The Cali Reports #4: Brewer-Clifton, Melville, Diatom

— Hemligheten ligger i fisken!

Chad Melville tittar på mig under lugg för att se om jag förstår. Det gör jag inte. The secret is in the fish. På armen har han min dotter som jagar hans skjortsnibbar; på ena sidan har han pudelklippta pinotstockar i Carrie’s vineyard och nedanför sluttningen växer familjens bästa chardonnay som ska bli Inox-varianten utan minsta ekbehandling.

Det visar sig att Melville gödslar med fiskemulsion. Det låter som något man skulle kunna få på El Bullì, men det är i princip uppvispat rens från fiskindustrin som är poppis i ekologisk odling. Tillför protein, mättar marken med kväve, och luktar mysko ett par dagar efter påsprutningen. Antingen var det ett tag sedan sist, eller så har vi tur med vindriktningen. Dessutom växer det råggräs och tre, fyra andra grödor mellan raderna för att se till att jordarna myllrar av liv.

Carries PN vy

Chad är sonen som rätt nyss har klivit fram som ensam ansvarig i vingårdarna på Melville. Pappa Ron Melville gick från en finanskarriär till vinodling i Calistoga uppe i Napa innan han upptäckte att han satte Santa Barbara-viner överst i varenda blindprovning. Upp med bopålarna och iväg till kustbergen med det absurt fina vädret. Ron Melville ger intryck av att vara en man som får det han vill ha.
— För 20 år sedan var det här obrukad barmark, säger han och blickar över pinotpudlarna som min dotter försöker äta upp.

Att köra genom Kalifornien är som att spela gamla bilspel från 1980-talet. En sväng – och landskapet får ett helt nytt utseende, nya färger, ny personlighet. Santa Rita Hills ser ut som om du har skuffat in gamla handdukar under den grönbruna badrumsmattan, knöliga, egensinniga. Solen hamrar i pannan uppe i Carrie’s vineyard, och Santa Rita Hills är en sval appellation, och det finns en förklaring.

Egentligen finns det flera förklaringar, men det räcker med den viktigaste. Längre österut finns de stora bergen. Du vet att varm luft stiger uppåt, och när den gör det måste den ersättas med annan luft. Som alltså måste komma västerifrån – från Stilla havet. Den svala havsluften sugs in i dalen, som tacksamt nog löper öst-västligt, och räddar pinot och chardonnay från att bli hemskt dyra russin. Sjöbris, för att tala med SMHI. Morgondimman har hunnit brännas av, men luften i Carrie’s vineyard rör sig lite över huden och vi slipper dallrande värmehägringar och solpanik. Samtidigt som solen hinner mata druvorna fulla med polyfenoler innan man måste skörda.

Ron MelvilleMannen som får det han vill ha bestämde sig för att en ung fransklärare skulle göra hans viner i Santa Barbara. Greg Brewer hade tagit steget från flera vinmakarjobb i Santa Barbara County till egna företaget Brewer-Clifton, tillsammans med Steve Clifton, när erbjudandet kom i mitten av 90-talet. Nu är han den röda tråden mellan de tre husen i rubriken, efter att ha startat Diatom och gjort de första vinerna bakom den sparsmakade etiketten 2005. Trådarna är i och för sig många även om inte alla är röda; organisationerna flyter ihop, anläggningar inne i Lompoc delas, frukt köps hit och dit.

Med Greg Brewer fick Melville en begåvad och intuitiv vinmakare – och en massa ideer som Brewer utvecklat och ville ta med sig. Ta det där med stjälkarna. Brewer älskar att använda hela klasar, stjälkar och allt, i sina jäskar. Han brukar jämföra med stekar som får sitta kvar på benet under tillagningen. Vi andra märker av en struktur som går genom alla hans röda viner, ett annorlunda skelett än fat och maceration kan tillföra. Melville har den; Brewer-Clifton har mycket mer. Och så ett aromatiskt lyft som kan vara helt förföriskt.
— Stjälkarna är helt enkelt en del av paketet, säger Greg Brewer.

