2001 La Spinetta Barbaresco Starderi

Jag vet. Förlåt. Det känns som att klubba nyfödda sälungar. Eller noshörningsungar, kanske. Högextraherad barbaresco från hyllade 2001 har ju knappt flyttat från vaggan till spjälsängen.

2001 La Spinetta Starderi

Men när lillebror dyker riktigt djupt ned i ymnighetshornet, och kommer upp med inte mindre än tre olika bitar av godaste hjorten, måste jag förstås gå med ficklampa och hjälm i garderoben jag också. Vigneto Starderi har rykte om sig att vara mest tillgänglig i barndomsåren av La Spinettas tre berömda vingårdar. Dessutom ser husets utvecklingskurvor inte ut som hockeyklubborna i resten av Piemonte – sex odrickbara år och sedan rymdraket mot stjärnorna. I stället smakar vinet relativt bra rakt ur buteljeringslinan och blir långsamt bättre. Det blir korkskruv utan bedövning för noshörningen.

Färgen är oerhört vacker på det där genomlysta sättet som nebbiolo och pinot har gemensamt. Med hjortracks på väg upp i temperatur doppar vi försiktigt näsorna – ni vet hur det känns när rädslan för besvikelse nästan gapar högre än själva förväntan. Och visst är det mycket ungt. Det doftar intensivt av ung körsbärsfrukt bredvid mörka skogsbär och en hustypisk och jättefin ton av hallonlikör. Bröderna Rivetti har ibland fått skäll som syndabockar för en överdrivet modern skola vad gäller chockfrukt och fatfrossa, men 20 månader på mellanrostat har bara givit Starderi en klädsamt återhållen fatton med drag av bittermandel. En aning lakrits och några blyga violer fyller i, och så en air av banan som faktiskt dyker upp ibland i modernt skuren nebbiolo.

Tannintandborstning? Nästan. Unga, sturska och självsäkra är de, garvsyrorna, men delikata för den som inte får ont i gommen, och den ljusnande framtid ska vi inte ens tala om. Smaken är mycket ung och rätt outvecklad men intensiv med fina syror och kryddbazaar. Fruktkärnan dryper av mörka bär plus hallon och lite plommon – jag tänker mer än en gång på moden fruktdriven bordeaux. Ett löfte om tjära kryper fram och inga tyngande fat står på fel ställe efter sex och ett halvt år. Eftersmaken är duktigt kärv, men med imponerande längd. Nebbiolo till storvilt är ta mej fan oslagbart.

Rätt eller fel att öppna? Fel fråga. Det är alltid rätt att öppna om man är välsignad med fler flaskor. Starderi 2001 är tydligt ung och visar inga som helst sekundärtoner än. Men nu har jag plottat in den på kurvan. Och till hjorttriaden – med vitlöksfrästa bönor och blodapelsinbéarnaise – som står upp mot tanninerna är det fantastiskt med sin unga frukt. Tänk nu bara om man hade karaktär och katakomber för att göra som La Spinetta säger och lagra den i 30 år.

//anders

PS: Dagens rubrik, från Radio Gotland på nätet: Kylan ett problem för öns vinodlare. På så vis.

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

5 kommentarer på “2001 La Spinetta Barbaresco Starderi”

  1. Frankofilen Says:

    Låter underbart, och som vanligt applåder för förtjänstfullt uppkorkande. Klart lillebror förtjänar. Utifrån den enda gång jag hållt i en flaska av detta vin gissar jag att tombuteljen skulle vara en utmärkt klubba, snacka om pjäs…

    (annars innehas nog världsrekordet i grenen vanvettigt tunga flaskor av 2004 Bodegas Lan Edición Limitada… jag orkade knappt släpa hem flaskorna och är fortfarande övertygad om att hyllan rasar när som helst)

  2. anders Says:

    Lillebror förtjänar tveklöst, och tomflaskan duger absolut att klubba den mest fullvuxna gråsäl med – stor och blytung. Fler och fler skribenter börjar ju hacka på trenden att tappa prestigeviner på trekilos pansarglas, tack och lov. Svårsläpat, svårstaplat och svårhällt… Vi håller tummarna för hyllan. Å andra sidan lär golvet ta mer skada än vinet om de skulle åka i backen.

  3. Frankofilen Says:

    Det där är ju en väldigt intressant diskussion i sig – inte bara ur stapel- och miljösynpunkt utan även i ett i det närmaste Freudianskt perspektiv. Visa mig din flaska och jag skall säga vem du är…

    Visst är löjligt tunga, breda eller långa flaskor en styggelse. För min del skulle det räcka med den vanliga hederliga Bordeauxflaskan till alla viner. Lättstaplad och bra, och det är ändå innehållet man vill åt. Fast visst är jag svag för både nycklar, konstiga påvemössor och ordet ”Albeisa” i relief på lätt sluttande flaskhalsar…

  4. anders Says:

    Jo, dem vill man ju ha trots rasrisken ;-)


  5. […] Barbera d’Alba Scarrone En provning med djurtema kanske man kan ha någon gång? En noshörning från La Spinetta, förstås. A Donkey and Goat packar in två djur och borde förstås […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s