Posted tagged ‘Loire’

6 x chenin blanc

mars 26, 2009

Vått ylle, gammal tång och syra som man kan ta bort tandsten med. Chenin blanc är en av de där druvorna som delar ett bord i två halvor och får folk att chenin-blanc-genrebildbörja byta stolar för att hamna vid rätt ände. Jag sitter för min del längst ut på nocken och breder ut mig om dess förträfflighet oavsett om någon lyssnar. Här står fyra viner från Baumard och två från Huet på bordet, och jag slipper pontifiera, för det gör Baumards importör Sverker Magnusson mycket bättre.

Baumard är egendomen med rötter tillbaka till 1600-talet, som återuppväcktes av Jean Baumard i phylloxerans spår på 1950-talet. Sedan 80-talet är det sonen Florent som håller i tåtarna, en – förlåt – typisk fransk vinodlarson med litteraturvetarexamen, USA-erfarenhet och modern önologutbildning. Har ni hört storyn förut? Huet är däremot så gott som synonymt med Gaston Huet, en dominant figur i Loiredalen. Mågen Noël Pinguet blev ensam vid rodret när Gaston Huet dog 2002. Då hade han snackat ihop sig med Nicolas Joly och torskat på biodynamiken för tjugo år sedan och skördade såväl stora framgångar som stora viner. Alltså Anjou mot Touraine i dag. Inget blint.

Första flighten: torrt

2005 Domaine des Baumard Savennières Clos St Yves
Här var jag ju varnad efter den här tråden. Vad gjorde man utan engagerade och kunniga läsare? Ändå försöker jag stenhårt skaffa mig en egen uppfattning. Doften är tydligt yllig och rätt motvalls, men flera rätt udda inslag. Mandel och våt sten står på pluskontot, aromatiska vinbärsblad hamnar i limbo, medan gräddkola får alla varningslamporna att blinka som stroboskop. Den första halvsekunden av smaken är riktigt fin, med bra tyngd, stenrök och ett slags kliande lakritston. Sedan blir det uppenbart att syran inte duger, och smörkola pekar faktiskt mot malolaktisk jäsning. Försvinn ur min savennières! Eftersmaken är kryddig och mineraliteten följer med, men så här vill jag inte ha det.

2007 Domaine Huet Vouvray Le Mont Sec
Vinet är tätare och oljigare än det förra och doften är, förutom utmärkt, påtagligt yngre: Päron och inlagd persika, kryddor och drag åt det tropiska eller cocktailfrukt. Syrorna bara sjunger till i munnen och det är nästan elakt att ha det här vinet i samma flight som Clos St Yves. Smaken är äpplig med fräsande fräschör och drag av äppelcidervinäger och krossad sten. Svinungt vin som är galet läskande i dag.

2005 Domaine des Baumard Savennières Clos du Papillon
Underbart mineralisk doft med mystisk, egenartad, kryddig frukt i skärningen mellan äpplen och päron. Vanilj, lakrits och några blommor samsas med stendammet. I munnen är vinet intensivt kryddigt, säreget och komplext. Smakerna är rena trots komplexiteten, vinteräpplen, persika och en liten beska. Söt frukt i ett torrt vin, ni vet. Mycket bra, flightens vinnare även om Le Mont får höga poäng för syra och cidervinäger.

Andra flighten: sött

2007 Domaine Huet Le Haut Lieu Demi-sec
Liten, sluten, pärontonad doft som mest känns babyung men tinar upp lite efterhand. Mandel kommer till, ett slags kåda och gräsaromatiska sauvignon blanc-toner, men huvuddragen liknar ändå ung riesling: jästig, nytappad päronsoda. I munnen har vinet bra balans och fin tyngd, med härliga syror som galant klarar av den rätt moderata sötman. Citronskal och grape letar sig upp i mjuka gommen och den som hade gissat på ung spätlese hade inte sett något pekfinger från mitt håll.

2006 Domaine des Baumard Coteaux du Layon Clos St Catherine
Fantastiskt säregen doft. Tydligt ylleunken, med havsassociationer och citronskal, kärv, vrång och udda. Fint! En del mandelmassa också, men på doften är det inte uppenbart att vinet ska vara sött. Smaken ändrar på den saken. Det är faktiskt tvärsött, men väl balanserat. Persikosötma och honung i kroppen leder fram till en lång, söt eftersmak med steniga mineraler och ylle. Jättegott! Och idiotsäkert till ost. Vinner min röst i flighten på ren personlighet, även om jag tvekar med nästa vin i glaset.