Med en äcklig handduk över axeln och shorts som är nedslabbade av halvfärdig chardonnay är han en fin kontrast till familjen Melvilles vackra anläggning i spanskklingande haciendastil. Grovfiltrering av fjolårets Melville Estate Chardonnay i dag, visar det sig. Visst, man kan bryta ned fascinationen för hela klasar till en diskussion om kemikalier, precis som allt annat han gör i källaren. Men ju mer man pratar med Greg Brewer, desto mer uppenbart blir det att han inte är en tekniker, utan en man som gillar koncept och vittomspännande tankemodeller och formar sitt fysiska arbete efter dem. Inspirationen kan komma från avskalad japansk eller skandinavisk design och bli en tolkning på flaska, men aldrig från ingenjörshandboken.

Han sätter till exempel naturen och ursprungskänslan på en piedestal som är högre än andras. Druvor växer i klasar och har stjälkar, alltså ska klasar och stjälkar förvandlas till vin. Han är ingen ekhatare, men det tar emot lite: franska ekfat växer inte i Santa Rita Hills och kan alltså inte bidra till att ge kullarna en flytande röst. Brewer-Cliftons bascuvée på pinot har fått allt mindre ny ek och från och med årets skörd kommer den att lagras helt neutralt. Melvilles chardonnay är redan där. Malolaktisk jäsning? Nja, det hörs på rösten att han inte är förtjust. Äppelsyran är ju en naturlig komponent i hans druvor, men förvandlas den till mjölksyra har människan varit där och pillat och ändrat på kemin.
— Jag kollar inte ens längre, säger han när jag undrar hur stor del av limefräscha 2007 Estate Chardonnay som fått jäsa malolaktiskt. Kanske 20 procent?
— Jag försvinner ur processen. Och jag gillar det!

Greg Brewer

Samtidigt fungerar det filosofiska vintänkandet så bra även på det jordiska, kemiska planet, där vinet möter konsumenten. Med stålskarp äppelsyra i ena vågskålen kan han plocka riktigt mogen chardonnay utan att den andra tyngs ned för mycket. Resultatet blir intensivt mogna viner som har ett tilltalande tryck i frukten, men ändå en märkbar fräschör. Diatoms hårdragna viner trollar bort 16 dryga alkohol i ett moln av citrus och pulvriserad sten, och pinoterna från Brewer-Clifton får ordentlig lagringspotential av stjälkarna.

Eller ta Melvilles Inoxchardonnay. Kalljäst på ståltank och oekat, som du hör, ett slags förstudie till Diatom. Brewer hymlar inte med att han tänker i japansk estetik för att göra det här vinet. Så i stället för att göra som alla andra och använda de dyraste ekfaten till den bästa chardonnayfrukten tingar han toppläget nedanför Carrie’s (Carrie är förresten hans hustru) och Terraces till Inox. Resultatet blir ett vin som knappt behöver några skaldjur, det djupa havet och ostrontallriken på is ingår. Så det smakar chablis? Nja. Märks det att vinmakaren är förälskad i chablis? You bet.
— Det är ett bedrövligt vertikalvin, skrattar Greg Brewer och berättar om när han ställde fram sex årgångar på en viktig provning. Alla smakade i princip likadant.

Diatom blev ventilen när Melvilles och Brewer-Cliftons chardonnayviner inte var extrema nog. Bort med allt, kvar blir bara det rena och enkla, det oförädlat råa och klara. Japanvurmen dragen till sin spets, med bambuakvareller och 1600-talscitat om vindslipade skelett på hemsidan, a journey through solitude, tranquility and the transitory nature of life. Säljpladder, svärmande exotism, poppsykologi? Kanske. Men med vinet i munnen kan man ana vad han pratar om.

Det hjälper att ha levt i Kalifornien om man ska få in hans våglängd. Det är mycket Kalifornien i mannen med trasan. Naturtänkandet och det milt alternativa är alltid närvarande i den här progressiva delstaten. Har man smakat sig igenom en rättrogen farmers’ market i de svala skogskullarna norr om San Francisco, från drypande nektariner till biodynamiska dim sum, är det lättare att inte se honom som en kuf med sitt pretentiösa huvud i kosmos.

