Café Rotsunda

Biktdags, vinnördar! 2009 style, rakt ut på nätet. Om ni sitter på en middag och dricker spännande och intressanta viner, tar ni då anteckningar?

Jag kan i allmänhet inte med det. Samtidigt är jag inte rakknivsvass på att plocka fram nyanserade intryck ur huvudet i efterhand, så det händer att det känns som ett dilemma. Jag fick klura över det här i lördags, när jag hade den stora glädjen att käka middag hos nyväckte bloggaren Michel Jamais tillsammans med en handfull kolleger. Ett bord fullt med skamlösa, detaljknarkande vintroll, ett pärlband av smaskens – och ändå ville jag inte ta ned floden av intryck på papper. Det handlar mycket om att att inte glömma la gioia för all nettare. Det finns en intensiv glädje runt ett sådant bord, och jag vill inte missa något av den för att jag gömmer mig i blocket.

Men berättarlusten slocknar förstås inte för att detaljerna blåst bort i februarivinden, så ni får ett snabbt retrospektiv as is. Bland kickarna fanns en Vieux Télégraphe från 1988, utmognad med den sötaste av rödfrukt, ännu fin kropp och ett stänk av brett som fick Beaucastelklockorna att ringa. 1998 Penfold’s Bin 707 Cabernet var i toppform, tät och tuff med struktur för många år framåt och utmärkt balans, medan polaren Wynn’s John Riddock Coonawarra från samma år fått se frukten mogna förbi tanninerna. Hirtzbergers Grüner Veltliner Spitzer Honivogl Smaragd från 2006 satte ett nytt hack i bänken att mäta sin GV mot, med enorm intensitet och en lätt päronton över tyngden och kraften. Grymt till en pilgrimsmussla i en tät thaitonad soppa, tillsammans med Eben Sadies skruvade 2007 Palladius på chardonnay, viognier, grenache blanc och chenin blanc (japp, jag har dubbelkollat).

Gérard Bertrands 2005 L’Hospitalitas fick några av oss att hitta spår av Manfred Krankl och underströk inte bara att 2005 är en kanonårgång i södra Frankrike, utan också att året kan producera komplexitet och nyansrikedom, inte bara kraft. Majskyckling och svampar à la crème smälte i munnen till. Rick Formans Napa cabs har jag tyck om tidigare, och 2001 passade mig perfekt: Blicken stadigt mot Bordeaux medan frukten når en fantastisk mognad i Napasolen. Ett underbart vin, tätt, jättegott och hundra procent fjäskfritt.

Och kanske roligast av allt: Finare Vinare hade tagit med sig 2002 Volnay Premier Cru En Caillerets Clos des 60 Ouvrées från la Pousse d’Or, utan att veta att Jamais tänkte hälla upp nollsexan av samma vin. Den yngre versionen var jättefin, slank och parfymerad och läskande som kall Singha under palmerna, precis min önskebourgogne. Men 2002 käkar sådana viner till frukost: Djupet i doft och smak var underbart, allt satt på rätt plats, från den generösa körsbärsfrukten till syrorna och den lilla köttbiten, och de lite väl rundhänta faten som jag hängde upp mig på visade sig bero på att flaskan var alldeles nyöppnad och den invändningen blåste bokstavligt talat bort.

Högljutt, nyfiket och oförblommerat vingeekigt. Tack Michel och alla andra. Och tack L för att jag fick sova lite extra i förmiddags.

//anders

PS: Hela storyn får ni förstås från hästens mun, samt hos Finare Vinare som skriver snabbare än sin egen skugga.

Annons

Explore posts in the same categories: vin