2005 Saint Clair Doctor’s Creek Reserve Pinot Noir

2005 Saint Clair Doctor’s ReserveTill förrätten (se posten ovan för lite sammanhang) gör vi cannelloni med trumpetsvamp och ricotta och passar på att testa en nybeställd pinot från Saint Clair, 2005 Doctor’s Creek Reserve. Jag har blivit litet nyfiken på nyzeeländsk pinot efter några kul upplevelser, framför allt Felton Road som gjort stort intryck. NZ-idealet verkar vara betydligt slankare och elegantare än den amerikanska västkuststilen, som smakar fusksyrah i sina sämsta stunder.

Saint Clair är kryddig så att det förslår, lätt, charmig och välbalanserad med jordgubbe och körsbär och diskreta fattoner. 91 pinnar i Wine Spectator för den som vill tillfredsställa sin inre score whore för 149 spänn.

//anders

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

7 kommentarer på “2005 Saint Clair Doctor’s Creek Reserve Pinot Noir”

  1. Henrik Says:

    ”Sin inre score whore”, vi tycks alla ha en sådan, va?
    Jag får intrycket av att din score whore inte riktigt håller med om 91 pinnar?
    Själv fick jag upp ögonen för nyzeeländsk pinot på allvar under en flygning över atlanten. Serverades Babich 04:a och den ledsagades av Oz Clarkes (som valt ut vinet åt SAS) ord att han i och med just skörden 2004 börjat ta NZ-pinot på allvar.
    Det är ju inte Bourgogne i all sin lagrade prakt, men jag tycker att NZ hanterar Pinots charm mycket bättre än de flesta jänkare jag prövat.
    Min inre score whore är alive and kicking, så jag ska nog pröva den här – särskilt som jag tycker att Saint Clairs basriesling för under hundringen var bättre än Breuers basriesling från 2006.

  2. anders Says:

    Jag får erkänna att jag inte riktigt fått 100-poängsskalan i kroppen… Att den sedan hanteras hipp som happ av olika tyckare gör inte kalibreringen lättare. Dessutom känns det som om det råder galopperande inflation och allt under 92 knappt duger i boeuf bourguignon längre (jag älskar Cellartracker, men har rätt lite utbyte av Joe Sixpacks glädjepoäng).

    Hur som helst bör kanske nio poäng under det perfekta vinet vara något lite mer än den här, men det har nog just med mitt motstånd mot inflationen att göra. Men mitt intryck var verkligen positivt. Just som du säger, inte bourgogne med seriösa veck i pannan, men ungdomligt charmigt, lätt som en balettdansös och riktigt välskräddat med massor av krydda. Rekommenderas alltså! Ser fram mot dina intryck.

    //anders

  3. Henrik Says:

    Anders, inte heller jag har 100-poängsskalan i vare sig kropp, näsborrar, mun eller hjärnbark, men…
    Jag inbillar mig att klivet från 89 till 90 är mycket större än från t ex 86 till 87 liksom steget från 99 till 100 nästan är logaritmiskt (höll på att skriva rytmiskt…).
    Jag vill minnas att 90p och uppåt enligt WS ska innebära att vinet är spektakulärt och minnesvärt. Nio poäng ifrån perfekt eller inte, det här vinet ska jag testa.
    Återkommer då.
    För övrigt och apropå cellartrackers glädjepoäng håller jag med. Cellartracker lurade mig i går att öppna en CDP Mont-Redon 2001. Flera på cellartracker tyckte att det i princip inte fanns några tanniner kvar och att vinet därför rimligen borde vara på väg neråt. Nu gjorde det inget att jag öppnade flaskan, vinet var utsökt och passade perfekt till en lammnavarin jag gjort, men visst fanns där tanniner. De var rätt mjuka, but they still had an edge. Men jag får skylla mig själv, jag visste ju sedan tidigare att Mont-Redon är mer elegans än turbo.
    Min sista flaska sitter jag på två år till – sedan får Joe Sixpack (fördomsfull, moi?) säga vad han vill.

  4. anders Says:

    Jag tror absolut att du har rätt i att vissa steg är större än andra. Nittioniokronorsprincipen, liksom.

    I en perfekt värld skulle man alltid har råd och plats med en extra låda av allt, för att kunna offra några pannor på vägen och hålla sig à jour med utvecklingen. Men med min inkomst behöver man hjälp av andra. Tack Jesus för internet…

    //anders

  5. Frankofilen Says:

    Jag gillar cellar tracker men håller med er om att det är viktigt att sålla bland omdömena. Men en hel del är ju faktiskt skrivna av folk som kan sina saker och jag tycker de har ett värde när det gäller att bemästra sin korkskruvsångest och bestämma sig för att korka upp sina alldeles för få flaskor eller inte. Det är förstås en fördel om det är ett populärt vin med många omdömen. Ett tips bara: man kan klicka på användarnamnet och på så sätt läsa alla tidigare omdömen av samma skribent. Man ser rätt så snabbt vilka som är Joe Sixpack. Att man sedan – åtminstone när det gäller viner med några år på nacken- kanske också borde ta hänsyn till allas våra olika lagringsbetingelser blir ytterligare en jobbig dimension. Liksom våra olika preferenser – personligen gillar jag mina viner åt det något yngre hållet när det finns lite ungdomlig frukt kvar, liksom tanniner till maten, och att det inte bara blir silkeslent förfall och tertiära aromer från ladugården och komposten.

  6. Henrik Says:

    Frankofilen: Jag är som du, hellre något ungt. Dock säger alla om just Mont-Redon att det verkligen visar upp en dimension till 10-15 år efter skörd – beroende på årgång.
    Då är det aningen trist när jag bestämt mig för att med mina lagringsbetingelser vågar jag inte chansa på vare sig 10 eller 15, utan knäcker en efter 7-8 år och bestämmer mig sedan om den andra flarran.
    Då ska jag i och för sig erkänna att jag har svårt att se en dimension till i det här vinet ens med fem års lagring till – det var riktigt, riktigt gott nu, med pepprig grenachefrukt (hallon), lite garrigue/örttoner, röda vinbär någonstans i bakgrunden och tanniner med spänst. Jag tyckte att det väl bar upp sina 14,5 procent alkohol och jag kommer att minnas det (vilket skulle tyda på att min score whore säger 90+…).
    Vad gäller Joe Sixpack får jag helt enkelt göra som du och bli mer ambitiös vad gäller betygsgivarna.
    Anders: Instämmer, mitt kungarike för en extra låda av allt och extra förvaringsutrymme.

  7. anders Says:

    Jag tillbringar en del tid på WS forum och känner vissa kommentatorer därifrån, vilket hjälper lite i sållningen på CT. Men man får också hålla isär omdömen och poängbetyg. Det var mest det jag menade tidigare i tråden: Folks poängsättning på CT är oanvändbar för mig eftersom jag inte vet någonting om hur de hanterar skalan. Enskilda professionella kritiker kan man lära känna och få en känsla för vad deras betyg betyder för just mig, men här kan samma vin glatt få 82, 88 och 93 av människor som egentligen menar ungerfär samma sak. Att sedan ta fram ett matematiskt snitt av dem är förstås ännu mer orimligt. Men de skriftliga omdömena ger mycket mer att gå på, särskilt om man som Frankofilen påpekar läser lite mer samma person skrivit.

    Mont-Redon låter galet gott. Pepprig hallonfrukt, smaskens. Jag går och sneglar lite på en La Nerthe 1990 som jag tänkte avliva när lillebror kommer upp till stan om några veckor.

    //anders


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s