1998 Château Smith-Haut-Lafitte

Ah… Nothing like a decent lunch claret, now is there, old chap? Vi dukar under häggen, kokar färskpotatis, bryner fjolårssoppen och skedar rundhänt med brynt smör över torskfiléerna. Sommarlunch att tråna efter i november. I vanliga fall hade det väl blivit kranvatten till, får man erkänna lite rodnande, men vi tar min vinnördiga far med hustru till ursäkt för att slakta en liten gödd kalv från skåpet.

Plus Graves que Graves, brukar det heta om SHL. Jag läste en artikel i Decanter för ett tag sedan där Daniel och Florence Cathiard fick beröm så att det lät som om de räddat världen och inte bara ett illa skött slott i Pessac-Léognan.

Oj, så mörkt; tätt ända ut i kanterna och bara minsta antydan till mognad. Vinet har fått två timmar i karaff – och doften ger sig på näsan som ett knogjärn av sammet. Det handlar framför allt om en tät och vansinnigt fin fruktprofil, med varma drag av körsbär och björnbär över den vanliga cassisen. En välgjord och ädel doft, svår att slita sig från trots aningen om att det möjligen kan smaka bra också.

Vi bockar av en cigarrlåda och en kaffeton på väg mot en diskret och välklippt gräsäng längst bak i bilden. Dessutom finns en aning järn och ett köttigt drag som växer med tiden och som jag verkligen gillar. Undrar om några av de flyktigaste aromerna egentligen hade velat vara i köket och inte på gården? Vi offrar dem utan att blinka på sommarlunchens vindsmekta altare och nöjer oss med resten.

Munkänslan är nära nog perfekt, lätt och saftig. Vi häller mer brynt smör på torsklamellerna och allt sitter ihop som en dröm. Det är mycket syrligt, en smak som ligger ett par varv efter doften. Tio år, quoi? Surely you jest.

Tanninerna är superfina och faktiskt ganska diskreta trots ungdomen i munnen i övrigt. Mitten känns lite vek i början, men kommer i balans efterhand och helhetsintrycket blir extremt elegant. Den förfärliga gamla klyschan feminint kommer inte över mitt tangentbord, men det är det här farbröderna menar. Syrlig rödfrukt överallt, men med en ädel finess och absolut ingen brist på kraft. Den järnklingande eftersmaken har också något rökigt över sig, och en örtbukett med anstrykning av mint. Och en marmeladfruktig känsla att sitta kvar och suga på.

Grand cru classé slår ändå kranvatten, det gör det. Och ni som som aldrig har druckit er bordeaux à la norvègienne, till (den odlade) torsken, har åtminstone en upplevelse kvar i livet.

//anders

PS: Ursäkta bildslarvet… Bilden på flaskan med den blå skölden finns i kameran som finns på andra sidan Sverige. Semesterlogistik och vinbloggnde går inte ihop.

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

10 kommentarer på “1998 Château Smith-Haut-Lafitte”


  1. Visst är det ett fantastiskt gott vin! Vi ser så fram emot att dricka det igen. Kul att ni tog det på norskt maner….

  2. anders Says:

    Ah – ni var alltså kloka nog att köpa fler flaskor? :) Kändes som väldigt många år kvar i den flaskan.

    Mm, strålande gott, oerhört elegant. Får ändå stryk av 1999 GL i min upplevelsebank, men tusan vet vad som hade hänt om man fått dem sida vid sida.

  3. Vinosapien Says:

    Härlig läsning!

    Har tre flaskor liggande som vi ännu inte vågat närma oss.
    Verkar som det är dags att börja känna på utvecklingen.

    Torsk och Bordeuax ÄR en bra kombination, men norrmännen brukar väl köra en rödvinsky till härligheten eller….

    Torskrygg + brynt smör -> bra vit bourgogne = himmelfärd

  4. anders Says:

    Visst, det finns skäl att lägga undan, men har man flera finns det riktigt stor njutning att hämta i dag. Drick och tyck!

    Min jury är fortfarande ute och överlägger om huruvida jag tycker att röd bordeaux eller vit bourgogne är allra godast här. Fast jag tror inte att de någonsin blir klara.

  5. Frankofilen Says:

    Underbart dekadent lunchdryck. Torsk och Bordeaux måste provas någon gång. Annars trodde jag den klassiska lunchmatchningen till bättre Bordeaux var sönderkokta grönsaker, jelllied eels och njurpaj… allt serverat av en liten korgosse.

  6. anders Says:

    …formerly-known-as-grönsaker, som du skrev härförleden. Serveras i portvinspatinerad läderfåtölj över en bildfri, konservativ tidning och på behörigt avstånd från vad de nu kallar fruntimmer nuförtiden. Nja, torsk får det nog bli ändå.

  7. Niklas J Says:

    SHL är på definitivt på inköpslistan inför stundande Bordeaux-besök! Kanske man rentutav ska ta och besöka egendomen???

    Har du fler årgångar på lut av SHL?

  8. anders Says:

    Tyvärr inga fler liggande, nej. Men jag känner ett flertal bloggare som nog kan bidra… Med facit i hand borde man ha köpt på sig av nittioåttan, men å andra sidan finns den säkert tillgänglig internationellt.

    Bordeauxbesök, alltså – det låter höra sig! SHL har definitivt prägel av mönsteregendom och är säkert värd ett besök. Har dessutom eget spa om du tröttnar på digitalstyrda jäskar och sorteringsbälten.

  9. Jan "old school" Says:

    Jag har varit på SHL och det var vidrigt. Det var skitsnack i parti och minut Huir fjärilarnas parande var det som gjorde vinet och andra dumheter.
    Det vita vinet blir minder och mindre sémillon och mer och mer ek. Det saknar all terroir. Det är i samma utförsbacka som många andra av de klassade slotten
    Det röda är välgjort, men flörtar så extremt med amerikanerna att det vänder sig i magen. Prova grannen, L’Arrivet Haut-Brion på vita sidan eller kanske Pont du Brion och Rahoul om ni vill ha ett vitt som håller mer än 5-7 år.
    Såg att någon undrade om vit bougogne eller röd bordeaux var godast, och vill bara säga att det är ju en underbar frågeställning att ägna sig åt. Förhoppningsvis hela livet. Och kanske man kan kasta in röd bourgogne och vit bordeaux i frågan.

  10. anders wennerstrand Says:

    Hu, det låter inte så kul… Kopulerande fjärilar och delfinsång i vinmakande kan man ju klara sig utan. Det vita har jag inte provat, men den här flaskan kändes inte särskilt flörtig, och jag kan vara ganska sopp- och ekkänslig; kanske får man offra en (röd) nollfemma framöver för att se vartåt slottet har tagit vägen. Har du sett en trend som har accelererat med åren?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s