Februarinytt

Eftersom det bara är 2009 kretsar en stor del av det vinösa Sverige fortfarande kring vad monopolet pytsar ut några dussin lådor av i början av varje månad. Det är nämligen bara då – förutsatt att jag bor i Stockholm och råkar vara ledig och kan stå och frysa i brödkön – som jag kan komma över några flaskor i butik, sedan är chansen borta. Snabba beslut: klippa till eller passa? Handla om fyra år, när vinet visat mer av sin potential, står inte på menyn. Salva me…

Jag kunde inte förmå mig till två timmar som trottoardromedar längs bottenfrusna Regeringsgatan, trots en del lockelser i släppet. Men det mesta fanns kvar när jag släpade mig dit, och Stockholmsmunskänkarna, bless their souls, var av dugligare virke och ställde upp en genomsköljning samma kväll. Buckle up, people:

Vin nummer ett

Gyllengult vin som doftar riktigt klassisk gammelriesling, utmognad och gräddigt sötsnäll frukt, bensinspetsade äpplen under ett lager damm. Smaken är enkel men fin med citrustoner och persika i äppeljuicen och rätt balans, men det finns också en lite orent unken ton. Jag älskar ju sån här sörpelriesling, och priset (79 bagare) är förstås sensationellt, men jag kan inte gråta över att hyllan var tom. Andra, bättre, färdiglagrade rieslingar har dykt upp med jämna mellanrum, men en tresiffrig prislapp lyser ju inte lika starkt även om det bara är några tior mer.
Facit: 1988 Hubertushof Trittenheimer Apotheke Riesling Spätlese, Mosel.

Vin nummer två

Oj, sockerdricka… 7-up-fruktig doft med blommor, päron och ananas som hoppar på en som en inkastare utanför happy hour på en charterö. Spritz på tungan, mysigt, men sedan smakar det bara godis och päronsoda som en sämre moscato och all elegans har valt en annan klubb. Nej fy fan, ge mig gammal mossig riesling classic sju dagar i veckan. Det blir till att välja noga bland nollsjuorna om det kan se ut så här.
Facit: 2007 Dr Loosen Erdener Treppchen Riesling Spätlese, Mosel.

Vin nummer tre

Liten, lite allmänt fruktig doft med tydlig fatbehandling, grusmineral och en del animaliska toner. Bra intensitet i attacken, men lite tunn därefter, rödfruktig med lakrits på körsbärsbotten, en lite mörkare bärkorg och efterbeska. Modernt utgjort, men ingen aning om vad det här är.
Facit: 2004 Baigorri Riserva, Rioja.

Vin nummer fyra

Godis, smörkola och allsköns vaniljfatighet svävar över lite bränd bärfrukt. Platt och trist smak med gammaldags fat, ljus mogen plommonfrukt, och sedan har jag tappat intresset helt och orkar inte leta vidare.
Facit: 2001 Conde de Valdemar Gran Reserva, Rioja.

Vin nummer fem

Ljust vin med lite stängd doft, men ger ändå rätt tydlig cassis med plommon, körsbär och blommiga övertoner. En del fat också, åt mandelfamiljen till. Smaken är tydligt ung och ganska tuff men fin, med lätt munkänsla, unga tanniner och fina syror. Surkörsbär och lite jordgubbar i frukten, och samma cassiskant som i doften. Gott – och hemmaplan. Jag tycker så mycket om det här, och det kostar en fjärdedel av storasystrarna.
Facit: 2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo.

Vin nummer sex

Blåbärs- och björnbärsfrukt, tydliga espressofat, men också ett rätt skruvat rövarband av dofter: rotfrukter, nån sorts sill- eller ansjovisinläggning, och en antydan till volatila syror. I munnen är frukten mörk, modernt extraherad och lite likörtonad i påkostad fatkostym, men inga farliga mängder rostad smörkola. Rätt duktiga tanniner och örtig eftersmak. Något känns lite fishy här, och syrorna är inte riktigt på barberanivå, men jag har ju tyckt mycket bättre om den här tidigare. Den får en ny chans senare.
Facit: 2006 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina.

