2004 Ridge Monte Bello Chardonnay
Vi grillar oss vidare genom den svenska marina faunan, i desperat jakt på tröst för det eländiga semestervädret. En vecka till med 15 grader, blåst och regn, så går inte ens det mest obskyra havskreatur säkert för lågor och tänger.
Till en formidabel havskatt med grillad sparris och citronsmörsås plockar vi fram en tyngre kalifornier. Det har väl framgått förut hur mycket jag tycker om Paul Drapers viner; inte minst förmågan att kombinera generös fatbehandling med elegans och balans. Men här tippar det faktiskt över.
Det halmgula vinet öppnar med en enormt fruktig doft, så tung att den nästan slår över i röda bär. Den kryddiga intensiteten är riktigt attraktiv, bredvid en tydlig smörig fatkaraktär toppad med rostade hasselnötter. Mogna gula äpplen hittar man också, och plommonsylt.
Syran kommer faktiskt först i munnen, men sedan tar de övertydliga faten över. Intensiv rostad ek, nästan terpentin, med smör, marsipan och hela barnkalaset. Kärnan är byggd av riktigt mogen och söt frukt med övertoner av mörka mogna citruskusiner. Dessutom finns en udda men tydlig mintton. Generöst och kraftigt är det, inte helt ur balans men lite väl klumpigt i faten på ett ovanligt sätt för ett vin från Ridge.
Jag tror att jag ska hålla mig till Drapers röda, som jag aldrig blivit besviken på. Till och med zinfandel, Kaliforniens egen tårtbotten, får elegans och ryggrad hos Ridge. Och när man vill ha stöddig cali chard finns fortfarande Melville – 200 spänn billigare och friskt som en havsbris i jämförelse. Succé igen härom dagen till (grillad…) lax och kall basilikasås.
//anders
Explore posts in the same categories: mat, vinEtiketter: chardonnay, fisk, Kalifornien, Santa Cruz Mountains, USA
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
juli 10, 2008 den 10:25
Hej Anders!
Vår uppfattning om detta vin verkar gå ganska mycket isär. Doften är vi dock helt överens om men medan du inte alls verkar uppskatta hur vinet smakade var jag av helt annan uppfattning. Jag håller fortfarande 2004 Ridge California Chardonnay Monte som ett av de absolut bästa vita viner jag druckit. Men att smaken är olika när man djupanalyserar ett vin är så klart en del av charmen med detta intresse.
Att faten inte är integrerade är det jag kanske reagerar starkast på. Jag fann dem helt på rätt plats och med lagom avvägning.
Jag luftade min flaska ca en timme. Kan det kanske spela in i att jag upplevde vinet betydligt mer positivt än du gjorde?
Fortsatt trevlig sommar och semester!
juli 10, 2008 den 23:03
Tjenare Johan,
kul att se dig här, och alltid roligt med lite skiftande uppfattningar. Jag hade så gärna velat tycka som du. Jag hade nog till och med förväntat mig det, Ridgegroupie som jag är. Jag har heller inga principiella invändningar mot offensiv fatbehandling, som andra ibland ger uttryck för; om det passar vinmakarens stil kan det göras bra eller dåligt precis som allting annat (även om jag rent numerärt har fler favoriter bland viner som fått lite mindre trä).
För min smak blev det helt enkelt för mycket mandelmassa, för mycket terpentin, för mycket mogen sötma i frukten. Inget som gav konturer eller elegans, som Drapers viner brukar kunna ha trots den slösande rika frukten. Jag tyckte inte illa om den, även om jag ser att känslan i posten blev sådan, men i relation till förväntningar och pris blev det absolut underkänt. Allt oftare stöter jag på situationer där olika gommar är olika känsliga för vissa drag – det här kanske är en sådan? For the record luftade vi också i en dryg timme.
Jag har en flaska kvar som jag ska smaka mycket noga på. Kanske skulle man slänga in den i en lineup med andra muskulösa chardonnayer och se hur den tar sig ut?
Och förstås – fortsatt trevlig sommar själv.