2002 Trimbach Cuvée Frédéric Emile

En av våra svåraste utmaningar i köket är att tvinga oss själva att laga en annan förrätt än sådana här pilgrimsmusslor. Det lyckas sällan. Jag har svårt att komma runt dem, och sedan måste jag ändå använda elpåfösare för att tvinga bort L från fiskdiskens molluskhörn. Den här gången lyckas jag förhandla fram en kompromiss: en liten sallad vid sidan om, på krabbklokött, fintärnad mango, vårlök, koriander och lime. Och så långmacererad skaldjurolja à la manière Mathias Dahlgren på alltihop. Så nu vet ni varför postnummerområde 11244 luktar skaldjur.

Här krävs alltså mineralitet för att matcha musslorna, syror som ska klara både lime och en sjö av brynt smör, och dessutom rondör och fruktsötma. Medge att man hamnar i det stramare hörnet av Alsace.

Trimbachs toppcuvée var med på Vinordic förra våren och dök upp på boa i november. Den doftar kort och gott seriös riesling. Stor, nyanserad, raffinerad, med en intensitet som får känslan att slå över åt det isiga minthållet. Här finns hela vitfruktsspektrumet med centrum någonstans kring persika, och vissa åldersdrag med gryende bensinmacksdimmor. Och så rejält med antydningar om krita – visst är det kul när salivkörtlarna börjar pumpa redan när man doftar?

Druvorna växer i musselkalkjord precis vid produktionsanläggningen i Ribeauvillé. Och det är inget snack om att de har fått mogna ordentligt. Vinet har en underbart intensiv närvaro i munnen, rejält fruktigt med en kant av något som liknar lakrits. Det är tydligt ungt, bright och stramt trots den flödande mogna frukten, med slipat citrusbett och lime. Bakre delen av tungan badar i mineral.

Kul att det faktiskt var ännu godare än på Vinordic – vin ska ju ändå stå på matbord. Jag tror att jag ska försöka lansera begreppet haklappsvin. Enligt Google ska den nischen vara öppen.

//anders

2000 Trimbach Gewurztraminer VT

I ena ringhörnan: en druva med alldeles för lite syra som smakar blomvatten om man inte passar den. Sent skördad dessutom. I den andra: Jean Trimbach, mannen som säger ”syran är nyckeln” oftare än Henke Larsson säger ”naaaäijjj, men…”

Resultatet: Ett vin nånstans mitt i ringen, som väl får sägas ha en skaplig balans. Jag hör till dem som tycker att mycket i gewurzväg smakar hotellschampo, men när man får ordning på balansen kan det vara en dröm till ostfrossan. Så det är ingen chansning att jag fiskar upp en vendanges tardives från just syrahuliganerna i Ribeauvillé.

Doften är öppen och intagande – och fullkomligt dominerad av litchie. Letar man vidare i fruktträdgården hittar man aprikoser och gula plommon. Där står äppelpaj med vaniljsås och lite päronsoda. Blommor förstås, men be mig inte rabbla upp hela Systema Naturæ; på åtta år har buketten hunnit smälta ihop. Bakkryddor toppar, och så lite senskördat lösningsmedel.

Vi går löst på kittostar och övermogen Camembert och smakar på ett sött men inte tungt vin, medelfylligt i de natursöta vinernas värld. Här saknas en hel del av aromatiken från doften och det är mest lite litchie som sticker ut i den allmänna sötjuicen. En liten beska tilltalar mig. Syrorna är strängt taget lite blyga, men okej för en gewurztraminer från ett mellanår och munkänslan är smidig och snygg – inget schampo här.

Visst är det gott, men inte i närheten av komplext nog för några lovsånger. Och ändå är det förstås en dröm till ostfrossan.

//anders

PS: Det som vill veta något om Alsace vänder sig med förtroende till den outtröttlige Per Warfvinge.

PS 2: Jag måste skicka med några Jean Trimbach-citat. Huset tenderar att sitta rätt länge på sina flaskor innan de pytsar ut dem på marknaden, eftersom Trimbachstilen ger rätt tajta viner de första åren:

In the New World they want you to drink everything right now. There are wineries there that would probably like you to be drinking the 2015 vintage this minute.

