Posted tagged ‘barbera d’alba’

2005 Vietti Barbera d’Alba Scarrone

december 13, 2008

En provning med djurtema kanske man kan ha någon gång? En noshörning från La Spinetta, förstås. A Donkey and Goat packar in två djur 2005-vietti-scarroneoch borde förstås representeras dubbelt. Luís Pato för flygfänas skull, om nu inte någon ställer upp med Screaming Eagle (ring mig genast i så fall). Ja ja – New York Times har hela storyn om critter labels i spåren efter Yellow Tail. Men ni får inte glömma Vietti!

Djur i bild kräver stor talang och integritet för att inte bli fast på Hötorget. Min estetik brukar vara rätt stram, men man får vara riktigt renlärig bauhauskramare för att inte charmas av gräshoppan. Eller snigeln på Barolo Brunate och den här dalakurbitsen. Bland konstnärerna bakom Viettis flaskor finns namn som Pier Paolo Pasolini och 1996 ställdes hela den dåvarande kollektionen ut på MOMA i New York.

Vin kan de visst göra också, Luca Corrado och hans folk. Scarronegården ligger i krokarna av Castiglione Falletto. Frukt från 60-åriga stockar hamnar på franskt i 16 månader, och resultatet är alltid seriös barbera med egen personlighet.

Nollfemman är harmonisk och väldoftande med påkostade fat på toppen. Inte den vaniljkladdiga sorten, utan en aromatisk och kryddig karaktär med lite nymalet kaffe och bittermandel. Under ligger den där violetta frukten som de bästa barberabagarna hanterar så bra, fint fokuserade mogna moreller plus björnbär och ett eller två blåbär. Och skoputs – vanligare än du tror med den här druvan.

Ah, barberasyror… Friskt och fräscht är det i munnen, med slank mörk körsbärsfrukt och fin balans. Lakrits och viol i eftersmaken är lätt att tycka om. Det är påtagligt ungt med lite oborstade tanniner och en del beska, och den aromatiska profilen är inte fullvuxen, men man känner att Currado siktar långt. Viettis barberor brukar behöva ett antal år på sig för att blomma ut.

Men Scarrone är god nog i dag, ren och snygg med det där proffsiga uttrycket som är lite svårt att fånga. Det här är ingen retrobarbera, men den är långt ifrån fjäskig. Synd bara att barbera blir dyrare i samma takt som den blir bättre – men det är klart, jag slänger gärna in en femtiolapp för gräshoppan.

*

Uppdatering, 15 december: Det blev visst lite av en modern barberavecka, men Scarrone står ut som överlägsen så långt. 2005 La Spinetta Bionzo hade fin doft, men utan den där laserfokuserade cassisfrukten som brukar utmärka Rivettis barberor, och inte riktigt den kryddiga komplexitet i smaken som gör den intressant. Och Sandrones barbera från 2004 verkar ha passerat zenit. Den var ju jättegod för ett år sedan, men nu har den yppiga likörfrukten säckat ihop och det hela blir lite snipigt och ihåligt. Det är inte så lätt att pricka toppen på de här filurerna, men hellre för tidigt än för sent verkar vara den säkraste strategin.

//anders

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina

juli 31, 2008

Nödslaktad noshörning i dag. Jämngamla systerbarberan Bionzo visade häromveckan lite för många tecken på en snar framtid som trött pensionär, när hennes hela raison d’être varit rollen som flamboyant förförerska. Utryckning! Det ödet ska vi frälsa Gallina ifrån. Till hjälp tar vi grannarna, grillen, välhängd ryggbiff och tomatsallad med hallonvinägersyrad rödlök.

Vi var överraskande oberörda av 2004 Gallina i november. Snygg doft, men lite konstig i munnen, och stryk av utagerande Bionzo i familjekampen. Nu då?

Lugn, bara lugn. Den här gången är den lilla noshörningen, förlåt, den lilla hönan, i toppform. Doften är förförisk och kryddig med körsbärskärnor i anfallet. En touche av mild och ädel ålderdom vilar över intrycket, men det är bara i jämförelse med hur de här vinerna doftar som ungdomar – allt är vitalt och oanfrätt. Gott! Lite choklad och vanilj från faten är väl integrerade, och så finns något tropiskt i den mogna frukten som är svårt – och knappast intressant – att ringa in.

Barberasyran är fräsch och fin i munnen, kroppen slankare än man anar med tanke på den slösande mörka körsbärsfrukten. Gallina går inte lika mycket på knockout som Bionzo, utan är mer lågmält snygg med utmärkt balans. Lite lakrits, fänkål och skoputs sätter nålen i Piemonte. Nästan överraskande elegant, men med bra intensitet i smaken. Helt enkelt den bästa nollfyra vi har druckit från bröderna i Castagnole, om vi bortser från barbaresco. Jag minns inte detaljerna, men undrar om inte novemberflaskan helt enkelt kan ha varit lite varm. I så fall är det slakare lina än vanligt att balansera på.

Det tar ett tag med öppen flaska, men sedan kommer de spinettska nyanserna tassande som huskatter och kryper upp i knät: Bittermandeln, flera inkarnationer av svarta vinbär, och nyskalad banan. Till och med jordgubbar går att hitta i övertonerna. Och så rena och söta körsbär som dominerar eftersmaken.

Inga svaga lårbenshalsar här, inte. Bara det fokus i uttrycket som vi alla hoppas på nel mezzo del cammin di nostra vita. Fast med trädgårdsrosor runt omkring i stället för mörka, läskiga skogen.

//anders

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina

november 2, 2007

Noshörningsdags igen! Lillebror har tagit sig de 40 milen till Kungsholmen med fästmö, brorsonen Arvid och en stor kylväska med vilt ur 2004 Gallinadet västgötska ymnighetshorn jag ibland vanvördigt kallar frysbox. Vi tänker tillbaka på 2004 Bionzo och drar tacksamt korken ur systervinet Gallina från samma år till racks och kotletter från ett rådjur.

Fokus ligger tydligt på hallonfrukten i näsan, med svartvinbärssaft, körsbär och körsbärens kärnor på det där björnklistiga sättet. Okej då, bittermandel om vi pratar allvar. Här finns lite blåbär och dessutom en oväntad ton som L sätter fingret på: Den typ av melon man hittar i godis eller glass. Doften är lite het och lite kantigt fatig, men mångbottnad och kryddig, och skulle man välja med näsan slår den nog punchern Bionzo.

RådjursracksMen i munnen händer inte det doften lovar. Det smakar sött av körsbärsmarmelad, men här finns också en lite udda beska som känns överextraherad. Frukten står inte riktigt upp mot alkoholen och syrorna som stagade upp Bionzo är inte där. Hm. Jag tror nog att lite längre lagring får vinet att blomma ut, men några nya syror lär knappast uppstå i min garderob. Vi håller tummarna för nästa flaska och skriver rådjur/vildand 2008-2009 på den.

//anders