Brewers tankesätt ställer hemska krav på Chad Melville och hans besättning i vingårdarna. Om man till exempel vill kunna använda en stor del av stjälkarna gäller det att de är helt förvedade, annars smakar vinerna billiga tulpaner och inte pinot noir. Kombinera det med jakten på riktigt mogen frukt och risken för solbrända druvor, så är du uppe på en rätt slak lina och dansar när du ska sköta ditt lövverk. Men i Santa Rita Hills lite svalare klimat finns chansen att få mogna stjälkar innan sockret går genom taket. Titta på bilderna här nedanför: samma rad med pinot i Carrie’s, från två olika håll. Titta på den lilla skillnaden mellan den östliga sidan och den som vetter västerut, mot eftermiddagssolen. Chad har fler händer i tjänst under trimning och uppbindning än under skörden.

Carries PN

Det där är ett skäl till att Melville så gärna understryker att de gör estate wines, odlar all sin egen frukt. Annars är Santa Barbara County ett nystan av druvkontrakt och det blir lite Bourgogne att hålla reda på odlare och producent. Systemet ger ofta lite sämre kontroll än man önskar sig som vinmakare – ibland var det 20 brix när frukten kom in, ibland blev det 30, berättade en rutinerad aktör för mig om en svårstyrd gård – men det beror på hur kontrakten är utformade. Och konkurrensen har hårdnat.
— Det är mycket svårare i dag. På 90-talet var det pengar i handen, handslag och en låda av förra årets vin, sålt, tack så mycket, säger Greg Brewer.

Här hade han nytta av att ha jobbat in sig i regionens vinskrå trots sin ungdom. Brewer-Clifton tar druvor från mer än ett dussin vingårdslägen och lägger sig kraftigt i vad som görs på marken. 2005 fick de kontroll över den sista biten av blåsiga, branta Mount Carmel (”det ser ut som en skateboardpark”, säger Stephen Janes som jobbar med såväl Brewer-Clifton som Diatom och Melville) och blev vinbönder över natten. Det vara bara att plocka ihop ett team av folk de arbetat med och sätta igång. Chardonnayvinet härifrån är en dröm, pinoten får tjocka skal och behöver lång tid på sig för att skaka av sig byggställningarna. Tio år till, så lär Brewer och Clifton ha tagit över mer av driften i sina källgårdar. När Diatom köper druvor från Huber är det Brewer-Cliftons vingårdslag som står för skötseln, och frukten tas bara från den mest exponerade sidan av raderna. Då ställer man krav i kontrakten.

Innanför bakdörrarna på Melville Estate står en bikupa från framtiden. Eller ett japanskt övernattningshotell med små celler att krypa in i. Dussintals jäslådor staplade på varandra på betongen, många fler än vad som egentligen krävs för att göra vin av skörden. Om man inte gör som Greg Brewer och Ron Melville och hyllar risktagandet. Genom att vinifiera en myriad av små lotter separat kan man tänja lite mer på gränserna utan att riskera hela skörden. Även ett litet jäskar ompysslad pinot i slasken hade gjort många ägare vansinniga; skulle det hända Brewer blir det inte ens en diskussion. Den gamle värdepappershandlaren har givit sin vinmakare ovanligt fria händer. Och han kan prata om det här med risk i timmar.
— Jag lärde ju mig på golvet att om jag har rätt sju gånger av tio kommer jag att tjäna pengar, säger han.

Tänk dig att du gör viner som kan balansera på en knappnål, och sedan hela tiden tvingas svara på frågor om varför de klockar in på 15-16 procent alkohol. Greg Brewers tålamod har ett slags buddhistiskt lugn över sig – men inte är det hans favoritämne. Sammanfattningsvis: Det är vad det är, mogna druvor ger en del alkohol, och förresten bryr jag mig inte så mycket om det. Ointresset för den där siffran kunde kännas påklistrat hos någon annan, en pose för att ta udden av frågan med nonchalans, men det står i så ren samklang med resten av Brewers tänkande att han kommer undan. Man får ta en del baksidor här i livet om man vill njuta av det, säger han. Som med persikorna.

Kaliforniska persikor i juni är ren fruktpornografi, tunga, ludna granater, sprickfärdiga av saft och sötma. Omöjliga att äta med vuxen värdighet.
— Så man kan antingen säga, okej, de där persikorna är inte mogna och inte så goda, men jag äter dem nu ändå för att slippa bli kladdig i hela ansiktet. Eller så kan man vänta och äta fantastisk frukt, men vara beredd på att få stå över diskbänken. Det är ett val man får göra.

