Del ett: Svågerpinot

Har Anders skrivkramp? Heroinproblem? Exil på Caymanöarna med Ekobrottsmyndigheten i hälarna? Nej då. Men solbrännan är renoverad, och jag kan berätta att det har hänt igen.

Om jag låter lite oskarp någonstans beror det på att mina provningar, alas, inte brukar se ut så här. Vikingarna hade nog tänkt sig Valhall så här om någon hade bjudit dem på ett horn Sine Qua Non. Men häng med för all del, så väntar Robert Parkers egen pinot, den godaste merlot jag har druckit, del två i sagan om Harlan, En Piemontesisk Jätte och den sjukaste flight jag har varit med om: 500-poängsflighten. Fem glas, kranvattnet oräknat. You do the math.

Vi gör som förra gången och tar en flight i taget i sommarföljetongsanda. Uppdelningen är inte ett led i min ständiga strävan att vara pretentiös. Jag tror bara att det blir behagligare att läsa – och skriva – på det viset.

Beaux Frères är den gård i Willamette Valley i Oregon som Robert Parker äger tillsammans med sin svåger (just det  – beau frère på fraggelspråket) Michael Etzel och en tredje delägare. Så här smakar alltså pinot om advokaten själv får välja.

• 1996 Beaux Frères Estate

Tydligt brunstruken och lätt färg. Doften är mycket mogen med gamla hallon, lite mentol och vissnande rosor, men det mesta har blivit till nyponsoppa och tydligt buljongiga drag. Tomatpuré och soja är först ut i munnen. Det finns en del frukt kvar, men den gör inte större nytta och det hela är rätt ointressant. Oregons årgångstabell sitter inte riktigt, men 1996 beskrivs tydligen som rätt svag.

• 1998 Beaux Frères Estate

Vackert rubinröd med betydligt mer liv. Men ligger det inte en skum tvålig karaktär över hela kalaset? Mörkare, påtagligt mycket tätare frukt, hur som helst, med en aning cassis och några animaliska drag. Dessutom en allt tydligare ton av mint, exakt som linimentet i omklädningsrummen när man gick på högstadiet och spelade fotboll. Smaken har bra form och börjar med en snygg balans och körsbärsfrukt, men avslutar med uttorkande tanniner som drar ned intrycket. Det känns som att frukten kommit och gått utan att trätanninerna någonsin mjuknat helt.

• 2000 Beaux Frères Estate

Blommiga toner och hallon dominerar näsan i den påtagligt yngre nollnollan. Rätt mineralisk, med en aning körsbär, och så nypon igen, men mera direkt från busken den här gången. Kryddig frukt och mogna hallon i munnen, under ett tak av lite dammigt steniga toner. Fin lätthet och behagliga tanniner, men ändå känns något lite fishy med den här flaskan. Kanske är stenarna lite väl källardammiga?

• 2006 Beaux Frères Estate

Jamensådärja. Den superlätta färgen berättar om ungdomen redan innan näsan gör det. Riktigt fin näsa som drar åt jordgubbsyoghurt, med vanilj och vackra övertoner av blomsterkrans och banan. Den sköna syran gör vinet lätt och smidigt i munnen och ger en föredömlig elegans åt den jordgubbssaftiga smaken. Det här är riktigt bra, djupt, redan rätt komplext utan extra fläsk i den skinande röda frukten. Hörde jag rätt att den här ska klocka in på 15,5 procent? Verkar helt obegripligt, det känns mer som 13,5.

Nollsexan står helt ohotad för mig medan de andra dras med åtminstone något problem var. Vi är några stycken som enas om att många pinoter från nya världen gör sig bäst när de har sin primära frukt i jungfruligt behåll – åldras kan man göra i Bourgogne.

Up next: Merloten som fick Helen Turley sparkad från Blankiet. Stay tuned.

//anders

Numbnosed in New York

Tänk vad 85 procents luftfuktighet kan göra. Snöhärdade svenska vikingar i NYC fryser som små barn och går mest och snyter sig i lovikkavantarna. Men en vecka i julpyntets Eldorado är en stor upplevelse även om allt, från vin till Starbucks pepparkaks-latte, luktar lite mindre.

Ta bara The Oyster Bar på Grand Central. T-centralen har en del att lära sig: där finns exempelvis inte 31 sorters ostron på menyn, plus tre olika råa musslor och sjöborre att ätas med sked. Herregud, som skaldjursälskare vet man inte om man ska jubla, knäböja vördnadsfullt eller skjuta sig i huvudet. Vi går loss på ostrontallrikar (serverade med McDonaldspapperskopp med ketchup mitt bland mollusker på isbädd) och säsongsenliga pilgrimsmusslor och kan inte begripa varför man ska äta någon annanstans än här.

Olivier Leflaive brukar vara pålitlig när man vill ha gott vin från Bourgogne men ändå ha råd med mat också. Men hans chablis har vi inte testat, och upptäcker en Leflaivestämplad Fourchaume Premier Cru från 2002 till attraktivt pris. Doften är ganska liten, med gula äpplen – och en oväntad smörad planka rakt över näsan. Jag trodde faktiskt inte att Leflaive skulle ta med sig fatjäsning och alla bâtonnagestängerna norrut från Montrachet, och det är inte så här jag vill ha min chablis. Syran finns där, men kommer lite på efterkälken även om balansen är okej. Egentligen är vinet inte så dumt, men fel valt till maten. Jag är nog extra kritisk eftersom jag vill ha så mycket stål och krita det bara går till pinfärska skaldjur. Mineraler som möter mineraler på det viset kan få mig att dregla. Det är ju därför chablis är defaultvalet till ostron.

På mysiga jazzklubben Smoke på Broadway fick vi sjukt bra livejazz till heta musslor och passade på att dricka ung pinot gris från Oregons omsusade Willamette Valley. Onödigt sött med toner av päronsoda och ganska snabbt glömt. Chardonnay 2005 från Hayman & Hill i Russian River Valley dracks på ”franska” Rue 57 till lättstekt tonfisk med bok choy, obegripligt überstarkt wasabi-potatismos och – jag skojar inte – ett kvartskilo sån där syltad ingefära som man får till sushi. 80-talets California cuisine gone haywire… Jag köper inte alltid schablonerna om le goût américain, men hos Hayman & Hill finns hela paketet från restsocker till tropiska frukter, rostade fat och syra på sparlåga. Nja.

I övrigt blev det mycket asiatiskt eller old school-amerikanskt som mest fick gå med öl. Godast, det vill säga dött lopp med skaldjursfrossan, var The Fatty Crab: Kanonsnyggt balanserade smaker med fötterna i Malaysia men fingertopparna i New York. Vattenmelonsalladen med lime, ingefära, koriander, vårlök och stora bitar fett fläsk som fått ett dygn i ugnen var sublim. Jag ger mig inte förrän jag har plankat den.

*

Praeterea censeo att alla vinnördar under monopolets vingar bör få frossa loss i New Yorks vinbutiker en gång om året. Ögonen tindrar fortfarande. Mmm.

//anders