Vin nummer sju

Lite snipig men klassisk bordeauxnäsa, svarta vinbär, paprika, ceder, plommon och stall. Sötfruktig smak med fin balanserande syra, lätt och fin munkänsla med godkänd frukt och cedertoner i bakgrunden. Känns lite grön och kunde gärna ha varit tätare, men en schysst, lite enklare bordeaux med viss ålder.
Facit: 1998 Château Fonroque, St Emilion.

Vin nummer åtta

Ursäkta, jag vill inte klaga, va, men det är någon som har bajsat i mitt glas? Å herrejävlar i havet i min lilla låda, vilken brettexplosion. Stall? När stallet luktar så här kommer distriktsveterinären och nödslaktar och bommar igen. Eventuella andra dofter träffas inte. Det finns en antydan till frukt i smaken, och lite fattoner i eftersmaken, men det är irrelevant. Den som har följt Nettare e gioia vet att jag inte ryggar för lite brett, men detta är ett defekt vin och hade varit en solklar retur om jag köpt några. Jag gillade 1996 mycket, men Cos d’Estournel hade tydligen uppförsbacke 1998 och andravinet är en katastrof.
Facit: 1998 Les Pagodes de Cos, St Estèphe.

Vin nummer nio

Så där ja – klassisk châteauneuf med varm grenacheprofil, fin intensitet och tydligt animaliska drag på ljusa hallon. Kex, lakrits, rotfrukter och lite portvin kan vi också bocka av. Smaken är stor, söt, hallonsaftig och lite het, med köttsoppa och garrigue som toppar hallonkompotten. Riktigt gott, men det känns ändå som att hängtiden var i längsta laget, frukten känns brådmogen och alkoholhettan är besvärande. Å andra sidan är det minst 3-4 grader för varmt.
Facit: 2005 Bosquet des Papes A la Gloire de mon Grand-Père, Châteauneuf-du-pape.

Vin nummer tio

Mer återhållen frukt, riktigt elegant men också tydligt mörkare bärfruktig än hallongrenachen i förra vinet. Märkbart fatkryddig med roliga toner av eneträ, rökt korv och peppar. Smaken är balanserad, tydligt örtbesk och jättegod med blandade björnbär och hallon, kirsch, kola, choklad och lakrits. Ändå lite väl generöst med faten för min smak, men det kan hända att de sjunker in med ålder.
Facit: 2005 Bosquet des Papes Chante le Merle Vieilles Vignes, Châteauneuf-du-pape.

En extra hunka brukar betyda en extra flight i de här sammanhangen, och de tre glasen brukar inte komma från den billiga hyllan. Som vanligt svårt att stå över, men med tre glas att balansera ger jag upp att försöka få dem blint.

Vin nummer elva

Stor, offensiv doft med torkade körsbär, kärnor, russin, fat och lakrits. Söt och intensiv smak som direkt får gult kort för russin och katrinplommon; lakrits, körsbär, rätt okej balans och en rejäl tanninkostym. Lätt och smidig för en amarone, anser bordet, och jag håller med, men skulle aldrig lägga 499 spänn på den här.
Facit: 2004 Corte Sant’Alda Amarone della Valpolicella.

Vin nummer tolv

Mmm… Vackert blomsterbekransad, modern nebbiolofrukt med den där omisskänliga banantonen, eller banantårta om du vill ta med faten på en gång. Faten är för övrigt ganska ymniga i näsan och kompletteras av lite nylagd asfalt. Vi får stor och modern frukt i munnen, ungvresig men sötaromatisk, med en attack som smäller till rätt bra. Avslutningen är mest tanniner och det är bara att glömma den här ett antal år. Pass i år efter att ha satsat på underbara 2004.
Facit: 2005 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi.

Vin nummer tretton

Ha! Fnitterwasser efter två röda kolosser. Ljusgult och pärlande med parfymerad muskatdoft där fläder och vårblommor möter kryddor och citrus. Lätt och charmigt, inte utan nyanser, och fina topptoner av passionsfrukt, eller egentligen den där Yallasorten med passion och vad det nu är (varsågoda, Arla). Kylen är fylld; om du är en jordgubbe är det dags att börja springa nu.
Facit: 2007 La Spinetta Moscato d’Asti Bricco Quaglia.