En siffra, alltså. Och det hörs allt mer att han har suttit i den här diskussionen förut.
— Jag menar, kollar folk effekten på kockens spis också?

Melvilleprovning

2008 Melville Chardonnay Inox
Friska unga päron, gröna äpplen och citrusoljor i näsan, bredvid ett slags gummi- eller petroleumnyans. Smaken är ringande fräsch, mycket ung och rätt tajt med sprittande citronkänsla, eftersmaken stram med omogen ananas och persika. Dessutom en salt känsla, krossad sten och en intensitet som överraskar med tanke på lättheten.

2007 Melville Estate Chardonnay
Härlig doft med gula äpplen, persika och bakkryddor parat med en mild, nötig avrundning. Helt neutrala fat till det här vinet. Smaken är en uppvisning i friskhet och balans, centrerad kring mogen lime, med tydlig havskaraktär av salta skaldjur och musselskal. Riktigt gott.

2007 Melville Estate Pinot Noir
Oerhört aromatisk, parfymerat fruktig doft rakt i ansiktet. Jordgubbar, hallon och körsbär trängs, toppade med en liten kryddighet och drag av choklad och mocka. Fin tyngd och bra renhet i munkänslan, läskande, tydligt ungt med en liten angenäm kärvhet. Gott, men trots friskheten har jag faktiskt lite problem med hettan i den här.

2007 Melville Terraces Pinot Noir
Också mycket aromatisk doft, men påtagligt mer komplex, med körsbärskärnor, tobak, rosor och svamp, och redan i näsan en föraning om stjälkarnas roll. Munkänslan är ung, tuff och kompromisslös i det här lerjordsvinet, en bred och komplex smak, slank och med stor integritet. Eftersmaken har mörka körsbär men är snarare jordtonad än fruktsöt. Trots rätt milda tanniner är det här ett vin för källaren.

2007 Melville Carrie’s Pinot Noir
Superkryddigt! Charmigare och mjukare i näsan än vinet som växt i Terraces 25 meter bort, fokus på körsbär som känns sötmogna men röda snarare än svarta. Igen en salt känsla i munnen, kryddig hallonfrukt, jättefin struktur och redan en härlig komplexitet. Sötfrukt under ansvar – jättegott.

2006 Melville Verna’s Syrah
Döpt efter Rons mamma, druvor från en ny gård några mil norrut.  Mycket, mycket ren björnbärsfrukt i näsan, aningen smöriga fat, en lätt krydda och en spännande rhônsk ton av lavendel. Och så de där mogna stjälkarna. Oj, slank munkänsla trots den oblygt fruktiga doften, ofjäskigt vin med markerad syra, finkorniga men fasta tanniner och – jag hittar ingen bättre beskrivning – kompromisslösa björnbär. Eftersmaken är lång och fin med tydligt pepprig karaktär. Bra. (Kuriosa: Kritikerna skällde på Verna’s när det kom och tyckte att det smakade för mycket pinot. Och gav alltså en massa beröm till en nöjd Brewer utan att veta om det.)

2006 Melville Donna’s Syrah
Här är det Rons hustru som stått för namnet och skörden tas in nästan tre veckor efter Verna’s. Aromatisk, pepprig och kryddig doft som påminner rätt rejält om Rhônedalen. Det är mycket rent, igen, och toppas med lite rök, choklad och blomtoner. Vacker smak, oerhört intensiv, med stjälkkaraktären som komplement till sval frukt. Det här är ett underbart vin. Hög syra och perfekta tanniner, grymt nu och med ordentlig lagringspotential.

2008 Melville Estate Viognier
Päron, och päron igen. Här finns också mango, citrus, citronskal, banan och bakkrydda, men inget av blomvasen som jag kan ha lite svårt för i viognier. Päron- och persikofrukten är söt i munnen, men väl balanserad av syra som delvis är tillsatt men också kommer sig av blockerad malolaktisk jäsning.

