Tasmanien och Castell’in Villa

Jag minns att Jancis Robinson på sitt hypereleganta brittiska manér pekade ut Tasmanien som en region att hålla ögonen på när hon intervjuades på Grape Radio. Anledningen: Klimatförändringar. Rent logiskt borde man ligga rätt bra runt fyrtioandra breddgraden, med gott om vattenkylning, när Australiens klassiska vingårdar kämpar mot kvicksilvret. Jag har druckit någon enstaka tasmansk pinot nån gång, men kan inte på stå att jag kan pungdjävulens ö något vidare.

Slow Wine är en liten importör med fokus på Tasmanien, som i och för sig har breddat sig sedan de hette Tasmanian Wine. Chiantiproducenten Castell’in Villa står också på bordet på den här påtitten av delar av sortimentet.

Men Jancis för ett annat resonemang också: om att prova många viner fort, som det ofta blir. En flaska som är gjord för matbordet får tre minuter på sig att imponera – och det blir Idol av alltihop. Vi kan prata länge om det här, men jag nämner det mest för att jag hade skitbråttom den här gången, på väg till en annan provning. Och inga bilder lyckades jag ta heller.

Freycenets 2007 Louis Riesling Schonburger kan vi lämna därhän, doften är gewurzparfymerad med inlagd frukt och smaken platt och intetsägande. Ekotänkande Meadowbank Estates 2006 Riesling har en kul doft: den osar av gummi och bensin som den värsta Moseltraditionalist, toppat med citrus och en örtig ton som drar åt salvia. Smaken har hygglig fräschör och citronskalskaraktär, men saknar fruktsötma och domineras av en jordig beska. 2006 Wineglass Bay Riesling från Freycenet är en annan historia, återigen med gummikaraktär bredvid ett rätt elegant, stramt spektrum av stenfrukter. Lite sprits finns kvar i flaskan, jordbeskan är märkbar men inte oangenäm, och frukten drar åt danskt citronvand och persika i en välbalanserad smak. Wineglass Bay är för övrigt den där bedårande vykortsvyn som kan vara den enda du har sett från Tasmanien.

Pinot noir är faktiskt öns mest odlade druva och den knoppande vinindustrin har förstås sett potentialen i trenden mot svalodlad pinot. Stefano Lubianas 2007 Primavera Pinot Noir har en öppen, ren, generös jordgubbsdoft, toppad med påtaglig kryddighet. Smaken är lätt och fint söt, hyggligt komplex med citrustoner och föredömliga syror. Slutet är lite hett, men ändå en fin fiskpinot. 2006 Hawkshead Gibbston Valley Pinot Noir kommer från Central Otago i Nya Zeeland och har intensiv och betydligt mörkare frukt i näsan, björnbär och mörka körsbär, plus rätt mycket fat och en violton. Björnbären följer med in i munnen och faten ger ett chokladtäcke, men tanninerna är rätt aggressiva och helheten känns inte integrerad.

Chardonnay är nummer två i hackordningen på Tasmanien – ni börjar ana en viss burgundisk profil. 2006 Wineglass Bay Chardonnay är min favorit i flighten, fatjäst med äpplig och fyllig näsa och en del snygga fattoner. Det är lite oförlöst i munen ännu, men kraftfullt och lite ståligt, som en ekad chablis med päron, citrus och liten avslutande beska. 2005 Meadowbank Grace Elizabeth Chardonnay är fortfarande ung och frisk, rätt rostad och smörig, med mosade bär och tropisk frukt i näsan, I munnen blir det lite väl kladdigt för mig, tropikcocktail med för låg syra och en känsla av restsocker. 2006 Prancing Horse Chardonnay från Mornington Peninsula sydöst om Melbourne är också rätt fatig med vanilj och popcorn, men renare, svalare och mer fokuserad. Smaken är smörig och full av mogna tropiska frukter, druvig med skaplig syrabalans.

Stefano Lubianas Estate Chardonnay 2003 är en udda personlighet, utmogen och på väg över kanten, med en oerhört kryddig doft och en mix av blommor, honung, mandelmassa och nougat, rätt oxiderad. Årgång 2004 är betydligt fräschare, men också med mer fatkaraktär kvar och lite grönt och kärvt. Ord som stumt och ekbeskt hamnar i blocket bredvid kartigt och hårt. Nolltrean fick också malolaktisk behandling och tjänade på det, tycker jag nog, även om den tappade fräschör.

Castell’in Villa är en riktigt klassisk Chianti från princessan Coralia Pignatelli della Leonessa med duktiga ägor i Castelnuovo Berardenga öster om Siena. Det är egentligen en hel by – dyr agriturismo, vildsvinsjakt, stenslott, olivlundar och hela kalaset, och vinerna har ett visst rykte. Egen klon av sangiovese har man också.

