik Says:

    Det är intressant att läsa blint! Jag lyckades pricka Da Capon (om än inte årgången) med handen för skärmen, sedan tog det stopp fram till SQN som du råkade avslöja lite för tidigt genom att säha hallå till M Krankl.
    I övrigt sitter jag på jobbet och gömmer mig bakom en skärm för att inte alla ska se hur lång en tunga som sitter på nån annan än Gene Simmons kan bli.
    Jag bugar mig – djupt.

  4. JW Says:

    Vilken hedonistisk provning. Och nej, jag tror inte att du går i Frankos ledband – SQN är så god och jag kan bara hålla med dig i din beskrivning. Hur går du vidare nu? Debriefing av smaklökarna medelst öl och boxvin?

  5. anders wennerstrand Says:

    Henrik, om du fortsätter att vara en så trogen och uppskattande läsare blir jag tvungen att bjuda dig på middag till slut… Jag håller med om att blindläsning är riktigt kul. Testa Wine Spectators hemsida! Där finns ett stort arkiv med deras återkommande ”gissa vinet”-quiz; beskrivningar utan facit, och du ska välja rätt druva, land, distrikt och årgång. Kan lätt förstöra en eftermiddag.

    JW, jag utgår från att du var lika vild som Frankofilen inför Atlantis. Som sagt, mycket glad att den bjöd på sig själv den här gången. Smaklökarna mår nog bäst av att inte bara lägga av cold turkey, så du får gärna bidra till en smärtfri fas medelst lite SQN.

  6. Björn Says:

    Anders, å ena sidan, WOW vad avundsjuk jag blir! Å andra sidan, att våldföra sig på sådana ungdomar är inget jag skulle kunna göra med gott samvete. Ja möjligen då om någon rik knös bjöd mig och lovade mig att få återse samma flight om 10-12 år.
    När jag drack min hittills enda RP 100p fick jag surt sitta och konstatera att den inte var drickmogen, trots att den hunnit fylla 17år, och inse att jag troligen inte får chansen igen vid uppnådd drickmognad. Nu går den faktiskt att köpa för ca 7000kr, så loppet kanske trots allt inte är kört, men surt är det hittills iaf.

    Inte desto mindre är det fantastiskt trevlig att läsa om dina intryck, och att få läsa ”blint”. Liksom Henrik lyckades jag pricka Da Capo men kammade noll på övriga, även om jag var i trakterna och tassade.

    PS.
    Om jag var som du skulle jag per omgående höra med gänget på Divine om de inte kunde planera en ”reunion” om tio år redan nu. Föreslå samma pris och betalning redan nu så kan de säkert mjukna lite. Blir det någon plats över så kan jag kolla börsen;-)

  7. anders wennerstrand Says:

    Visst är mycket (det mesta, kanske) i yngsta laget. Men det är en ovärderlig chans för alla deltagare att få göra ett nedslag i mognadskurvan, om än tidigt, samtidigt som bara en flaska får sätta livet till. Provartanken i ett nötskal!

    En repris om tio år är en fantastisk idé.

  8. Henrik Says:

    Anders, twist my arm …


  9. […] 2: Det här var de första två flighterna på en sån där Divineprovning som alltid motsvarar några månaders vinfrossande för mig. Jag hoppas kunna randa ur mig resten […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s