2004 Domaine des Baumard Quarts de Chaume
Berömt vin från berömt läge med egen rubrik på franska Wikipedia. Doften är faktiskt underbar: lite svampig marsipan i botten, men en fantastisk, svårfångad toppbukett håller mig kvar i kurragömmaleken länge. Rosenvatten? Apelsin? Clementin? Dansk citronvand är jag i alla fall säker på. Lägg till en blandad godislåda, persika och en läskande mineralitet och jag är nöjd. Smaken skäms inte för sina 120 gram socker per liter. Det är sött och tungt med grym koncentration, honung och samma gamla stenkross som klingar ut i en söt och blommig eftersmak. Den här har inte vecklat ut sina nyanser än, men Henrik och ni andra som handlade i februarisläppet behöver inte vara oroliga.

Visst, Sverker importerar Baumards viner och är part i målet. Men det är svårt att tjafsa emot när han försynt frågar hur mycket vin man får i Sauternes för samma peng (Clos St Catherine skulle till exempel kosta strax över 150 spänn på halva). Fast när det gäller mig predikar han förstås för kören.

//anders

2001 Joguet Les Varennes Du Grand Clos

mars 31, 2008

Skam den som ger sig. Vinvärldens alla skällkor klämtar om att Loiredalens cabernet franc-viner är skamligt underskattade – och jag tycker att de smakar som att röja sly med tänderna. Grön, kärv, omogen växtsaft. Och tack vare Frankofilen tänker jag bara på mupparna varje gång.

2001 Joguet Les VarennesMen Charles Joguet är ett aktat namn i den vackra dalen, och när jag hux flux får syn på en färdiglagrad Chinon på Regeringsgatan måste den förstås provas. Vingården med det imposanta namnet Les Varennes du Grand Clos hade tills alldeles nyss en plätt med unika oympade stockar som buteljerades separat, men det är förstås inte den här. Och förresten gick det som man kunde förvänta sig med den: Phylloxeran kunde knappt tro sina ögon, ringde alla sina kompisar och hade cabernetkalas tills det tog slut.

Den ympade varianten från skapliga 2001 öppnar med två ackord: Kryddor och stall. Drivor av båda. Inte minst lagårdsbacken är nog på gränsen till vad många tål utan att springa efter wunderbaumpaketet. Vinet är tydligt moget, gräsigt, med vinbär och rätt söt röd bärfrukt bredvid örter och tobak, läder och viss fatkaraktär. Faktiskt ganska nyanserat, och fritt från den där grönpaprikachocken som brukar få mig att önska att Loirebönderna höll sig till sauvignon blanc, chenin och muscadet. Lovande.

Och visst är smaken med på tåget. Les Varennes är syrligt och saftigt, ganska lätt, och klunkbart på ett föredömligt fräscht sätt. Ordet rättframt dyker upp i huvudet, och bilder av byrestauranger i Frankrike. Och paprikafritt, till på köpet! Okej, lite gräsigt, men det tål jag. Dessutom tydlig jordkaraktär, lite småskitigt; alltid ett plus i min bok. Tanninerna är goda men en gnutta uttorkande, eftersmaken lite kort med en svans av fat.

Det här är inget spektakulärt vin, men välgjort och riktigt gott att dricka. Synd att det står 169 spänn på prislappen, för det dämpar suget att bunkra för sommaren.

//anders

PS: Visst blir man sugen på att plocka fram Crayolalådan och färglägga farbrorn på etiketten? Vilken säljpitch: Ett vin för hela familjen! Ni vet vart ni ska skicka royalties när det blir verklighet.

PS 2: Dagen efter har tonerna av körsbär och hallon klivit fram ur ledet, på kossornas bekostnad. Tillsammans med kryddigheten och den lätta, syrliga munkänslan påminner det obekvämt mycket om pinot om man dricker lite slarvigt.

Aromaterapi

december 12, 2007

När alla öppnar luckor ligger jag i för att fylla igen mina. Erkannerligen genom Munskänkarnas tvåbetygskurs. Måndagskvällens lektion: Frankrikes aromatiska vita viner, det vill säga framför allt Alsace men också en titt på Loire och viogniergårdarna i Condrieu.

GewurztraminerI glasen: Alsaces fyra ädla – riesling, gewurztraminer, pinot gris och muscat – samt en sancerre och en condrieu. Blandad ordning, halvblint, alltså med vetskap om vilka de sex är.

Vin nummer 1: Blekt ljusgult. Citrus och svarta vinbärsblad dominerar doften, en liten rökton finns, och när de kattbesudlade bladen också dyker upp är det inget snack om att vi luktar på sauvignon blanc. Vinet har schysst syra och bra balans i munnen, med mera vinbär och en stenig och lätt aromatisk karaktär. Gott, mineraliskt och fräscht.
Facit: 2006 Henri Bourgeois Sancerre Les Baronnes.

Vin nummer 2: Tydligt mörkare gul. Champinjoner är det tydligaste intrycket – och alla minns provningsledarens tips om champinjoncrème på burk som giveaway för pinot gris. Mitt i prick. Här finns också honung och en källardammig ton som får en del att undra om vinet är korkat. Svamp och mogna gråpäron även i smaken, sött och syrafattigt på ett rätt jolmigt sätt.
Facit: 2006 Pierre Sparr Pinot Gris Réserve.