BC Chard

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Chardonnay
En blandning från fyra gårdar som från 2008 består av ungefär en tredjedel frukt från Mount Carmel. Kryddiga, gyllengula äpplen är basen, toppat med hasselnötter och något som får mig att tänka på frukostflingor. Samma sjungande syra här som överallt hos B-C håller upp mogen äppelfrukt och ett slags gula plommon som drar åt det omogna.

2007 Brewer-Clifton Sea Smoke Chardonnay
Sea Smoke är ju känt för sina egna pinotviner, men i ett hörn odlas chardonnay åt Brewer-Clifton (the farming is disco!). Påtagligt mycket mer komplext och nyanserat, med ett brett spektrum av citrus från grape till lime i näsan. Mognare munkänsla än bascuvéen, härlig persika, ett slags uppstramad godisfrukt. Dessutom skaldjursmineralitet, och tyvärr en lite genomträngande alkohol (15,9). Planterades först 2000 och lär ha framtiden för sig.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Chardonnay
1990 planterades åtta hektar på Mount Carmel, 400 meter upp i luften, som nu alltså är ett monopol. Vinet är fantastiskt. Ung, sval, vit frukt med ljus och lyft i näsan, underbart komplext, med en perfekt nötton och gott om sten. Suverän smak, inte så fruktdriven utan snarare mättad av skaldjur och örter, mycket mineralisk och bruten med en liten grapebeska. Syrorna är – perfekta. Svårbeskrivet komplext vin som ringer kvar i evigheter.

BC Pinot

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Pinot Noir
Blandat igen, runt 75 procent hela klasar. Oerhört öppen, parfymerad doft med strålande ljusa hallon, vingummin och stjälkrelaterade tobakstoner. Dessutom något metalliskt – ni vet hur pelargoner luktar? Smaken är mycket personlig för en bascuvée (i och för sig ett ambitiöst 40-dollarsvin, men ändå), påtagligt påverkat av klaspressningen med jättefin struktur samtidigt som tanninerna är rätt mjuka. Frukten är inte så stor och mer parfymerad än sötsmaskig. Supersyra!

2007 Brewer-Clifton Clos Pepe Pinot Noir
Gjort på 100 procent hela Pommardklasar från Wes Hagens kända, sandiga gård. Det här är en mindre öppen historia, men doften ger ändå en bra fruktkärna med björnbärstopping på hallon och körsbär, spännande kryddighet och en fin citrustouch. Sötare än väntat i munnen, men massivt, tufft och så gott som helt knutet i dag. Svårutvärderat, men jag har druckit det här med ålder på och det var fantastiskt.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Pinot Noir
Oj, så fint. Mogna stjälkar ska ju ge lite kaneltoner, och här märks det tydligt för första gången. Tillsammans med lite viol, mint och kex toppar kanelstängerna ädel, ren röd frukt, ett slags mogna, mörka hallon. Underbar munkänsla, eget och rätt kärvt vin med härlig syra och karaktär av jordgubbar, rabarber och citrus. Inte helt utvecklat, men kalasfint.

Diatom

Det händer inte ofta tack vare havet, men 2008 fick Santa Rita Hills vårfrost som gick hårt fram bland stockarna. Diatom gör aldrig mycket vin – men 288 flaskor Clos Pepe var inte vad någon hade räknat med. Om du undrar varför vi inte provade den.

2008 Diatom Babcock Chardonnay
Bryan Babcocks land delar infart med familjen Melville norr om landsvägen, syd- eller västexponering. Outvecklat vin, men en jäkla sjuss i intensiteten. Jättemycket kalk i doften, ett spektrum av söta bär, vita vinbär, sån där kvittenmarmelad som är så god till ost. Smaken är enormt koncentrerad med grym kraft och syror som man kan invadera mindre stater med. Kryddigheten är stor men svårfångad och helheten är ren som en fjällbäck. Långt, långt efter nollsjuorna i utvecklingen.

2008 Diatom Huber Chardonnay
Om bananer vore gjorda av sten skulle de smaka så här. Och så pressar man citrusfrukter över, och river med lite av skalen. Den här komplexa doften liknar inte så mycket annat, och det är svårt att nita komponenterna: päron, mandel, visst. Pomerans? Smaken är stålig, stenig och outvecklad med episka syror, essensen av renodlad, kalljäst chardonnay. Lång ren eftersmak med persikor, unga plommon och lime. Sade jag rent? Rent, rent, rent.

