2006 Palliser Estate Pinot Noir

Canard au canard! Anka med anka i kväll: Låren får några timmar i sötsalt rimlag innan de confiteras, oändligt långsamt, i ankflott med rosmarin och peppar. Köttet faller av benen när man ropar på det. En snabb vända under grillelementet för att krispa till fettkappan, och så en bondsallad slängd med vinaigrette på blodapelsin, dijonsenap och dragon. Utmärkt tillfälle att testa en kiwipinot, no?

När ett vin framstår som vidöppet redan när man stoppar näsan i flaskhalsen, då är det vidöppet. Det här vinet skickade Neal Martin i spinn (a divine Pinot Noir, 94 poäng, varsågod) och man börjar ana varför. Frukten är verkligen ogenerat mogen, en parfymerad rödsaft av körsbär och jordgubbar spetsat med lite kryddiga björnbär. Ändå lyckas doften vara hyggligt finlemmad, med en välkommen köttighet och slöjskyar av viol och blodapelsin. Plus en antydan till järn eller våt sten.

Martinborough ligger på nordöns sydspets, med kullar runt omkring och ett antal gamla flodbäddar som blivit vingårdar. Allan Johnsons vinfilosofi innehåller inga konstigheter; alla ambitiösa producenter tar väl hand om jord och stockar numera, och att vilja göra fullmogen, fyllig pinot i nya världen sticker inte heller ut. Och Fullmogen är precis vad det här vinet har på kavajslaget.

Attacken är omedelbar, fruktsötman påtaglig. Rent och fint, jordgubbssaftigt, med bra bett i syrorna och en fin liten mineralkänsla. Man får leta efter tanninerna, men då hittar man dem. Att var sjunde milliliter är alkohol (14,4 procent) märks inte alls och någon muskelpinot är det inte. Min invändning är att Johnson satsat allt krut tidigt i matchen: Förförisk, öppen doft, söt attack – och sedan klingar allt av. Mitten och den kaffe- och jordstrukna eftersmaken håller inte samma nivå. Samtidigt kan det vara fel att dricka det här med Neals fanfarer i bakhuvudet. För den som gillar sötfruktig pinot är det ett fynd för under 200 spänn.

Det var ett tag sedan jag klunkade i mig ett rött vin så här glupskt – säkert tre, fyra stycken av de ”8,3 standard drinks” flaskan innehåller enligt etiketten slinker ned innan någon hinner säga fruktslampa. Å andra sidan var det ett tag sedan jag vargglupade ner mat med sådant salivslaskande begär också. Kom ihåg att inte servera för varmt.

//anders

PS: Olistat på boa, men Bristly fixar smidig privatimport som funkar som BS. Du behöver alltså inte lära ditt lokala systembolag hur man exekverar en privatimport den här gången.

2005 Ojai Pinot Noir

Parallellt med Ghiaie della Furba dricker vi den här Central Coast-pinoten till ankan. Jag gillar att ställa två helt olika viner bredvid varandra utan andra samband än att båda borde funka till maten, fast på olika sätt. Dels lär man sig vilka kombinationer man gillar bäst; dels konkurrerar vinerna inte lika tydligt som när man hetsar dem mot varandra och ser vem som står upp efteråt. På så vis slipper man känslan av att vin som egentligen är väldigt gott mest har blivit tvåa den kvällen. Konfliktskygg, moi?

Ojais baspinot från 2005 är fortfarande rätt ung och behöver ett tag i karaff för att vakna och inte bara lukta alkoholhetta. Sedan kommer dominerande färska jordgubbar bredvid ett körsbärssaftigt drag och en aning kryddblandning. Rent och läskande – men redan här anar man att det här kan bli riktigt, riktigt sött.

Och visst. I munnen är vinet ljussaftigt så att man längtar efter nybakta kanelbullar i sommarbersån snarare än knaperstekt anka i februari. Frukt, frukt, frukt… och lite rostat fatkaffe på toppen. Ett exotiskt stråk av passionsfrukt är intressant, men knappast heller till gagn för anktycket. Karameller är ett annat tydligt intryck, tänk Nickel. En sådan fruktsötma blir ändå övermaga för mig. Jag skäms lite, men längtar mer efter jordnära bourgognedrag för varje klunk. Adam Tolmach (spännande läsning här) får poäng för rena och snygga linjer, spännande fruktnyanser och för ett slags balans givet stilens förutsättningar, men i 350-kronorsklassen får Ojai så mycket stryk av en del viner att jag knappt vågar titta på.

//anders

1999 Ghiaie della Furba

Finns det något godare än kryssnittat, knapersalt ankfett? Dekadent, animaliskt, proppmättat. Dessutom med vidhängande rödrosa ankbröst – en fulländad produkt. Vi vadar vidare i blodapelsinvågen och kokar en tjock reduktion på portvin och blodapelsin till, med lite finrivet skal som ger karaktär och nåt hekto smör för att blanka av. Dessutom citronspetsad puré på skockor och liten sallad med gröna bönor frästa i utsmält ankflott.

Ghiaie della Furba är ett roligt vin. Carmignanohuset Tenuta di Capezzana pytsar i runt tio procent syrah i en IGT som består av 60 procent cabernet och resten merlot – och det får en charmant effekt. Det nästan svarta vinet har en söt och snygg liten sky av parfymerade bärtoner åt hallon och björnbär och en attraktiv kryddighet som pockar på djupa klunkar.

Annars har nittionian hunnit ganska långt i sin mognad. På väg ned i karaffen är den rent våldsamt stallig, men det lugnar sig efter ett tag och ligger absolut inom det njutbara. Till ankan några timmar senare är vinet strålande gott, med stall och läder bredvid den mystiskt mörka bärfrukten och en del choklad och kaffe från franska fat. Smaken är ordentligt tät med utomordentlig koncentration, stadig syrakorsett som ger den snygga frukten bra hållning och lång, fin eftersmak. Ett vin på Médocbotten, men med starkare färger att skapa med. Willy Wonka-bordeaux?

//anders