2000 Trimbach Gewurztraminer VT

I ena ringhörnan: en druva med alldeles för lite syra som smakar blomvatten om man inte passar den. Sent skördad dessutom. I den andra: Jean Trimbach, mannen som säger ”syran är nyckeln” oftare än Henke Larsson säger ”naaaäijjj, men…”

Resultatet: Ett vin nånstans mitt i ringen, som väl får sägas ha en skaplig balans. Jag hör till dem som tycker att mycket i gewurzväg smakar hotellschampo, men när man får ordning på balansen kan det vara en dröm till ostfrossan. Så det är ingen chansning att jag fiskar upp en vendanges tardives från just syrahuliganerna i Ribeauvillé.

Doften är öppen och intagande – och fullkomligt dominerad av litchie. Letar man vidare i fruktträdgården hittar man aprikoser och gula plommon. Där står äppelpaj med vaniljsås och lite päronsoda. Blommor förstås, men be mig inte rabbla upp hela Systema Naturæ; på åtta år har buketten hunnit smälta ihop. Bakkryddor toppar, och så lite senskördat lösningsmedel.

Vi går löst på kittostar och övermogen Camembert och smakar på ett sött men inte tungt vin, medelfylligt i de natursöta vinernas värld. Här saknas en hel del av aromatiken från doften och det är mest lite litchie som sticker ut i den allmänna sötjuicen. En liten beska tilltalar mig. Syrorna är strängt taget lite blyga, men okej för en gewurztraminer från ett mellanår och munkänslan är smidig och snygg – inget schampo här.

Visst är det gott, men inte i närheten av komplext nog för några lovsånger. Och ändå är det förstås en dröm till ostfrossan.

//anders

PS: Det som vill veta något om Alsace vänder sig med förtroende till den outtröttlige Per Warfvinge.

PS 2: Jag måste skicka med några Jean Trimbach-citat. Huset tenderar att sitta rätt länge på sina flaskor innan de pytsar ut dem på marknaden, eftersom Trimbachstilen ger rätt tajta viner de första åren:

In the New World they want you to drink everything right now. There are wineries there that would probably like you to be drinking the 2015 vintage this minute.

New World wineries have accountants and shareholders. Our accountant would probably tell me it is crazy keeping all this stock maturing in our cellar, but then again, that accountant is me. So there.

PS 3: Den som behöver övertygas om att gewurztraminer kan ge komplexa och läskande viner går och lägger 229 spänn på Marcel Deiss Bergheim från 2004. Yum. Fast med tanke på Deiss naturalistiska approach, med allsköns frukt i de samplanterade vingårdarna, kan det nog finnas en del andra druvor i den flaskan också.

Annons

2004 Château la Nerthe

Efter sextio timmars jobb behöver man smeka alla sinnen samtidigt. Det blir italienska korvar, ostar lite varstans ifrån och gratis Puccini i Vitabergsparken. Sommaren tar en liten revansch efter att ha blivit duktigt spöad ett par dagar. Och så nysläppta la Nerthe som förstås måste utvärderas asap.

Det här slottet brukar vara mycket pålitligt och gör châteauneuf med ursprungskänsla utan att egentligen höra till den hårdaste old school-falangen. Ungefär hälften ligger på ek, resten på stentankar från 1500-talet som man anar en viss stolthet över. Ofta mer åtkomligt som ungt än många av grannarna, med ett lyft i frukten som jord & ört-laget saknar. För övrigt avstjälkar la Nerthe så gott som hela skörden och nöjer sig med skaltanninerna, vilket kanske hjälper till att förklara den renhet i fruktspetsen man ofta hittar i vinet. Och så alla 13 druvorna.

2004 brukar beskrivas som skolboksversionen av klassisk CdP. Normalitetens bålverk, inklämt mellan monstrositeten 2003, som ingen verkar ha vetat hur man skulle tackla, och hyllade 2005. Det är svårt att tro att la Nerthe skulle göra en besviken då.

Vinet tjuvprovas kvällen före, pop’n’pour. Doften är fortfarande lite fatdominerad, men söt och ungdomligt charmig frukt spritter under. Här finns röda vinbär, unga hallon och begynnande björnbär i en version som är en aning parfymerad. Man anar anis och violer. Allt är förstås mycket ungt, vilket ger en känsla av att byggstenarna inte har satt sig helt på plats än, men det ger andra fördelar. I bakgrunden väntar köttiga toner och ett embryo till tobak – visst doftar det châteauneuf. Det som inte finns än är komplexiteten. Ibland känns det nästan som ett fatprov.

