2004 Domaine Maillard Beaune 1er Cru Les Grèves

Nån envis läsare kanske minns förra vinterns blodapelsinfrossa. Nu är det dags igen – och det redan långt innan sicilianarna har börjat skicka världens godaste C-vitaminer till bättre behövande skandinaver.

Det här ad hoc-köpet från november 2006 är nämligen rena blodapelsinbadet. I den lite snäva doften finns lite sjölera och en aning grillat, sedan är det sanguinello för hela pengen. När kryddorna drar åt pepparkaka börjar man nästan höra julsånger i luften.

Smaken? Say it with me… Blodapelsinen har sällskap av en passionston, och det är rätt mycket nya världen-pinot om den bara haft mer rondör. Läskande! Här finns ingen jättefrukt, men ändå rätt schysst intensitet. Balansen är okej. Dagistanniner och bra syra. Den har definitivt utvecklats och fått mer personlighet sedan vi pratade med den sist för kanske ett år sedan. Jag börjar samla ihop till ett slags teori om att de mest skiftande europeiska nollfyror har en fräschör och en balanserad saftighet som verkligen tilltalar mig.

Jag är rätt förtjust i den där apelsin/passion-cocktailen, men vinet fick gärna smaka nåt annat också. Gott men lite monokromatiskt och i lättaste laget till vildanden.

//anders

PS: Huset drivs av bröderna Pascal och Alain Maillard och har spottat upp sig sedan början av 90-talet, upplyser BKWine som också har bilderna. Bland annat på en spöklik dimma som pojkarna trycker ned i källaren för att höja luftfuktigheten och hålla nere dunstningen ur tunnorna. I bland annat Kalifornien gräver man ju sig ned i berget av just det skälet: Rutherford Hill påstås ha investerat en och en halv miljon dollar på att borra en tunnel, sparat in 3 500 lådor om året i dunstning och räknat hem investeringen på sju år. Eller 1,6 miljoner, 3 000 lådor och fem år. Anyway…

PS 2: Det kommer en post från helgen italienska vindag på Sheraton. Snart. Eller halvsnart.

PS 3: Nej, anden lagades inte i vårt kök… Köket ifråga ligger i Solna och vi tackar för lånet, men mest för det efterlängtade sällskapet.

Annons

2005 Beaune du Château

Tänk om all bourgogne under 200 spänn kunde vara så här bra. Och tänk om all mat och allt vin lyfte varandra lika högt som 2005 Beaune du Château och kalvlever anglais. Lätthalstrade mjälla unga skivor med gräddig rödvinssås, krispig bacon och kapris… Smaken dröjer kvar som rodnaden över Västerbron.

Stjärnorna stod tydligen i givakt även för Bouchards gamla trotjänare det förtrollade året 2005. Doften är intensiv och tät, och mer än lite kryddig med generös men skicklig fatprofil. Mogna vildhallon ger en tydlig fruktkärna, och visst, någon jordgubbe också. Under kryddlagret väntar skogstoner, några multnande löv och härligt animaliska köttiga drag, toppat med en nypa lakrits.

Smaken är slank, kanske inte hegelianskt komplex, men välbalanserad, kryddig och matvänligheten själv. Vinet är helt tillgängligt med tydliga drag, men jag undrar om det ändå inte går att lagra fram lite mer njutning ur det. Fruktsötman i doften har inte vuxit ända ut i kanterna på smaken än, och lite extra fatsmör kan behöva sjunka in. Jag vågar i alla fall testa, trots Systembolagets korta bäst före-datum.

Men det var ett tag sedan ett vin överraskade så här positivt. Det är sånt som lyfter kulna marskvällar.

//anders