Kul överblick, men inga gudomliga ingripanden i mitt vinliv. Jag hade gärna bytt spanjorerna mot, säg, Usseglios Tradition eller Barroularnas Valbelle, och Spinettapaketet som jag hade koll på mot vad som helst – kanske 2004 Cuvée Laurence, eller Diebolt-Vallois (måndagsbubbel! Kom ihåg var du hörde det först). Men om man låter världen kretsa i lite vidare svängar än runt just mig var det ett snyggt urval.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

25 kommentarer på “Februarinytt”

  1. Henrik Says:

    När jag läste om ”stallet” garvade jag halvt ihjäl mig. Sedan skänkte jag en sympatitanke åt de stackare som jag såg på regerinsgatan som släpade hem lådor av Pagodes – hoppas de inte var defekta.
    Eftersom jag precis raidat BS på lite mer mogen riseling än 2007:or passade jag på Loosen och övriga Himmelreichar. Och av det du fick prova är det mest Spinetta jag är intresserad av.
    I övrigt, jag anlände till Regeringsgatan 9.44, pip. Då hamnade jag en bit bak i kön, men kunde ändå köpa Bosquets Farfars ära (Frankos entusiasm körde över mig som en ångvält), Spinettas Langhe, von Othegravens 83:a (för 155 pix …) och lite Barroul. Dock, Hominis Fidis fanns det bara en kvar av. Ovanpå detta slog jag till på lite godis från Domaine da Baumard.
    Et tu, Brutus?

  2. anders wennerstrand Says:

    Man kan ju hoppas att det finns grader i helvetet. Men brett brukar ju sitta i källaren, så risken är väl rätt stor ändå. Fast andra kanske inte är lika primadonniga som jag. Alternativt kan man hoppas på att jag har fel, men jag har aldrig upplevt något liknande och det var skrattfest runt bordet. Systembolaget ger tyvärr inga smaknoteringar – det hade varit intressant.

    Farfar är inte dum, det blev bara lite för mycket busgrogg över den i lilla glaset. Rätt temperatur och rätt ost and you’re good to go. Tala om vad du tyckte, den är helt klart spelbar redan nu om du har några stycken.

    Langhen har jag sedan tidigare en del av, tack och lov, men jag plockade åt mig lite blandade châteauneufer, Saint Cosme förstås, och en del längtansfull Bricco Quaglia till sorbeten. Med mera. Var det stökigt?

  3. Henrik Says:

    Nä, inte särskilt stökigt. Ganska godmodig stämning och de som skulle in i salongens enklare delar släpptes förbi kön utan problem. När det kom en anställd med lådor av Langhen (som inte skulle in i finsalongen) lyckades jag få honom att ge mig några stycken utan att det blev några protester.
    ”Vakten” in i det allra heligaste förvånades en aning av att Braida dell U verkade ha hamnat i passningsskugga (sklle nog gått bättre utan att frontalkrocka med noshörningar, va?), min guide inne i salongen blev mycket nöjd när jag ville ha några 2005 Cuvée de Paon från Baumard (minst lika bra som 2004 Quarts de Chaume som ju egentligen är storebro, men sämre år) och pladdrade glatt om det en stund. Champagnen gick åt så det sjöng om det – det var många som kom med Diebolt-Vallois, men jag avstod måndagsbubbel …
    Självklart återkommer jag med farfars ära, men jag misstänker att det dröjer, för så många blev det inte. Läget är tyvärr likartat med St Cosme.
    Lagnhe och Savenniere Clos St Yves står nog före i kön. Clos St Yves borde för övrigt vara något för dig med tanke på att du gillade Silex d’Orfeuilles (au secours-etiketten du vet) till krabba. Baumard, bra årgång, chenin blanc och höga betyg snart sagt everywhere för blott 185 pix talade högt och ljudligt till syraknarkaren i mig.

  4. anders wennerstrand Says:

    Jag blev lite förskräckt av MMM:s helvetesskildring. Tur att det går lite mer civiliserat till i hufvudkommunen.

    Bricco dell’Uccellone är som bekant en av mina älsklingar, men den har blivit så in i helsike dyr att det blev pass den här gången, med sorg i hjärtat. Diebolt finns nog fortfarande kvar och Saint Cosme bör du låta bli ett antal år. Hm, Savennières är ju inte dumt och den hade flugit lite under min radar, tack för tipset, och det gläder mig förstås att du kommer ihåg den där gamla posten. En svår last att göra sig av med, den där syran. Kanske får leta upp en krabba ändå.