2004 Chianti Classico Riserva är ung, personlig, och har fått nytta av det fina året i doften. Plommon och körsbär är stommen, men ovanpå svävar fina aromer av lakrits, pinje, violer och till och med en liten bananton. Frukten slår till direkt i munnen, generös och körsbärssöt, men retrokänslan är där. Fina syror och en viss örtighet finns också. Det spretar lite i munnen, men bara av ren ungdom, tror jag – det här är riktiga långliggare.

2003 Santa Croce är supertoskanaren: sangiovese och cabernet, och så 18 månader på barrique. Doften är fint aromatisk, tydligt modernt mörkfruktig och helt öppen. Blandade örter finns, och rätt tjockt med fat. Smaken är – tydligt 2003-skadad. Klistrigt uttorkande tanniner som aldrig kommer att mjukna, medan plommonfrukten redan är mogen. Inte min grej, antagligen inte bättre år heller.

2003 Chianti Classico Poggio delle Rose kommer från en liten plätt (se bilden, courtesy of Johan som har varit där en massa gånger), 50 gånger 150 meter med lergrus på kiselsten, och får enormt lång tid på barrique. Doften har vacker, ädel mörk bärfrukt med pondus och personlighet, inte så farligt fatig som jag befarade; lite choklad mest. Koncentrationen ger en del lösningsmedel och kryddörter blandat med asfalt och en liten blommighet. Tung, söt björnbärsfrukt i munnen, koncentrerad men rätt fräsch och balanserad. Lakrits och sura körsbär leder till en örtig eftersmak. Faten är väl integrerade, och enda problemet är förstås tanninerna från det där eländiga året. En Poggio delle Rose 2001 eller 2004 skulle jag antagligen tycka om.

Killen som faktiskt kan det här med Tasmanien läser ni här, fast när jag tittade hade han inte fått upp de noteringarna. Men jag kan ju bara hålla truten efter att ha drällt med renskriften sedan slutet av mars.

//anders

Tastebud overload III: Grenache

So y’all know the drill by now. Flight nummer tre den där torsdagskvällen ställde upp några av grenachevärldens monoliter mot varandra. Jag hade gått som en liten grabb den 23 december i flera dagar inför den här flighten, rosenkindad av förväntan. Sesam, öppna dig.

• Vin nummer 1: Mörkt röd med rejält bred brunorange kant. Ledsam start: Doften säger att det här är en före detta châteauneuf. Oren buljongtärning dominerar, med svamp, lite port, russin och gamla plommon. Mest ruiner. Smaken är också bara buljong, sötma och kraftiga tanniner finns kvar orörda men all fruktarom har oxiderat.

Facit: 2001 Giraud Les Grenaches de Pierre.

• Vin nummer 2: Ungefär samma färg, men tätare och överlag med hälsosam. Doften är en sådan som blåser strumporna av dig, vrålande, vansinnigt god. Tät och oerhört intensiv, med ogenerade animaliska toner. Här finns läder, brettig stallbacke som skvallrar om producenten, hö, örter och vitpeppar. Plommonfrukten och några vinbär är inte dagsfärska, men perfekt söta och levande.

Munkänslan är obeskrivlig. Jag skriver lätt – om ett vin med minst 16 procent alkohol. Man häpnar. Enorm smakkoncentration, men en balettdansös kring tungan. Smaken av stall, örter, peppar och ädel ålder har perfekt balans och tar aldrig slut. Det gör tyvärr glaset. Det är som att dricka en parfymerad häst som man gått förbi med vitpepparkvarnen. Svindlande. En av mina största upplevelser någonsin.

Facit: 2000 Domaine du Pégau Cuvée Da Capo. 100 skinande poäng från Parker: ”It should last for 25-30 years, and take its place among some of the greatest Chateauneuf du Papes ever made”. Nog så. Det är en mycket märklig känsla: Jag kanske aldrig får dricka en bättre châteauneuf. Spooky.

• Vin nummer 3: Yngre, mer violett och mer koncentrerad färg. Doften är sagolikt sötfruktig, med mörka bär och körsbärslikör bredvid lite mint, eucalyptus, vanilj, kex eller rostat bröd. I munnen är frukten så mångfacetterad och underbart jämn att man himlar med ögonen och bara vill suga ut mer. Superfräsch, tät och strålande balanserad med litet hallonstick och en elegant lätthet trots smakmättnaden. Vilken fantastisk precision! Tanninerna är klockrent avvägda och eftersmaken vill aldrig gå och lägga sig. Otroligt bra.

