Har Anders skrivkramp? Heroinproblem? Exil på Caymanöarna med Ekobrottsmyndigheten i hälarna? Nej då. Men solbrännan är renoverad, och jag kan berätta att det har hänt igen.
Om jag låter lite oskarp någonstans beror det på att mina provningar, alas, inte brukar se ut så här. Vikingarna hade nog tänkt sig Valhall så här om någon hade bjudit dem på ett horn Sine Qua Non. Men häng med för all del, så väntar Robert Parkers egen pinot, den godaste merlot jag har druckit, del två i sagan om Harlan, En Piemontesisk Jätte och den sjukaste flight jag har varit med om: 500-poängsflighten. Fem glas, kranvattnet oräknat. You do the math.
Vi gör som förra gången och tar en flight i taget i sommarföljetongsanda. Uppdelningen är inte ett led i min ständiga strävan att vara pretentiös. Jag tror bara att det blir behagligare att läsa – och skriva – på det viset.
Beaux Frères är den gård i Willamette Valley i Oregon som Robert Parker äger tillsammans med sin svåger (just det – beau frère på fraggelspråket) Michael Etzel och en tredje delägare. Så här smakar alltså pinot om advokaten själv får välja.
• 1996 Beaux Frères Estate
Tydligt brunstruken och lätt färg. Doften är mycket mogen med gamla hallon, lite mentol och vissnande rosor, men det mesta har blivit till nyponsoppa och tydligt buljongiga drag. Tomatpuré och soja är först ut i munnen. Det finns en del frukt kvar, men den gör inte större nytta och det hela är rätt ointressant. Oregons årgångstabell sitter inte riktigt, men 1996 beskrivs tydligen som rätt svag.
• 1998 Beaux Frères Estate
Vackert rubinröd med betydligt mer liv. Men ligger det inte en skum tvålig karaktär över hela kalaset? Mörkare, påtagligt mycket tätare frukt, hur som helst, med en aning cassis och några animaliska drag. Dessutom en allt tydligare ton av mint, exakt som linimentet i omklädningsrummen när man gick på högstadiet och spelade fotboll. Smaken har bra form och börjar med en snygg balans och körsbärsfrukt, men avslutar med uttorkande tanniner som drar ned intrycket. Det känns som att frukten kommit och gått utan att trätanninerna någonsin mjuknat helt.
• 2000 Beaux Frères Estate
Blommiga toner och hallon dominerar näsan i den påtagligt yngre nollnollan. Rätt mineralisk, med en aning körsbär, och så nypon igen, men mera direkt från busken den här gången. Kryddig frukt och mogna hallon i munnen, under ett tak av lite dammigt steniga toner. Fin lätthet och behagliga tanniner, men ändå känns något lite fishy med den här flaskan. Kanske är stenarna lite väl källardammiga?
• 2006 Beaux Frères Estate
Jamensådärja. Den superlätta färgen berättar om ungdomen redan innan näsan gör det. Riktigt fin näsa som drar åt jordgubbsyoghurt, med vanilj och vackra övertoner av blomsterkrans och banan. Den sköna syran gör vinet lätt och smidigt i munnen och ger en föredömlig elegans åt den jordgubbssaftiga smaken. Det här är riktigt bra, djupt, redan rätt komplext utan extra fläsk i den skinande röda frukten. Hörde jag rätt att den här ska klocka in på 15,5 procent? Verkar helt obegripligt, det känns mer som 13,5.
Nollsexan står helt ohotad för mig medan de andra dras med åtminstone något problem var. Vi är några stycken som enas om att många pinoter från nya världen gör sig bäst när de har sin primära frukt i jungfruligt behåll – åldras kan man göra i Bourgogne.
Up next: Merloten som fick Helen Turley sparkad från Blankiet. Stay tuned.
//anders