  5. Vintresserad Says:

    Hej, vill bara säga ”tack för kul och intressant rapport”. Hann inte iväg till ngt SB alls… så extra intressant läsning. MVH

  6. Vinosapien Says:

    Hej Anders

    Blir lite konfunderad när du bånkar ner Trappan från Erden…
    Ingen syra, eller…För mycket insmickrande sötma, eller…
    Sprits, päron, och fruktsallad försvinner med tiden, men saknas elegans
    och fräschör från början blir man mer än lovligt tveksam…

    Henrik
    Vi testade Baumards Clos St Yves i går och det var ingen rolig sipp.
    Jag älskar CB och dess knivskarpa syror, men här var allt sönder-malolaktiskt.
    Syrorna fullständigt bortfrästa. Taskigt knark helt enkelt…Smakade mer som en baktung Chablis från Chablisienne…Och dom diggar jag inte…En Savennieres utan syror är som…
    Tror att många CB-producenter går i fällan om tidig drickbarhet. Låter inte syrorna klinga av med tiden utan förstör dom genom våldsam malolaktisk hantering.

  7. Holger Says:

    Tackar för intressant läsning, och det är inte utan viss känsla av ”vad var det jag sa” som jag läser om din sköna Loosensågning. Jag köpte några av deras Wehlener Sonnenuhr Riesling Kabinett 2007 när den kom i höstas, och testade en till julbordet. Jag kände verkligen igen mig i din beskrivning, det var liksom bara avslagen sockerdricka (vilket iofs kanske kan vara gott ibland, men till detta priset?). Då tänkte jag att det var nog fel på mig och inte på vinet…
    Kanske ska detta glömmas några år, kan det vara så enkelt?


  8. Vad gjorde man utan sina kära grannbloggare? Härlig underhållning, högt informationsvärde och dessutom 350 sparade sekiner, inte illa! Nå, det hade varit kul att få sig ett gott skratt på plats åt Les Pagodes de Merde…

    Gallina låter lite bekymrande, nollfyran var ju så fin precis när den släpptes. Den där ansjovisen verkar komma på köpet när fratelli Rivetti fläskar på. Är Gallina inte lika fräscht uppdaterad som Pin?

    Loosens rieslingar behöver minst fyra år (gärna betydligt mer) för att förvandlas till vin, det är inte alls särskilt gott med sockret som inte integrerats. Sen har det kanske blivit väl mycket hype som de inte alltid förtjänar. Sonnenuhr Sp och Würzgarten Sp är kanske mer intressanta än Treppchen? Vi testade Schaefers och Loosens kabinetter mot varandra rätt nyligen och det var ingen tvekan om att Schaefer hade bättre smakintensitet (klockrent grönt äpple), ryggrad och längd. Men fortfarande alltså bara ett råmaterial….

  9. anders wennerstrand Says:

    Tack VI. Mycket intressant finns nog fortfarande kvar.

    Vinosapien, jag märker att jag låter lika onyanserad som den lilla trappan… Både läget och producenten lovar ju något annat. Men jag tyckte att godismassorna var flera grader kladdigare än den vanliga nybuteljerade jäsningsaromatiken, och dessutom är restsockret högre än jag vill ha i en Spätlese. Å andra sidan är jag ju för ung för att ha följt en riesling från det här stadiet till full mognad, så det är möjligt att till och med detta kan lugna sig. Syra finns att upptäcka i labb, även om jag gärna haft mer.

    Okej, livetest av St Yves, alltså, med nedslående resultat. Utan att ha smakat håller jag förstås med om resonemanget; syrorna ska bita ifrån ordentligt och ML är fienden. Trist om Henrik inte får sin fix. Annars är ju Les Vieux Clos, Jolys billigare savenniéres, kalasgod och frisk som en vårvind för strax över 200 om jag minns rätt.

  10. anders wennerstrand Says:

    Update: 71 gram RS i Treppchen, enligt Systembolaget; det får väl anses vara en hyggligt söt, men inte helt ovanlig, Spätlese. Jag har inte hittat någon uppgift om syrahalten för att jämföra förhållandet, men SB låter klockan stanna på elva.

