Posted tagged ‘Glaetzer’

Hösttröst: Gaja vs Glaetzer

oktober 19, 2007

Torsdag kväll och inte minsta pip i telefonen från Systembolaget. Internet svämmar över av rykten, spekulationer och konspirationsteorier om hur beställningscirkusen kring nollfyrorna från Bordeaux skötts och misskötts av monopolet, CIA och al-Qaida. Butikschefernas kreativitet med de centrala direktiven verkar ha spelat en avgörande roll för vem som får vad. Och kvar i limbo hänger de det handlar allra minst om, konsumenterna, utan vare sig information eller vin, och kastar långa blickar mot Bryssel.

Vi flyr irritation och snål oktobervind med hjälp av dovhjort och tryffelpotatismos hos Pontus by the sea. Och nej, jag är inte avlönad av Frithiofs krogimperium – L jobbar sådär en 20 meter därifrån och längre gick inte att gå i den eländiga höstkylan. Vi beställer varsitt glas, byter med varandra och siktar på största möjliga kontrast.

2005 Glaetzer Wallace är 70/30 shiraz/grenache, Barossa Valley rakt igenom med 14,5 procent alkohol (Wallace är mamma Judiths flicknamn). Ben Glaetzer har snabbt gjort sig ett namn med ambitiösa Barossaviner som blivit all the rage i USA – och 2005 Wallace bekräftar alla fördomar om den amerikanska smaken. Supermogna druvor från en superfruktig årgång, en hel hink björnbärssylt med plommon och rätt snyggt definierad mint och eucalyptus. Här finns lite kryddor och röd grenachefrukt, väl integrerade fat och sötma, tungt och dubbelplusfylligt – allt uppumpat till skrattspegelproportioner och onödigt eldigt. Men det är ett bra vin, och den som gillar stilen kommer att tycka om det. Bra till hjorten? Absolut, men bättre till efterrätten om du frågar mig.

Ca’ Marcanda är Piemonteikonen Angelo Gajas utflykt till den toskanska kusten. Jag har fått mycket njutning av den rena bordeauxblandningen Magari, och testar systervinet 2005 Promis. Merlot är basen med 55 procent, påfyllt med 35 procent syrah och 10 procent sangiovese med ett år i barrique. Vinet är redan riktigt utvecklat med en oväntat stor läderton, bredvid sötbittra körsbär. Jag hade aldrig gissat på över hälften merlot, får jag erkänna, men Italien är inte att ta miste på. Inte mycket till tanniner i munnen, men fin syra och vinet är SÅ mycket slankare än aussien. Nästan tomt i mitten innan man inser att det bara är steroiderna som inte finns där. Kanske inte ett optimalt viltvin, och en bit efter Magari i klass (syrah ger mig sällan något i Italien, till skillnad från bordeauxdruvorna), men solklart mitt val.

Liten känga också till Pontus för de undermåliga glasen med nästan raka kanter som snodde oss på nyanserna i vinet. Jag var inte på tå och orkade inte klaga, men en skvätt vin för 150 spänn borde serveras i ett glas där man känner dofter.

//anders