Inga aromatiska fatskyar. Ingen bittermandel. Ingen eterisk hallonparfym.
Och inte minsta noshörning någonstans.
Man får vara bra klyftig för att ropa La Spinetta när någon lurig jävel ställer fram gammal Pin i blindprovning. Den som har druckit Gajas Sito
Moresco någon gång känner däremot igen sig. Följaktligen blir man inte heller besviken trots att vinet inte är vad man väntade sig.
Pin var framför allt L:s favorit under vårt sommaräventyr på La Spinetta, på den svårnavigerade kullen i Castagnole Lanze i juni. Stefano Mazzetta insisterade på att illustrera hur små skiftningar i druvblandningen gav årgångarna olika karaktär och öppnade flaska efter flaska. För att sedan slänga med den här som en reklam-t-shirt när vi åkte, trots att vi flög Ryanair och kunde köpa pinsamt lite av honom. Det är ändå en 30-eurosflaska. La Spinettas goodwill hos oss är nog att köpa en mindre vingård för.
Pin var Spinettabrödernas far, den gamle patriarken Giuseppe Rivetti. Årgång 2000 innehåller fortfarande runt sex procent cabernet, sedan plockade de bort den komponenten och nöjde sig med barbera och nebbiolo. Glasen ger först en intensiv barberadoft, den där sorten som ambitiös plantering, bra extraktion och några års lagring ger: Den drar nästan åt skoputs eller ofarliga lösningsmedel. Kärnbitter körsbärsfrukt är hjärtat i doften, med nyanser av läder, tjära och jord bredvid, och en ovedersäglig svartvinbärston. Frukten lägger på sig rondör och sötma i karaffen.
I munnen är det lätt och friskt, gammaldags ung barberakaraktär trots bordeauxskvallret. Körsbären har riktigt mycket kärnor och eftersmaken är nästan besk på riktigt. Utan rejäl luftning och rejäl mat till är det lite obalanserat och dessutom en smula glest i mitten, men det rättar till sig. Husets vingårdsbarbera är bättre, för att inte tala om barbarescotrion, men Pins lite tuffa och oborstade charm gör den ganska oemotståndlig.
//anders
Nettare e gioia 