    Hm, kabinetten borde rimligen vara för lite tidigare konsumtion, men om vi lyssnar på Finare Vinare (låt gå för den här gången ;-) ) kanske 2007 är för ungt även för det vinet. Men jag är den första att låta mig vindflöjlas av ett lite äldre vin från doktorn. Samtidigt ska det mycket till för att de här sockermängderna ska integreras.

    Gallina ska omprovas, tänkte jag – den har ju varit god, ren och väldoftande tidigare, så jag är böjd att gissa att det snarare var jag och inte vinet som hade en dålig dag. Skiftande smak lär inte vara en faktor när man är så bekant med vinet.

    Det finns i skrivande stund en knapp låda av Pagoderna kvar på Regeringsgatan, så det är bara att slå till. Kul att se om de tar en retur av en öppnad flaska om man diskuterar vilka brettnivåer som innebär en teknisk defekt…

    Utan grannbloggare gjorde man, tja, nåt annat.

  11. Henrik Says:

    Vinosapien: Hmm, låter ytterst illavarslande. Det innebär att jag måste korka upp en direkt för att hinna lämna tillbaka de andra om det är som du säger. Två veckor mot kvitto, va?
    Illa, illa men stort tack för info.
    Men, malo? När började de med det på Baumard? Och inte minst varför? Det är ju syrorna som är CB. Särskilt med tanke på att Baunard på sin egen hemsida talar om 15-25 års lagring …
    Jag är tydligen lika lättlurad som Findus hönor. Nåväl, tack än en gång för the heads up och återkommer till denna plats med eget omdöme senare i helgen.
    Angående holmgången som MMM så konstnärligt beskriver – fanns det nån Trittenheimer på Regeringstagan öht?

  12. Vinosapien Says:

    Jag besökte Savennieres 2005 och sa tjing till de flesta producenterna. Kommer ihåg att jag reagerade på stilen hos Chateau de Chamboureau (malo så det skrek om det), medan Domaine aux Moines, Domaine du Closel och Joly balanserade upp vinerna på ett förtjänstfullt sätt. Även Baumards Clos du Papillon och 1er Trie var kanonsköna.

    Orsaken till Malo…ja du, tidig drickbarhet är det enda jag kan komma på. En annan orsak kan vara att man är försiktig med svavel och för att få vinet stabilt tvingas man dra på med malo…spekulationer från mig…

    På hemsidan skriver de om tydlig Toffé-karaktär som något som kännetecknar årgången…

    Testade en sipp (som spottades) St Yves återigen (fördelen med att jobba hemifrån) och intrycken från igår står sig. Fylligt men baktungt. Inget för mig…

  13. anders wennerstrand Says:

    Spännande. Att byta svavel mot malo för stabilitetens skull funkar antagligen rent tekniskt, men det är svårt att se varför man skulle vilja kompromettera ett av appellationens kärnvärden på det sättet. Fast det kanske bara är vi som vill ha vår savennières på ett visst sätt. Dvs inte baktung…

    Visst fanns Trittenheimer i Passagen, åtminstone att döma av etiketten framför den tomma hyllan och det faktum att Munskänkarna var där och hämtade. Vi får se förresten hur von Othegraven beter sig.

  14. Frankofilen Says:

    Strålande genomgång. Intressant att få lite perspektiv på den missade Trittenheimern. Pagodes de Cos lät ju väldigt intressant tills jag kollade upp hur förstavinet verkat klara sig i den årgången. Ångrar inte direkt att jag lade pengarna på annat.

  15. anders wennerstrand Says:

    Jag hörde också tillräckligt om själva Cos för att vila på hanen. Så slapp man en extra mulåsning tillbaka till Passagen…

  16. Henrik Says:

    Nu har jag provat Clos st Yves själv.
    Föga överraskande delar jag Vinosapiens syn på saken. Möjligen är jag ännu mer neggigt till CsY.
    Nu tyckte jag inte att det var typsik malokaraktär, men syrorna är låga, sanslöst låga för en chenin blanc, frukten är kartig och det fanns någon bismak, som en kombination av oxidation och svavel. Undrar om det var det som angav som toffee på Baumards hemsida …
    Visst, det blev aningen bättre med luft och det antyder väl att lagring skulle kunna ge något, men det sker inte i min garderob. Jag returnerar de två flaskor jag har kvar. Tack för the heads up än en gång, Vinosapien.
    När jag ändå gnäller …
    BS, what a joke. Skulle igår hämta ut fyra flaskor Weil Kiedrich Gräfenberg kabinett trocken 2005. Trodde uppriktigt sagt inte att det skulle vara 2005, utan 2006. 2006 har jag några flaskor av redan och då tänkte jag att de får bli stående på SB. Det visade sig vara 2007 och då tänkte jag, vafan, jag tar dem …

  17. anders wennerstrand Says:

    Ew, låga syror OCH kartig frukt… Dagens ros till Vinosapien som sparar pengar åt oss alla.