Men det är nästan överraskande njutbart i munnen. Saftigt och friskt med fin kropp och en tydlig sälta, som de där godisarna som kombinerar lakrits med skogsbärssmaker. Här finns mer av de animalier som inte riktigt kommit fram i doften, plus en mineralisk känsla. Tanninerna är närvarande, men mogna och fina, och den totala balansen är underbar. Tillsammans med tydligt moget och sött fruktmaterial pekar det tveklöst mot en fin framtid. Tänk bara när frukten rundas av och sötman djupnar…

Dagen efter, när Gianni Schicchi blåser de snikna släktingarna på gamle Buosos arv, har en mörkfruktig känsla smugit sig in bredvid hallonen: Mörka körsbär och björnbär med magnifik fruktsötma. Tanninerna är lite mer markerade och vinet känns lite eldigare. Jag får ideliga flashbacks till Castello di Brolio från samma år och skyller på de söta körsbären och hinnan av fataromer som ligger som ett sammetstäcke över skattkistan. Men den charmanta parfymen är ohotad.

Det är inget snack om att den här upplagan av la Nerthe är köpvärd. Det är ju jättegott precis som det är, med bara en snabbluftning, och kommer att bli kalas på ett helt annat sätt i sin mogna inkarnation. Hade jag inte lite ost kvar?

//anders

1993 Zilliken Saarburger Rausch Spätlese

Rieslingexpressen tuffar vidare. Den här gången är det femtonårig spätlese som dyker upp i mellansläppet och skriker på smakprov. Jag älskar att kunna dricka fullmogna viner direkt från hyllan, och ska man jobba klockan sex morgonen efter skadar det inte om det står 7,5 % vol på etiketten. Och köper man ost slipper man laga mat, vet ni.

Zilliken, med förledet Forstmeister Geltz efter farfar som var skogsmästare åt den preussiske kungen, hör hemma i Saarburg, vid Saar (duh…), och producerar hela paketet: Från vardagskabinett till små dyra flaskor som får extra lång guldfolie på halsen och 98 poäng av Gault-Millau. Och den bästa gården ska vara just Rausch, som ligger inne i Saarburg på echtdeutsches vis.

Vinet är tungt och oljigt i glaset, med en hel del grönt kvar. Det öppnar med fullmogen rieslingdoft, mättad med petroleum och en del mineral – men sedan går det mest utför. Frukten är sött persikotonad men förskrämt liten, och leder sekundsnabbt till det dammiga och dävna gamla pappersarkivet. Onda aningar vaknar. Minnet av den genomblöta korken också. Vade retro, satana…

Syrorna är aggressiva trots åldern, vilket är okej i mitt hus om de har frukt att luta sig mot. Här finns mest kartiga äpplen och lite lime och litchie bredvid en medelstor sötma, men det är rätt tomt i mitten. Gummitonad bensin svävar ovanpå, men det hjälper inte. Eftersmaken är besk och kort, dammig och lite oren. Inte uppenbart defekt, men man anar en uppväxt som gått lite snett; ni vet, destruktiva miljöer, tidig folkölsdebut och så vidare.

Gammal riesling är alltid lite tysk roulette, men en kula i tinningen lär vara onyttigt även om man är beredd på risken. Tur att munster och tomme de Savoie är gott ändå.

//anders

Julgodis: Skridskoporr, 1996 Billecart-Salmon NFB och 1988 Taylor’s Quinta de Vargellas Vintage Port

Julafton med två vuxna och noll barn innebär en hel tomtesäck med fördelar. Total kontroll på tillvaron – bara att plocka ut de allra fetaste russinen. Efter en förmiddag i morgonrock kan man ta en gammaldags julskridskotur på en sjöis som ser ut så här i en telefonkamera.

Okej, förlåt, det var lite elakt. Men du såg väl att bilden är upp och ned?

Det var helt enkelt ingen skillnad på julaftonshimlen och isen på Vallentunasjön. Som att åka på luft – och ungefär samma friktion under skenorna. Nu kan jag dö nöjd.

Anyway. Vinblogg. Nästa fördel med duojulen är att få bestämma sin egen meny till hundra procent. Varpå vi traskar till Hötorgshallen efter Melanders fulaste skäggiga ostron och hittar en halvflaska champagne i garderoben. Billecart-Salmons Cuvée Nicolas François Billecart är döpt efter husets grundare och 1996 har ni hört hyllas ad nauseam vid det här laget. I blandningen finns chardonnay och pinot noir från idel grand cru-lägen. Härligt gyllengult i glasen med fin mousse.

Det doftar stort och ädelt med långt gången mognad. Honung, kex, punsch och en liten ton av torkade fikon, men det som dominerar är barndomens trekantiga favoritgodis. Det vill säga honung, choklad och nougat, men doftminnesbanken skriker Toblerone.

