En bra vecka, får man säga. Uppsalavännerna hittar samma fredagskvällslucka som vi och tar tåget söderut till rådjursrostbiff och risotto med en liten rådjurscarpaccio vid sidan om. Vi passar på att ta 
fram gamla älsklingsvinet Bricco dell’Uccellone från 2000, som vi fyllde på förrådet av (för lite, förstås) vid besöket hos Braida i somras.
Giacomo Bologna får mycket credit för att ha lyft barbera från mjukt vardagssörpel till ett vin Piemonte satsar på. Allt bättre lägen som nebbiolo tidigare haft monopol på har ägnats barbera, samtidigt som vinmakare satsat på andra tekniker för att göra seriösa och större viner av den. Välrenommerade producenter skyltar gärna numera med sin bästa barbera – och tar betalt för den. Uccellone i årgång 2004 som kom till SB i mellansläppet kostar numera nästan 500 bagare och börjar bli ett tveksamt köp, till min stora sorg.
Men för mig är varma 2000 Bricco dell’Uccellone när den är som bäst. Enormt kryddig och tät doft, med stall, läder, lakrits och lösningsmedel bland alla körsbär, härligt degenererad frukt, ett lyxigt förfall, som när jordgubbarna är som allra godast just innan de blir oätliga. Elegansbefriat, men inte på det syltiga viset. Fin syra och kropp i munnen, med lång och generös eftersmak. En skamlös scandal beauty. Vi sniffar, ler och sniffar och glömmer nästan bort rådjuret.
*
Uppvärmningen med 1998 Dr Pauly-Bergweiler Erdener Treppchen Auslese är lite av en axelryckning. Som så ofta är priset tilltalande, och för oss som gillar rieslingbensin finns det gott om den varan, men de nödvändiga syrorna som ska vara en frisk överraskning i den söta äppeljuicen saknas och det blir mest jolmigt. En flaska kvar och vi hoppas på flaskvariation.
Update: Det var visst fler som kombinerade rådjur, risotto och Piemontes finest i helgen. Spooky.
//anders
Nettare e gioia 