2003 Juliusspital BT

Granen är utslängd. De 75 procent av dess barr som är fysiskt möjliga att sopa upp är uppsopade. Kvar att rensa ut: De sista mellandagsposterna som blivit liggande.

Min far brukar bli så förtjust över att få sätta sig ned med en annan vintok att han dyker rätt djupt ned i lådorna. Den här gången kommer det upp en udda fisk. En dryg vecka efter 2003 Juliusspital BT vet jag fortfarande inte riktigt vad jag har druckit. Och för en gångs skull är det allvetande nätet raskt tömt.

Fakta: Juliusspital är en av toppegendomarna i Franken, klassiskt sjukhus/åldringshem och hela klabbet, silvanerspecialister men med bra riesling och en rad andra druvor i (!) och utanför Würzburg. BT är en specialcuvée som der Kellermeister Benedikt Then fått blanda av allehanda utvalda druvor från topplägen. Klassat Spätlese och ett riktigt 2003-vin: 14,5 procent alkohol, fett som en kerub och runt åtta gram restsocker. Det gamla hospitalet har knappt sett sådana mustvikter sedan avspark på 1500-talet. Men vad är det i vinet?

Doften har mineral, citrus, päron och överlag en söt tropisk sky – och fullt blås på alla cylindrar. Bra precision trots den stora kraften. I munnen har det större kropp än något tyskt vin jag någonsin prövat. Tropikerna och päronen följer med, exotiska kryddtoner kommer till, restsötman märks, men trots att syrorna är ganska blyga är det förvånansvärt fräscht, mineraligt och elegant.

Ursprungstypiskt? Nix. Fullkomligt omöjligt att pricka blint. Vi tror att det finns riesling och silvaner i, men har hört rykten om pinot blanc och anar både pinot gris och müller-thurgau. Muskateller? Tja, varför inte. Någon som vet? Ett lustigt vin, men det är bara att applådera hantverket.

//anders

PS: Det finns en lång melodram om hur Then skapade BT på hemsidan. Läs och le:

Es musste mehr sein als ein Montrachet oder ein Corton Charlemagne. Es sollte bei aller Kraft und Mineralität auch noch Frucht und eine sublime Exotik mit dem Appeal der neuen Weinwelt der südlichen Halbkugel zeigen. Natürlich kann es so etwas nur in streng begrenzter Stückzahl geben, auch wenn der Superjahrgang 2003 mit seinen Pfunden zum Wuchern geradezu einlud.

Aromaterapi

När alla öppnar luckor ligger jag i för att fylla igen mina. Erkannerligen genom Munskänkarnas tvåbetygskurs. Måndagskvällens lektion: Frankrikes aromatiska vita viner, det vill säga framför allt Alsace men också en titt på Loire och viogniergårdarna i Condrieu.

I glasen: Alsaces fyra ädla – riesling, gewurztraminer, pinot gris och muscat – samt en sancerre och en condrieu. Blandad ordning, halvblint, alltså med vetskap om vilka de sex är.

Vin nummer 1: Blekt ljusgult. Citrus och svarta vinbärsblad dominerar doften, en liten rökton finns, och när de kattbesudlade bladen också dyker upp är det inget snack om att vi luktar på sauvignon blanc. Vinet har schysst syra och bra balans i munnen, med mera vinbär och en stenig och lätt aromatisk karaktär. Gott, mineraliskt och fräscht.
Facit: 2006 Henri Bourgeois Sancerre Les Baronnes.

Vin nummer 2: Tydligt mörkare gul. Champinjoner är det tydligaste intrycket – och alla minns provningsledarens tips om champinjoncrème på burk som giveaway för pinot gris. Mitt i prick. Här finns också honung och en källardammig ton som får en del att undra om vinet är korkat. Svamp och mogna gråpäron även i smaken, sött och syrafattigt på ett rätt jolmigt sätt.
Facit: 2006 Pierre Sparr Pinot Gris Réserve.

Vin nummer 3: Ljusgul med lite gröna reflexer. Liten, äppelfräsch doft, med kritmineral, lite honung och en udda marsipanton. Men riesling är mer hemmaplan, och med klingande syror och mineraler i munnen lämnar druvan över visitkortet även om det här är en bit från Rheingau. Trimbach brukar bjuda på mer syror än andra Alsacehus och det här är inget undantag – hela citronen finns med. Passar mig utmärkt, men jag väljer nog ändå tyskt om jag måste.
Facit: 2005 Trimbach Riesling.

Vin nummer 4: Nästan samma färg, aningen skuggigare. En vägg av rosor, blandade sommarblommor och ananas, men det lugnar sig lite med tiden. Smaken är som blomvatten, starkt aromatisk och lite stickig, övermogen tropisk frukt, nästan lösningsmedel. Kunde varit gewurztraminer om det inte varit för bismaker av lakrits, grapefrukt och beska limeskal. Jag är helt rudis på muscat, så det fick bli en uteslutningsdiagnos när jag hittat den riktiga gewurzen. Och rudis lär jag förbli – inte min grej alls.
Facit: Muscat Cuvée Réserve (glömde kolla flaskan för producent och årgång, och finns inte på SB. Turckheim? Nån som var där som kan fylla i?)