I munnen kommer äpplena trots allt in i matchen, men tar sig aldrig över halva planen. Smaken är stor och rik med mer godis, en lite oxiderad sherryton, buljong och rejäla höga äppelsyror som trots alla mognadtoner ger det här vinet rätt många år till i livet. Läskande, men ni har redan räknat ut att det inte är något ostronvin. Till nästa flaska ska vi nog laga någon krämig kycklinghistoria eller så.

Oppigårds och porsbrännvin till sill och hemgravat är knappast bloggmaterial, men till julklappar och stilton på pepparkakor dekanterar vi försiktigt en halva Taylor’s Quinta de Vargellas Vintage från 1988. Det är inte så exklusivt som det kan låta: När Taylor’s själva inte utropar en vintage låter de ibland Vargellas göra en egen single quinta och kalla den för vintage. Men priset är sympatiskt, och det ska snart visa sig vara väl använda pengar.

Doften är nämligen inbjudande komplex, med nya nyanser som dyker upp bakom hörnet hela tiden. Här finns choklad, romrussin, örter, lakrits, vaniljglass, blåbär och plommon, läder och en nötig sky, det bara väller på.

Men trots sina nitton år, varav sjutton i halvflaska, och några timmar på karaff är Vargellas fortfarande ungt och eldigt som Ferrarihästen, även om mycket harmoni har hunnit infinna sig. Kraftig, yngre mörk frukt utgör kärnan i munnen, med russin och nötter, och eftersmaken är lång och chokladsöt med lite sirap. Problemet är väl att vinet kunde haft mer kropp, och kanske skruvat ned elden några snäpp. Men den slatten vi hämtar ur karaffen till Fanny och Alexander på juldagen har skakat av sig det här och blivit tät och läcker. Den här ska vi nog köpa igen, men fundera på rätt många timmars dekantering om du vill pröva. God jul allihop.

//anders

*

Julbonus: Så här såg skridskoporren ut på rätt köl. Så slipper ni vända på skärmen.

1999 Masi Serego Alighieri Vaio Armaron

L fyller år, jag springer till Vasastans ost och de närmaste grannarna fyller den lilla soffan i den mörka höstkvällen. Här finns reblochon, en spansk blåmöglig historia inslagen i lönnlöv, pecorino sardo av det mer munhålevänliga slaget, getcemembert och en alldeles för stor bit manchego som visar sig vara lite för ung för vår smak, samt diverse blandade ostrester ur kylen. Dessutom en utmärkt men billig körsbärsmarmelad och några färska fikonhalvor som fått en snabb omgång med mortlat råsocker och brulébrännare.

Det lite röriga bordet ropar efter amarone. Venetos bidrag till den internationella vinsvängen har trängt tillräckligt långt in i de svenska köken för att hånas av Jan Berglin i SvD: Killen i systembolagskön pekas ut som en uppkomling som lagt på minnet att amarone visst är något fint. Hur som helst dricker jag helst amarone till just ostar, som ett slags variation på portvin, snarare än till älgsteken. Eller bara som det är, framför den öppna spis jag ibland drömmer om att vi har.

Den här vingårdsbetecknade flaskan från storproducenten Masi talar om medeltid och Dantes arvingar på etiketten, och pekar ut vingården Vaio Armaron som ursprunget till beteckningen amarone. Det må vara hur det vill med den saken. L fick den här av en släkting förra året och vi ser inga skäl till att den skulle få bli äldre än så här. Corvina dominerar med 60 procent; både rondinella och molinara finns med och till och med lilla dindarella med fem procent.

Vinet är rikt och mörkrött i färgen. Doften hoppar upp i näsan med söta mörka körsbär (precis som jag hoppades när jag stod där med marmeladburken i handen på Daglivs), blåbär, björnbär och en rejäl dos vanilj. Här finns också portvinstonerna och russinburken. Samtidigt blir det snart uppenbart varför doften känns så explosiv: Vi sitter ju mest och andas in alkoholångor. Det lovar faktiskt inte så gott för fortsättningen.

Farhågorna besannas snart. Choklad, russin, dadlar och fikon har inte en chans mot den högljudda alkoholen. Inte heller den lite färskare frukt som kryper fram bakom molnen. Jag har i princip inget emot 15,5 procent i amarone, men här blir uttrycket klumpigt och bröligt. Trots ganska pigga syror.

Visst funkar det okej till de flesta av ostarna, men den samlade nyansrikedomen ligger på samma nivå som de klonade peruanska orkestrarna i tunnelbanan. Köp en billig Valpolicella i stället, pytsa i en sexa Brännvin Special, två sockerbitar och en deciliter köksport.

*

För övrigt är den här bloggen under uppbyggnad och står på vingliga bambiben såväl tekniskt som innehållsmässigt. Ha tålamod. Konstruktiv kritik och idéer mottages tacksamt.

//anders