Vin nummer 3: Ljusgul med lite gröna reflexer. Liten, äppelfräsch doft, med kritmineral, lite honung och en udda marsipanton. Men riesling är mer hemmaplan, och med klingande syror och mineraler i munnen lämnar druvan över visitkortet även om det här är en bit från Rheingau. Trimbach brukar bjuda på mer syror än andra Alsacehus och det här är inget undantag – hela citronen finns med. Passar mig utmärkt, men jag väljer nog ändå tyskt om jag måste.
Facit: 2005 Trimbach Riesling.

Vin nummer 4: Nästan samma färg, aningen skuggigare. En vägg av rosor, blandade sommarblommor och ananas, men det lugnar sig lite med tiden. Smaken är som blomvatten, starkt aromatisk och lite stickig, övermogen tropisk frukt, nästan lösningsmedel. Kunde varit gewurztraminer om det inte varit för bismaker av lakrits, grapefrukt och beska limeskal. Jag är helt rudis på muscat, så det fick bli en uteslutningsdiagnos när jag hittat den riktiga gewurzen. Och rudis lär jag förbli – inte min grej alls.
Facit: Muscat Cuvée Réserve (glömde kolla flaskan för producent och årgång, och finns inte på SB. Turckheim? Nån som var där som kan fylla i?)

Vin nummer 5: Mörkgult med fet karaktär. Generös doft av vissnande blommor, honung, litchie och persikor, omisskännlig Alsace. Söt och tät frukt i munnen, parfymerat och blommigt, honung; ändå inte så överväldigande som gewurztraminer kan vara.
Facit: 2005 Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve.

Vin nummer 6: Ljust gult. Ogenomträngligt pansar av ek med extra ek och ek igen. Doftar rakt av popcorn med smält smör som om man var på bio. Mogna äpplen, kanske, men det är ett desperat försök att hitta något annat än fat. Smaken: Jag skriver ek och smör… En tydlig pepparton finns också, blommor, lakrits och en torr skåpsdoft – jag får en klockren déjà vu av Matrixformat senare på kvällen mitt emellan brödet och tehyllan på Daglivs. Kan vara bra att ha i bakfickan i framtida viogniersammanhang.
Facit: 2005 Domaine du Monteillet Condrieu Les Grandes Chaillés.

På det hela taget passar många av de aromatiska dåligt för en syrafascist som jag. Åtminstone lite för varma, utan mat. Och något så trädäckat som condrieun vill jag inte betala över 300 spänn för. Men till vissa efterrätter och inte minst ostar är ju Alsace en guldgruva. Trimbachs senskördade gewurztraminer från 1997 som jag plockade upp i New York ser jag mycket fram emot.

//anders

2002 Silex d’Orfeuilles Vouvray

oktober 9, 2007

Måndagkväll i oktober, vi orkar inte laga mat och regredierar tacksamt till den bästa färdigmat som finns: Fullmatad, färsk norsk oktoberkrabba. Visst är det fantastiskt? Det kan inte bli inte slöare än så – 2002 Silex d’Orfeuilles Vouvrayden behöver inte ens tre minuter i mikron. Delad och klar av tjejen i fiskdisken. Och så är det en av de godaste gåvor den nordiska höstnaturen öser över oss. Kostnad för en stor hona: 52 kronor per person. Capricciosa, anyone?

Vi slår ihop en snabb aioli med sherryvinäger och gott om fransk senap och tar fram det enda vita vi hittar i kylen. Silex d’Orfeuilles måste ligga bra till som världens fulaste etikett: Brunt sepiamurrig med illa typograferad text i, just det, brunt och sepia – och oläsligt guld. Och så fuskbrända kanter som på skattkartorna man ritade på dagis. Au secours…

Illamåendet lägger sig med första doften. Härliga gula äpplen samsas med lite päron, någon tropisk ton åt melonhållet, sötmandel, en pyttegnutta arrakspunsch, rejält med sten och rök och – törs jag skriva det? – en del våt ylleunknad. Vinet är härligt visköst i munnen, nästan oljigt om det inte vore för de höstfriska limesyrorna. Äpplena finns här också, och citrus, tillsammans med hela det dammiga stenbrottet, och en rökton som tar över i den långa eftersmaken och nästan drar åt lakrits. Seriöst och absolut osött. Och herregud så gott.

Den som inte gillar mineraler är härmed varnad. Vinet möter havsmineraliteten i krabban på ett underbart sätt som skulle ge flintaallergiker en dödlig dos. Jag är rätt förtjust i Loiredalens cheninviner men blir ändå glatt överraskad. Silex d’O hamnar på vår stamrepertoar redan efter första försöket. [edit: slutsåld…] Säkert rätt lagringsdugligt med tanke på den höga syran, men jag är rädd att punschtonerna tar över och snor scenen från mineral och fräschör.

//anders