Vin nummer 5: Mörkgult med fet karaktär. Generös doft av vissnande blommor, honung, litchie och persikor, omisskännlig Alsace. Söt och tät frukt i munnen, parfymerat och blommigt, honung; ändå inte så överväldigande som gewurztraminer kan vara.
Facit: 2005 Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve.

Vin nummer 6: Ljust gult. Ogenomträngligt pansar av ek med extra ek och ek igen. Doftar rakt av popcorn med smält smör som om man var på bio. Mogna äpplen, kanske, men det är ett desperat försök att hitta något annat än fat. Smaken: Jag skriver ek och smör… En tydlig pepparton finns också, blommor, lakrits och en torr skåpsdoft – jag får en klockren déjà vu av Matrixformat senare på kvällen mitt emellan brödet och tehyllan på Daglivs. Kan vara bra att ha i bakfickan i framtida viogniersammanhang.
Facit: 2005 Domaine du Monteillet Condrieu Les Grandes Chaillés.

På det hela taget passar många av de aromatiska dåligt för en syrafascist som jag. Åtminstone lite för varma, utan mat. Och något så trädäckat som condrieun vill jag inte betala över 300 spänn för. Men till vissa efterrätter och inte minst ostar är ju Alsace en guldgruva. Trimbachs senskördade gewurztraminer från 1997 som jag plockade upp i New York ser jag mycket fram emot.

//anders

Numbnosed in New York

Tänk vad 85 procents luftfuktighet kan göra. Snöhärdade svenska vikingar i NYC fryser som små barn och går mest och snyter sig i lovikkavantarna. Men en vecka i julpyntets Eldorado är en stor upplevelse även om allt, från vin till Starbucks pepparkaks-latte, luktar lite mindre.

Ta bara The Oyster Bar på Grand Central. T-centralen har en del att lära sig: där finns exempelvis inte 31 sorters ostron på menyn, plus tre olika råa musslor och sjöborre att ätas med sked. Herregud, som skaldjursälskare vet man inte om man ska jubla, knäböja vördnadsfullt eller skjuta sig i huvudet. Vi går loss på ostrontallrikar (serverade med McDonaldspapperskopp med ketchup mitt bland mollusker på isbädd) och säsongsenliga pilgrimsmusslor och kan inte begripa varför man ska äta någon annanstans än här.

Olivier Leflaive brukar vara pålitlig när man vill ha gott vin från Bourgogne men ändå ha råd med mat också. Men hans chablis har vi inte testat, och upptäcker en Leflaivestämplad Fourchaume Premier Cru från 2002 till attraktivt pris. Doften är ganska liten, med gula äpplen – och en oväntad smörad planka rakt över näsan. Jag trodde faktiskt inte att Leflaive skulle ta med sig fatjäsning och alla bâtonnagestängerna norrut från Montrachet, och det är inte så här jag vill ha min chablis. Syran finns där, men kommer lite på efterkälken även om balansen är okej. Egentligen är vinet inte så dumt, men fel valt till maten. Jag är nog extra kritisk eftersom jag vill ha så mycket stål och krita det bara går till pinfärska skaldjur. Mineraler som möter mineraler på det viset kan få mig att dregla. Det är ju därför chablis är defaultvalet till ostron.

På mysiga jazzklubben Smoke på Broadway fick vi sjukt bra livejazz till heta musslor och passade på att dricka ung pinot gris från Oregons omsusade Willamette Valley. Onödigt sött med toner av päronsoda och ganska snabbt glömt. Chardonnay 2005 från Hayman & Hill i Russian River Valley dracks på ”franska” Rue 57 till lättstekt tonfisk med bok choy, obegripligt überstarkt wasabi-potatismos och – jag skojar inte – ett kvartskilo sån där syltad ingefära som man får till sushi. 80-talets California cuisine gone haywire… Jag köper inte alltid schablonerna om le goût américain, men hos Hayman & Hill finns hela paketet från restsocker till tropiska frukter, rostade fat och syra på sparlåga. Nja.

I övrigt blev det mycket asiatiskt eller old school-amerikanskt som mest fick gå med öl. Godast, det vill säga dött lopp med skaldjursfrossan, var The Fatty Crab: Kanonsnyggt balanserade smaker med fötterna i Malaysia men fingertopparna i New York. Vattenmelonsalladen med lime, ingefära, koriander, vårlök och stora bitar fett fläsk som fått ett dygn i ugnen var sublim. Jag ger mig inte förrän jag har plankat den.

*

Praeterea censeo att alla vinnördar under monopolets vingar bör få frossa loss i New Yorks vinbutiker en gång om året. Ögonen tindrar fortfarande. Mmm.

//anders