2004 Ridge Monte Bello Chardonnay

Vi grillar oss vidare genom den svenska marina faunan, i desperat jakt på tröst för det eländiga semestervädret. En vecka till med 15 grader, blåst och regn, så går inte ens det mest obskyra havskreatur säkert för lågor och tänger.

Till en formidabel havskatt med grillad sparris och citronsmörsås plockar vi fram en tyngre kalifornier. Det har väl framgått förut hur mycket jag tycker om Paul Drapers viner; inte minst förmågan att kombinera generös fatbehandling med elegans och balans. Men här tippar det faktiskt över.

Det halmgula vinet öppnar med en enormt fruktig doft, så tung att den nästan slår över i röda bär. Den kryddiga intensiteten är riktigt attraktiv, bredvid en tydlig smörig fatkaraktär toppad med rostade hasselnötter. Mogna gula äpplen hittar man också, och plommonsylt.

Syran kommer faktiskt först i munnen, men sedan tar de övertydliga faten över. Intensiv rostad ek, nästan terpentin, med smör, marsipan och hela barnkalaset. Kärnan är byggd av riktigt mogen och söt frukt med övertoner av mörka mogna citruskusiner. Dessutom finns en udda men tydlig mintton. Generöst och kraftigt är det, inte helt ur balans men lite väl klumpigt i faten på ett ovanligt sätt för ett vin från Ridge.

Jag tror att jag ska hålla mig till Drapers röda, som jag aldrig blivit besviken på. Till och med zinfandel, Kaliforniens egen tårtbotten, får elegans och ryggrad hos Ridge. Och när man vill ha stöddig cali chard finns fortfarande Melville – 200 spänn billigare och friskt som en havsbris i jämförelse. Succé igen härom dagen till (grillad…) lax och kall basilikasås.

//anders

2003 Ridge Santa Cruz Mountains

Vad tycker ni om vinmakare som lämnar sitt visitkort i alla viner de gör? Skickligt, konsekvent och personligt vinmakande – eller brist på fantasi och en strävan efter att trycka alla klossar oavsett form genom det runda hålet?

Paul Draper på Ridge, nyligen invald i de amerikanska vinmakarnas Hall of Fame, hör till de mer konsekventa. 2003 Ridge Santa Cruz Mountains, i praktiken ett slags andravin till världsberömda Monte Bello, öppnar med just den doft som blivit Drapers eget calling card – och till och med kristnats till the Draper perfume eftersom alla kände igen den men hade svårt att klä den i ord. För er som inte upplevt den handlar det om en aromatiskt parfymerad spetsdoft som förenar en rad mogna bär, från jordgubbar via hallon till lite mörkare björnbär, och amerikanerna med många thanksgivingkalkoner bakom sig slänger gärna in ett tranbär också. Dessutom varsamma ektoner och kryddor. Förföriskt sötfruktigt men inte det minsta syltigt.

Att överföra den näsan från husets lysande zinfandelviner till den här bordeauxblandningen (68 procent cabernet sauvignon, 23 merlot, 5 petit verdot och 4 cabernet franc) är inte det minsta problem. Lite mogna svarta vinbär och en attraktiv kryddighet finns bredvid när vi saligt sniffar och sniffar. I munnen är vinet generöst fruktigt och ganska stramt samtidigt, en lindans som kräver stor skicklighet och bättre syror än många andra kalifornier. Det är vansinnigt bra balanserat, ganska lätt och väljer elegans över kraft.

I dag saknar det i princip helt mognadstoner och tanninerna är fortfarande medelhöga, men jag känner inget sug efter långlagring. Det är alldeles för gott i dag och härifrån kan den snygga frukten bara vissna även om andra nyanser tar den platsen. Eftersmaken drar åt körsbär och en vink om gräddiga fat (Draper kör med lufttorkat i stället för rostat och använder bara 40 procent nya fat till SCM). Knappt ett spår av Bordeaux, men ändå ljusår från klichébilderna av cali cabs med marmeladkaraktär. Å andra sidan är ju Santa Cruz Mountains inte Napa – jag har aldrig frusit så mycket som en helg i just de här rasande vackra bergen när jag pluggade i San Francisco.

Med de petiga glasögonen på kunde eftersmaken varit lite längre och frukten överlag något tätare, men nu letar jag verkligen. Jag älskar det här vinet. Dessutom måste Ridgeetiketterna stå på någon lista över världens snyggaste; rena och pregnanta men ändå med en diffus retrokänsla. Ögongodis. Och så en lagom nördig och fyllig genomgång av betingelserna under 2003 på baksidan.

Men jag kommer inte över att något i doften påminner så starkt om La Spinetta. Någon gång måste jag ställa upp Santa Cruz Mountains, Geyserville och Bionzo bredvid varandra.

//anders