New World wineries have accountants and shareholders. Our accountant would probably tell me it is crazy keeping all this stock maturing in our cellar, but then again, that accountant is me. So there.

PS 3: Den som behöver övertygas om att gewurztraminer kan ge komplexa och läskande viner går och lägger 229 spänn på Marcel Deiss Bergheim från 2004. Yum. Fast med tanke på Deiss naturalistiska approach, med allsköns frukt i de samplanterade vingårdarna, kan det nog finnas en del andra druvor i den flaskan också.

Fyra torra gamla tyskar och en konverterad fransos

Det blev visst lite av en rieslingvecka. Yay! Den här gången består scenen av fem torra i toppklass och 40 förväntansfulla petrolheads inklämda i en källare som med lite god vilja brukar rymma 30. Och så Janne Rosborn, mannen som har en närmast autistisk koll på varenda Einzellage från Bremen till Bodensjön. Also:

• Vin nummer 1: Lätt blekgul i färgen. Tydlig petroleumton med gummikant i en rätt sparsmakad men växande doft. Äpple, vita blommor och citrus kompletteras av en ovanlig och rätt trevlig liten nötig ton. Torrt och syrligt i munnen, men fylligt med bra kraft. Bensin, citron och en äpplig eftersmak med mineralklang gör det här till en elegant och klassisk toppriesling som till slut får min röst som kvällens bästa som tack för att allt sitter på plats.

Facit: 1997 Bürklin-Wolf Forster Ungeheuer, Pfalz. Nummer två på Gault-Millaus jätteranking när det begav sig, hör vi.

• Vin nummer 2: Påtagligt tyngre, mer gyllene färg. Riktigt udda doft, med torra skåpslukter bredvid nougat, punsch och vingummin. Was? Smaken har en – i sammanhanget – rejäl dos restsocker, men bra balans och här kommer den petroleumton som saknades i näsan. Tätt och tungt med lite undertryckta syror, intensivt, med druvig karaktär, övermogen frukt och lite sten. Gott men lite lustigt.

Facit: 1997 Gustave Lorentz Altenberg Grand Cru, Alsace.

• Vin nummer 3: Gnistrande och tät gul, mycket vackert. Fin doft: Bensinmack och söta högsommarblommor, persika och honung i den kryddiga och riktigt generösa paletten. Smaken är oväntat torr, framför allt äpplig med lime och grape, men med en gräddig eftersmak med toner av smörkola. Ändå ung känsla.

Facit: 1997 Heyl zu Herrnsheim Niersteiner Brudersberg, Rheinhessen.

• Vin nummer 4: Lättare färg igen. Sagopersikor svävar upp i näsan, bensinen finns där, men också svårtolkade toner av marshmallows och ett slags havssalt tång. Hm… Jättefin smak med snygg balans, äppelbensin och citrussyror som slår först och struntar i att fråga sedan. En tydlig grapeton ger fin beska i den syradrivna eftersmaken. Gott, men kräver långt gången syrafetischism.

Facit: 1996 Bürklin-Wolf Forster Ungeheuer, Pfalz. Typisk nittiosexa med nästan tio gram syra mot 7,7 gram restsocker, enligt Rosborn. Aha.

• Vin nummer 5: Tung, oljig gul. Betydligt mer sötfrukt än kollegerna, hela vägen till melon och aprikos. Dessutom marsipantoner och punschkrydda i den intensiva doften, och jag hinner tänka både litchie=gewurztraminer och päron=pinot gris innan huvudet landar i rieslinglandet igen. Tungt och tätt i munnen med fläskig men inte übersöt frukt, gräddigt, men med rejäl citronsyra, bra balans och en lång eftersmak med grapenyanser. Speciellt och mycket gott.

Facit: Bürklin-Wolf Ruppertsberger Gaisböhl, Pfalz. Alltså två byar söder om 1 och 4.

Det är inget snack om att de här kunde ligga många år till. Kom-ihåg-lapp till mig själv: Drick inte upp all riesling ung trots att det är så drypande gott. Nonnenberg, hörde du det där?

