2005 Vietti Barbera d’Alba Scarrone

En provning med djurtema kanske man kan ha någon gång? En noshörning från La Spinetta, förstås. A Donkey and Goat packar in två djur 2005-vietti-scarroneoch borde förstås representeras dubbelt. Luís Pato för flygfänas skull, om nu inte någon ställer upp med Screaming Eagle (ring mig genast i så fall). Ja ja – New York Times har hela storyn om critter labels i spåren efter Yellow Tail. Men ni får inte glömma Vietti!

Djur i bild kräver stor talang och integritet för att inte bli fast på Hötorget. Min estetik brukar vara rätt stram, men man får vara riktigt renlärig bauhauskramare för att inte charmas av gräshoppan. Eller snigeln på Barolo Brunate och den här dalakurbitsen. Bland konstnärerna bakom Viettis flaskor finns namn som Pier Paolo Pasolini och 1996 ställdes hela den dåvarande kollektionen ut på MOMA i New York.

Vin kan de visst göra också, Luca Corrado och hans folk. Scarronegården ligger i krokarna av Castiglione Falletto. Frukt från 60-åriga stockar hamnar på franskt i 16 månader, och resultatet är alltid seriös barbera med egen personlighet.

Nollfemman är harmonisk och väldoftande med påkostade fat på toppen. Inte den vaniljkladdiga sorten, utan en aromatisk och kryddig karaktär med lite nymalet kaffe och bittermandel. Under ligger den där violetta frukten som de bästa barberabagarna hanterar så bra, fint fokuserade mogna moreller plus björnbär och ett eller två blåbär. Och skoputs – vanligare än du tror med den här druvan.

Ah, barberasyror… Friskt och fräscht är det i munnen, med slank mörk körsbärsfrukt och fin balans. Lakrits och viol i eftersmaken är lätt att tycka om. Det är påtagligt ungt med lite oborstade tanniner och en del beska, och den aromatiska profilen är inte fullvuxen, men man känner att Currado siktar långt. Viettis barberor brukar behöva ett antal år på sig för att blomma ut.

Men Scarrone är god nog i dag, ren och snygg med det där proffsiga uttrycket som är lite svårt att fånga. Det här är ingen retrobarbera, men den är långt ifrån fjäskig. Synd bara att barbera blir dyrare i samma takt som den blir bättre – men det är klart, jag slänger gärna in en femtiolapp för gräshoppan.

*

Uppdatering, 15 december: Det blev visst lite av en modern barberavecka, men Scarrone står ut som överlägsen så långt. 2005 La Spinetta Bionzo hade fin doft, men utan den där laserfokuserade cassisfrukten som brukar utmärka Rivettis barberor, och inte riktigt den kryddiga komplexitet i smaken som gör den intressant. Och Sandrones barbera från 2004 verkar ha passerat zenit. Den var ju jättegod för ett år sedan, men nu har den yppiga likörfrukten säckat ihop och det hela blir lite snipigt och ihåligt. Det är inte så lätt att pricka toppen på de här filurerna, men hellre för tidigt än för sent verkar vara den säkraste strategin.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

12 kommentarer på “2005 Vietti Barbera d’Alba Scarrone”

  1. Frankofilen Says:

    Domaine de la Mordorées morkulla tycker jag får godkänt… Men tre hundra spänn för en barbera – då vill man att den både är riktigt bra, och kanske helst också 100% nebbiolo ;)
    Snart kostar väl varenda dolcetto över 200…

  2. JW Says:

    Ja, Viettis viner skulle man kunna köpa bara för de snygga flaskorna. Hmm, tre hundra spänn? Ja, det låter ju lite dyrt. Privatimport?

  3. anders wennerstrand Says:

    Mm, morkullan är fin.

    Jag är den förste att begråta barberans klassresa i prislistorna. Bricco dell’Uccellone närmar sig en femhunka… Men i någon mån är det väl priset vi får betala för att piemontesarna planterar barbera i nebbiololäge och sorterar ordentligt. Den här är lite outvecklad i dag, och 2005 är inget toppår, men i moget skick står den nog faktiskt upp för prislappen. Fast man hoppas ju att gammaldags vardagsbarbera fortsätter att produceras – eller, det är klart att den gör, det handlar snarare om huruvida den importeras – och inte följer med i prisstegringen.

