2002 Bruno Clair Marsannay Les Longeroies

Den här satte vi i oss till förrätten i helgen, men berättelsen om den kom liksom bort i baroloparoxysmerna. Hur som helst fick den ledsaga rosaröda skogsduvbröst, några chips på palsternacka och persiljerot (ja, de var förstås helt omöjliga att skilja åt) och en blodapelsinsmörsås.

Den lilla snutten av Marsannay med det vackra namnet har givit Bruno Clair ett vin med den allra lättaste genomskinliga pinotfärg, vackert sommarsaftig med bara en antydan till mognad. Ur glasen kommer en fin, fruktsöt och kryddig jordgubbsdoft; bredvid finns röda vinbär, varsam fatbehandling och lite jordtoner. Gott.

Smaken har fin balans, men är i tunnaste laget. Jag har verkligen inget emot fjäderlätt bourgogne, och den här har dessutom 13 procent alkohol, men jag menar att färgerna inte är riktigt mättade i munnen. Smaken domineras av den syrligt röda bärighet som jag undrar vad resten av världen kallar, för en svensk skriver lingon utan att tänka. Tranbär? Visst. Lite svamp har kikat upp ur lingonriset, men det känns ändå som att dryga fem år inte riktigt räcker för att det här vinet ska vara i form.

Bruno Clair (som enligt Clive Coates sitter på ”the best cellar in the village”) antyder något däråt på hemsidan: Marsannay är underskattat, och därför sätter folk i sig vinerna innan det är dags. Bortåt åtta år ser han helst; goda år sticker potentialen uppåt 15 år, och 2002 var ju inte så dumt. Dessutom lär han kampanja för att den dryga hektaren Les Longeroies med rätt gamla stockar ska klassas som premier cru – lyckas han blir det kommunens första.

//anders

Annons

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: Bourgogne, fågel, Frankrike, Marsannay, pinot noir, vilt

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.