//anders

Aromaterapi

När alla öppnar luckor ligger jag i för att fylla igen mina. Erkannerligen genom Munskänkarnas tvåbetygskurs. Måndagskvällens lektion: Frankrikes aromatiska vita viner, det vill säga framför allt Alsace men också en titt på Loire och viogniergårdarna i Condrieu.

I glasen: Alsaces fyra ädla – riesling, gewurztraminer, pinot gris och muscat – samt en sancerre och en condrieu. Blandad ordning, halvblint, alltså med vetskap om vilka de sex är.

Vin nummer 1: Blekt ljusgult. Citrus och svarta vinbärsblad dominerar doften, en liten rökton finns, och när de kattbesudlade bladen också dyker upp är det inget snack om att vi luktar på sauvignon blanc. Vinet har schysst syra och bra balans i munnen, med mera vinbär och en stenig och lätt aromatisk karaktär. Gott, mineraliskt och fräscht.
Facit: 2006 Henri Bourgeois Sancerre Les Baronnes.

Vin nummer 2: Tydligt mörkare gul. Champinjoner är det tydligaste intrycket – och alla minns provningsledarens tips om champinjoncrème på burk som giveaway för pinot gris. Mitt i prick. Här finns också honung och en källardammig ton som får en del att undra om vinet är korkat. Svamp och mogna gråpäron även i smaken, sött och syrafattigt på ett rätt jolmigt sätt.
Facit: 2006 Pierre Sparr Pinot Gris Réserve.

Vin nummer 3: Ljusgul med lite gröna reflexer. Liten, äppelfräsch doft, med kritmineral, lite honung och en udda marsipanton. Men riesling är mer hemmaplan, och med klingande syror och mineraler i munnen lämnar druvan över visitkortet även om det här är en bit från Rheingau. Trimbach brukar bjuda på mer syror än andra Alsacehus och det här är inget undantag – hela citronen finns med. Passar mig utmärkt, men jag väljer nog ändå tyskt om jag måste.
Facit: 2005 Trimbach Riesling.

Vin nummer 4: Nästan samma färg, aningen skuggigare. En vägg av rosor, blandade sommarblommor och ananas, men det lugnar sig lite med tiden. Smaken är som blomvatten, starkt aromatisk och lite stickig, övermogen tropisk frukt, nästan lösningsmedel. Kunde varit gewurztraminer om det inte varit för bismaker av lakrits, grapefrukt och beska limeskal. Jag är helt rudis på muscat, så det fick bli en uteslutningsdiagnos när jag hittat den riktiga gewurzen. Och rudis lär jag förbli – inte min grej alls.
Facit: Muscat Cuvée Réserve (glömde kolla flaskan för producent och årgång, och finns inte på SB. Turckheim? Nån som var där som kan fylla i?)

Vin nummer 5: Mörkgult med fet karaktär. Generös doft av vissnande blommor, honung, litchie och persikor, omisskännlig Alsace. Söt och tät frukt i munnen, parfymerat och blommigt, honung; ändå inte så överväldigande som gewurztraminer kan vara.
Facit: 2005 Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve.

Vin nummer 6: Ljust gult. Ogenomträngligt pansar av ek med extra ek och ek igen. Doftar rakt av popcorn med smält smör som om man var på bio. Mogna äpplen, kanske, men det är ett desperat försök att hitta något annat än fat. Smaken: Jag skriver ek och smör… En tydlig pepparton finns också, blommor, lakrits och en torr skåpsdoft – jag får en klockren déjà vu av Matrixformat senare på kvällen mitt emellan brödet och tehyllan på Daglivs. Kan vara bra att ha i bakfickan i framtida viogniersammanhang.
Facit: 2005 Domaine du Monteillet Condrieu Les Grandes Chaillés.

På det hela taget passar många av de aromatiska dåligt för en syrafascist som jag. Åtminstone lite för varma, utan mat. Och något så trädäckat som condrieun vill jag inte betala över 300 spänn för. Men till vissa efterrätter och inte minst ostar är ju Alsace en guldgruva. Trimbachs senskördade gewurztraminer från 1997 som jag plockade upp i New York ser jag mycket fram emot.

//anders