    BS är mayhem. När en dolcetto strax över en hunka är listad som årgång 2000 vet man att mossen är proppfull av ugglor. Det ska bli spännande att se vad som händer när man får tillgång till BS via nätet. Tvingas leverantörerna skärpa till sin uppdatering då, månne? Jag menar, om det blir snurr på beställningarna kan det bli en mycket bättre säljkanal än i dag, och då gäller det att hålla sin skit i ordning.

    Den där kabinetten kan man nog etsa tavlor med, om jag känner Weil rätt. Det gillar vi!

  18. Henrik Says:

    Mmm, etsa tavlor, kändes som om det behövdes lite sånt efter CsY och jag hoppas som du angående Weil.
    ”Ska du spara dem där, eller vad gör du?”, frågade min SB-man. En går snart och sedan får vi se, menade jag.
    Satt sent i går kväll med en liten slatt CsY i glaset och läste Jancis Robinsons standardverk om CB i Loire. Jancis skriver bland annat: ”high acidity, emphasized by a conscious distaste för malo”.
    Jag fattar uppriktigt sagt ingenting. Jag har druckit CB gjord av Domaine de Baumard förut, både söt och torr, och det här …, jag hajar absolut ingenting.

  19. ASi Says:

    Tyvärr är restsötman lite för nära den övre gränsen i Weils torra viner för att syran riktigt skall föra upp dem i himlen, de söta är däremot riktigt bra.

  20. anders wennerstrand Says:

    Henrik: Ett sätt på vilket man tror sig kunna sälja vin på en bredare marknad, eller? Annars låter conscious distaste for malo mer rätt.

    ASi: Gäller det även kabinetten? De unga Weilviner jag har provat på senare år, kanske framför allt bland de enklare, har jag annars upplevt som riktiga lasersvärd.

  21. Henrik Says:

    Weils kabinett håller enligt SB 7 gram socker, vilket är väl inom min gräns för vad jag accepterar av teutoniska godismassor. Det var också restsötman, och inte bara príset, som gjorde mig mer intresserad av kabinetten än spätlesen.
    Ska bara låta Weil vila någon vecka efter transporten så kommer rapport.
    Sista slatten CsY, som fått stå i kylen med skruvkorken på ett dygn, gick i går. Då var den väsentligt bättre, men några syror hade inte återuppstått. Nu var det okej, men inte ett enda dugg mer och därmed rätt ointressant. En tre år gammal CB som knappt hantera en chevretoast utan att blygt längta efter att få gömma sig i hörnet – Jeezus!
    Jag är fortfarande djupt häpen över hela upplevelsen. Om man nu vill ha tidigare tillgänglighet, vilket jag nånstans kan förstå, varför pratar man då om 15-25 års lagring som en möjlighet? Varför dödar man fruktskärpan och syrorna?
    Oavsett vilket, det blir dagens ros från mig med till Vinosapien.

  22. anders wennerstrand Says:

    Japp, mysteriet tätnar. Vi hoppas på Weil i stället.


  23. […] kommentarer; Nettare e gioia, LenaL och Vin som tapetserat min […]

  24. A Says:

    Förstår vad du menar om vin 8. Öppnade en flaska igår och doften som kom ur glaset var som just efter man är klar med att ha skött magen på måndagmorgon. Fy fy fy. Lindrades något efter ett tag i glaset, men då tyckte jag å andra sidan att det gick över i smaken. Ångrar att jag kastade kvittot men har å andra sidan bara 2 flskor till så ingen katastrof.

    • anders wennerstrand Says:

      Eller hur? Som att köpa vin på Buttericks.

      Ibland funkar det att returnera utan kvitto. Men annars vete tusan om man inte skulle lämna igen den här som defekt…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s