Facit: 2002 Sine Qua Non ”More Than Just A Number”. 20 procent syrah. Mitt första möte med Manfred Krankls mytiska garageviner med de skruvade namnen. Ett obegripligt gott vin som hade knockat vad som helst, när som helst – utom möjligen 2000 Da Capo. Livet är inte alltid rättvist.

• Vin nummer 4: Nära de två första i färgen, men tätt ut i kanten. Det doftar en sak: Mintchoklad. I sådan mängd att man börjar skratta. Med möda letar jag upp lite übersöta plommon och en lakritston också. Natuligtvis smakar det mint och choklad, med övermogen frukt och mycket tät munkänsla. Det är extremt eget och egentligen riktigt gott, om det inte vore för den överdrivna fruktsötman som saboterar balansen för mig. Men vad dricker man det till? After Eights?

Facit: 2003 Kalleske Old Vines Grenache.

Att para ihop rätt glas med rätt vin kräver inget som helst arbete. Jag röstade förstås på Da Capo som flightens vinnare, men inte utan att tveka lite. Det säger en del om hur fin SQN var. Den påminde lite om Mordorées La Reine des Bois, men på en helt egen nivå. Det finns mycket att berätta om SQN och La Garage d’Or, men en annan gång, kanske. En fantastisk uppställning som det kommer att ta tid att smälta. Å andra sidan lär inget liknande dyka upp och störa den processen. Tyvärr.

I morgon: Nittiotalsvertikal med en av Napa Valleys mest hyllade vinmakare. Välkommen till drömfabriken.

//anders

Hösttröst: Gaja vs Glaetzer

Torsdag kväll och inte minsta pip i telefonen från Systembolaget. Internet svämmar över av rykten, spekulationer och konspirationsteorier om hur beställningscirkusen kring nollfyrorna från Bordeaux skötts och misskötts av monopolet, CIA och al-Qaida. Butikschefernas kreativitet med de centrala direktiven verkar ha spelat en avgörande roll för vem som får vad. Och kvar i limbo hänger de det handlar allra minst om, konsumenterna, utan vare sig information eller vin, och kastar långa blickar mot Bryssel.

Vi flyr irritation och snål oktobervind med hjälp av dovhjort och tryffelpotatismos hos Pontus by the sea. Och nej, jag är inte avlönad av Frithiofs krogimperium – L jobbar sådär en 20 meter därifrån och längre gick inte att gå i den eländiga höstkylan. Vi beställer varsitt glas, byter med varandra och siktar på största möjliga kontrast.

2005 Glaetzer Wallace är 70/30 shiraz/grenache, Barossa Valley rakt igenom med 14,5 procent alkohol (Wallace är mamma Judiths flicknamn). Ben Glaetzer har snabbt gjort sig ett namn med ambitiösa Barossaviner som blivit all the rage i USA – och 2005 Wallace bekräftar alla fördomar om den amerikanska smaken. Supermogna druvor från en superfruktig årgång, en hel hink björnbärssylt med plommon och rätt snyggt definierad mint och eucalyptus. Här finns lite kryddor och röd grenachefrukt, väl integrerade fat och sötma, tungt och dubbelplusfylligt – allt uppumpat till skrattspegelproportioner och onödigt eldigt. Men det är ett bra vin, och den som gillar stilen kommer att tycka om det. Bra till hjorten? Absolut, men bättre till efterrätten om du frågar mig.

Ca’ Marcanda är Piemonteikonen Angelo Gajas utflykt till den toskanska kusten. Jag har fått mycket njutning av den rena bordeauxblandningen Magari, och testar systervinet 2005 Promis. Merlot är basen med 55 procent, påfyllt med 35 procent syrah och 10 procent sangiovese med ett år i barrique. Vinet är redan riktigt utvecklat med en oväntat stor läderton, bredvid sötbittra körsbär. Jag hade aldrig gissat på över hälften merlot, får jag erkänna, men Italien är inte att ta miste på. Inte mycket till tanniner i munnen, men fin syra och vinet är SÅ mycket slankare än aussien. Nästan tomt i mitten innan man inser att det bara är steroiderna som inte finns där. Kanske inte ett optimalt viltvin, och en bit efter Magari i klass (syrah ger mig sällan något i Italien, till skillnad från bordeauxdruvorna), men solklart mitt val.

Liten känga också till Pontus för de undermåliga glasen med nästan raka kanter som snodde oss på nyanserna i vinet. Jag var inte på tå och orkade inte klaga, men en skvätt vin för 150 spänn borde serveras i ett glas där man känner dofter.

//anders