2005 Ojai Pinot Noir

Parallellt med Ghiaie della Furba dricker vi den här Central Coast-pinoten till ankan. Jag gillar att ställa två helt olika viner bredvid varandra utan andra samband än att båda borde funka till maten, fast på olika sätt. Dels lär man sig vilka kombinationer man gillar bäst; dels konkurrerar vinerna inte lika tydligt som när man hetsar dem mot varandra och ser vem som står upp efteråt. På så vis slipper man känslan av att vin som egentligen är väldigt gott mest har blivit tvåa den kvällen. Konfliktskygg, moi?

Ojais baspinot från 2005 är fortfarande rätt ung och behöver ett tag i karaff för att vakna och inte bara lukta alkoholhetta. Sedan kommer dominerande färska jordgubbar bredvid ett körsbärssaftigt drag och en aning kryddblandning. Rent och läskande – men redan här anar man att det här kan bli riktigt, riktigt sött.

Och visst. I munnen är vinet ljussaftigt så att man längtar efter nybakta kanelbullar i sommarbersån snarare än knaperstekt anka i februari. Frukt, frukt, frukt… och lite rostat fatkaffe på toppen. Ett exotiskt stråk av passionsfrukt är intressant, men knappast heller till gagn för anktycket. Karameller är ett annat tydligt intryck, tänk Nickel. En sådan fruktsötma blir ändå övermaga för mig. Jag skäms lite, men längtar mer efter jordnära bourgognedrag för varje klunk. Adam Tolmach (spännande läsning här) får poäng för rena och snygga linjer, spännande fruktnyanser och för ett slags balans givet stilens förutsättningar, men i 350-kronorsklassen får Ojai så mycket stryk av en del viner att jag knappt vågar titta på.

//anders