Posted tagged ‘Central Otago’

2006 Felton Road Block 5 Pinot Noir

februari 10, 2009

En egendom där de äldsta stockarna nyss har kommit upp i tonåren, och där det blir 39 grader varmt i februari – behöver man verkligen bry sig om deras pinot?

2006-felton-road-block-5

Om du frågar Blair Walter på Felton Road kommer han att svara ja. Och om du fortfarande känner ett behov av att fråga mig efter det kommer jag att hålla med. Det kan bli ordentligt varmt i Central Otago på vintern, förlåt, sommaren, och Walter är övertygad om att det är hans biodynamiska approach som ger jordar och stockar verktygen för att klara av sådana spikar.

Sedan struntar vi i Blair Walter, som tycker att ingen Block 5 yngre än 2002 ska drickas i dag, och korkar upp 2006 till ankan. Doften är avgrundsdjup. Intensitet, precision, och inte ett spår av ett jättevarmt år. Central Otagos inlandsklimat, inklämt bland berg i Kebnekaiseklassen, ger skapligt kalla nätter trots all sol. I näsan blandas körsbär, röda vinbär och kryddor i perfekt balans på en köttig grund som man bara vill tugga på. Ovanpå svävar en återhållet parfymerad pust av violer och apelsin.

Förutom biopysslet kör Walter med jäsning utan att krossa, så att hela druvor jäser med en del hela klasar, och han kunde nog snacka några veckor med Greg Brewer om hur det lyfter aromatiken i pinotviner. Faten är lufttorkade och bara en tredjedel är nya varje år, vilket märks tydligt: Frukten har helt fritt spelrum utan att krocka med träväggar. Vinet är smeksamt och förföriskt i munnen, elegant, syrligt och smidigt, med tydliga citrustoner på körsbärsbotten. Och så den där violen på toppen. Det tar ett tag innan målarboken har fyllts med färg, och det kan kanske vara lönt att stoppa undan resten ett tag, men det är förtvivlat gott.

Walter är en stor beundrare av den gamla världens viner, och det ringer tydliga bourgogneklockor när lite luft har väckt Block 5. Men mättnaden och intensiteten i frukten skvallrar om något annat, och när man håller dem i så strama tyglar som Felton Road gör för att klara syltdiket kan det bli precis min smak. Det här förblir en av de godaste pinoter jag har druckit.

//anders

PS: Körsbärsmarmelad och passionsfrukt i såsen känns nästan som fusk när man ska dricka NZ-pinot till.

2006 Felton Road (och lite Puligny-Montrachet)

januari 20, 2008

En av få fringisar med mitt jobb är att det ligger sisådär 45 meter, fågelvägen, från vinamatörernas svar på Karamellkungen: Vinbaren.

-Jaha, men jag var på Vinbaren en gång och listan var ju jättekort. Ska det vara en vinbar det?

Nja, så kort är den ändå inte. Men poängen är dels att utbudet roteras mer eller mindre dagligen, dels – och det är här jag börjar bli upphetsad – att allt på listan går att köpa inte bara på glas, utan till och med på provningsglas. En femccntilitersslatt för lite styvt en tredjedel av glaspriset. I stället för ett glas vin efter jobbet kan man alltså dricka tre små glas. Som gjort för den som vill utforska sina vita fläckar, upptäcka nya jaktmarker, eller bara är en genuint velig människa. Det är bara tack vare Vinbaren jag vet hur 2001 Sassicaia smakar, om än inte hur en flaska 2001 Sassicaia smakar.

I fredagsfåtöljen får det bli pinot från andra sidan jorden. Felton Road gör flera vingårdsviner, bland andra Block 5 som står ohotad som den bästa pinot jag träffat på utanför Bourgogne. Det här är bascuvéen – och det märks förstås.

Doften är tydligt jordgubbssöt med körsbär och en liten trevlig kötton, skaplig intensitet och fokus, men den är lite eldig och saknar kryddjupet från blockvinerna.

I munnen är vinet ungt. Jordgubbarna dominerar med skaplig egen fräschör, och en aning av svamp ger pluspoäng i min bok. Det är inte dumt, men efter hand står det rätt klart att restsötman är för stor för mig med tanke på de rätt dämpade syrorna. Okej, 2006 var rätt nyss, men det lär inte utvecklas till någon favorit.

Tack vare provningsglasen värmer vi upp med en snapsstor 2005 Puligny-Montrachet 1er Cru Champ Gain från Olivier Leflaive. Ungt som tusan naturligtvis, men redan förvånansvärt uttrycksfullt och riktigt gott. Gula och gröna äpplen och citrussyra samsas med en del rostat bröd, vanilj och vax, men faten är ingen match för smakrikedomen och komplexiteten. Mycket snyggt.

//anders