    JW, nej då, det är bara att gå och köpa. Kom i decembersläppet.

  4. Martin Says:

    Boffas Barberor är fortfarande väldigt prisvära, utan att veta vad kommande lansering kommer att ha för prislappar.. (men inga djurmotiv dock. Och det var kanske grejen?)

    Men då:

    Däremot går Spinetta ned marginellt i pris överlag till sitt februarisläpp, trots att euron blivit dyrare (Campe undantagen, -04án landar kring 900 spänn..).

  5. anders wennerstrand Says:

    Håller med. Om man gillar husstilen (och det gör vi ju) har de hållit sig kvar i stratosfären prismässigt. Och nej, det var inte djur som var grejen ;-)

    Helt rätt om La Spinetta också. 299 spänn är fortfarande rätt mycket pengar, men som sagt lite billigare än sist, och det är man ju inte bortskämd med. Dessutom upplever jag 2006 som lite bättre än 2005, fräscha viner med bra fokus. 2004 Campé blir ett tufft beslut – galet dyr, men så god (titta här och här.)

  6. Vinosapien Says:

    Jag har lite svårt att tuta Barbera rakt upp och ned. Visst, med rejält skicklig fathantering funkar det, men det är ändå något som saknas. Syrorna tar lätt överhanden efter ett tag. Däremot till käk brukar Barberorna lyfta rejält. Tar man bara hänsyn till syrorna kan man få häftiga kickar.

    En annan vintyp som brukar följa ungefär samma mönster är några österrikare. Här snackar vi Zweigelt och Blaufränkisch (var och en för sig eller tillsammans) som har italienska syror och modern fathantering . Det går nästan inte att misslyckas vid spisen om man placerar ut dessa matvänliga viner på bordet.

    Kolla här vad vi tyckt om det röda Österrike:
    http://fredrik.mellbin.org:8913/MyTastings?Region=BURG

  7. anders wennerstrand Says:

    Visst är det matvin! Och visst blir det allra godast när man är bra på att använda fat. Bricco dell’Uccellone är fortfarande det godaste jag vet i den här vägen. Ett alternativ till ek kan i och för sig vara en platanskuggad piazza, blandade lokala korvar och lite bröd…

    Zweigelt får alltid mig också att tänka på barbera, men jag har inte hittat någon än som når upp. Fast jag förstår givetvis att det i första hand beror på att jag inte har letat.

  8. Martin Says:

    Ja, 4 1/2 flaska Langhe Nebbiolo (med noshörning) mot 1 flaska (med hyperpotent lejon).

    Avdelning skitsvårt…

  9. anders wennerstrand Says:

    Särskilt om man vill försäkra sig det minsta mot att chansa med korkskruven. Alltså nio flaskor Langhe Nebbiolo med noshörning mot två med hyperpotent lejon. Gaaahhh, som Henrik skulle ha sagt…


  10. Kan man inte få båda alternativen? ;-)

    Spinettas barberor från 2004 verkade ett tag vara på väg utför, men de senaste smakproven pekar snarare uppåt framåt…

  11. Martin Says:

    Visst får man bägge alternativen om man är riktigt duktig på att löneförhandla (det mesta tyder väl i år på realinkomstminskningar?) eller om man är duktig på att skrapa i tv-rutan.
    Fast det handlar väl egentligen – som alltid – i själva verket om prioriteringar?
    Typ lämna barnen i snöhögen när pappa ska jobba istället för att lämna på dagis, det går ju utmärka att springa till jobbet (men lite problematiskt att den vägen få hem en låda Campe, kanske?) istället för att ta en alltför dyr bil, osv..
    Jag menar. Det är ju inte bilen som ska dricka..
    ;)

  12. anders wennerstrand Says:

    Tips på hur man förhandlar upp lönen till dubbla nivån mottages tacksamt. Helst före 1/2 2009.

    Att lägga pengarna på vinryggsäck i stället för bil har jag redan prövat. Det hjälper en bit. Och gud vilken bra styrketräning det är att åka tunnelbana med den.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s