2005 Ojai Pinot Noir
Parallellt med Ghiaie della Furba dricker vi den här Central Coast-pinoten till ankan. Jag gillar att ställa två helt olika viner bredvid varandra utan andra samband än att båda borde funka till maten, fast på olika sätt. Dels lär man 
sig vilka kombinationer man gillar bäst; dels konkurrerar vinerna inte lika tydligt som när man hetsar dem mot varandra och ser vem som står upp efteråt. På så vis slipper man känslan av att vin som egentligen är väldigt gott mest har blivit tvåa den kvällen. Konfliktskygg, moi?
Ojais baspinot från 2005 är fortfarande rätt ung och behöver ett tag i karaff för att vakna och inte bara lukta alkoholhetta. Sedan kommer dominerande färska jordgubbar bredvid ett körsbärssaftigt drag och en aning kryddblandning. Rent och läskande – men redan här anar man att det här kan bli riktigt, riktigt sött.
Och visst. I munnen är vinet ljussaftigt så att man längtar efter nybakta kanelbullar i sommarbersån snarare än knaperstekt anka i februari. Frukt, frukt, frukt… och lite rostat fatkaffe på toppen. Ett exotiskt stråk av passionsfrukt är intressant, men knappast heller till gagn för anktycket. Karameller är ett annat tydligt intryck, tänk Nickel. En sådan fruktsötma blir ändå övermaga för mig. Jag skäms lite, men längtar mer efter jordnära bourgognedrag för varje klunk. Adam Tolmach (spännande läsning här) får poäng för rena och snygga linjer, spännande fruktnyanser och för ett slags balans givet stilens förutsättningar, men i 350-kronorsklassen får Ojai så mycket stryk av en del viner att jag knappt vågar titta på.
//anders
Explore posts in the same categories: mat, vinEtiketter: Anka, Central Coast, Kalifornien, pinot noir, USA
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
mars 2, 2008 den 23:50
Amerikansk pinot är kanske på många sätt ett lika stort minfält som Bourgogne fast åt andra hållet, speciellt om man använder dem till mat av mera finstämd karaktär och envisas med att vara utrustad med stofila smaklökar. Inte för att jag har så väldigt stor erfarenhet, men visst frågar man sig ofta om det skall bli vinst eller eldig saft när man står där med korkskruven? Fast det här vinet låter ju ändå rätt charmigt tycker jag, och det kan man verkligen inte säga om de värsta nitarna man gått på från Bourgogne som mera liknat snipigt blomvatten än vin. Istället för till februarianka: kanske lite kylt i stora glas med femton grader varmare väder och en rejäl steak på grillen?
mars 3, 2008 den 9:46
Visst är det så – det är bara så tråkigt att tvingas placera sig själv i stofilfacket… Jag vill verkligen tycka om det här, och i någon bemärkelse gör jag förstås det, bara inte i närheten av 350 spänn. Tyvärr tror jag inte att det är ett steakvin heller, det är fruktsaftigt snarare än tjockt och syltigt och håller ”bara” 14 procent. Känns lite lättviktigt. Apéritif medan kolen blir grillglöd?
Jag väntar otåligt på att Felton Road Block 5 från 2006 ska bli lite mognare i garderoben. Då jäklar ska ankan få se på nya världen-pinot.