**

Raderna av tätplanterade pinotstockar löper bort mot kullarna i kvällsljuset. Enstaka bilar på highway 246 som skär genom dalen, från Buellton till Lompoc, bakom träden. En dag kan de riktigt tunga elefanterna komma till den här gemytliga dalen, stora Napaspelare, försäkringsbolag eller modekoncerner. Men fortfarande blåser sjöbrisen över de lokala odlarnas gårdar, och solsmekt kalifornisk frukt möter tillräckligt mycket stringens och mineralitet för att jag ska trivas. Åtminstone om Greg Brewer är inblandad på något sätt.

Det är bra så. Och om tjugofem år är stockarna tjugofem år äldre.

//anders

Med det var vi klara med texterna från sommarsemestern i Kalifornien. Tidigare i serien: Luc Morlet, Philip Togni och Bond Estate. Tack till er som som har följt med.

*

(Full disclosure: På gårdarna betalade vi naturligtvis inget för de viner vi provade. Vi bodde också som gäster på Melville. Det gäller väl att undvika Jay Miller-fällan: inte tala om vad man gör och inte vilja prata om det. För övrigt är väl all teoretisk objektivitet överspelad redan när jag själv väljer att besöka Melville/Brewer-Clifton/Diatom, för att jag gillar vinerna, i stället för att åka till XX Vineyards och YY Cellars…)

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

19 kommentarer på “The Cali Reports #4: Brewer-Clifton, Melville, Diatom”

  1. Anonym Says:

    håller ojais pinoviner mycket högre än melville. Sen håller Melvills pinos max 5 år i källaren. Efter det så har du ett surt vin med död frukt(liten överdrift)


  2. Tonvis av applåder till dig Anders! Det har varit en fröjd läsa dina intryck från mästarna i Kalifornien!

    Vart bär då nästa resa?

    /N


  3. Anders,

    Det är så briljant att jag bra ler!
    Frånsett fullträffar i varje aspekt på filosofier och analyser, är det som vanligt ett medryckande och bländande språk som klär alla dina upplevelser.

    När kommer boken?

  4. anders wennerstrand Says:

    Tack för uppskattningen, kul att ni ville läsa hela vägen. Niklas, vi får se – i bästa fall kan en lång pappaledighet öppna för lite resande. Lilltösen verkar ju inte ha något emot kalla källare. Michel, lockande idé att försöka någon gång, men vägen känns lång och krokig.

    Anonym, Ojais viner är bra och välgjorda, men för just min gom passar Brewers lite friskare stil bättre. Tolmachs artilleri kan jag uppleva som lite tungt. Den äldsta Melvillepinot jag har smakat på var en Carrie’s inne på sjunde året som var superfräsch och hade många år kvar i sig, men jag vet förstås inte om andra årgångar beter sig likadant.

  5. Johanna Nyman Says:

    Superkul läsning, stort tack för god underhållning! Ska definitivt fundera på Californien-resa med familjen, nu har vi gott om inspiration. Kanske dricka lite Melville-pinot när vi funderar…

  6. Martin W Says:

    Jag vill också åka till Cali. Anders, du ger svår inspiration. Och att sedan läsa Café Rotsundas krogäventyr – som ger ordet Hedonism en för mig ny innebörd – då är det inte svårt att bli resesugen.

    Men frågetecken som bör rättas ut: Anchor Steam Beer då´rå? Inte en endaste? ;)

  7. johan p Says:

    Stort tack för dessa fyra läsvärda rapporter från Kalifornien. Det har varit mycket spännande läsning!

  8. Björn Says:

    Michel, jag gjorde samma reflektion som du. När kommer boken. Fastän det gör ju ingenting om den innehåller ett par resor till…. för jag gillar tjocka vinböcker:-)

  9. anders wennerstrand Says:

    Johanna, det är bara att åka. Världens bästa småbarnssemester. Världens bästa det mesta, faktiskt.

    Oroa dig inte, Martin. Jag har bott i San Francisco och känner för Anchor Steam som gaisare gör för makrill. Även om det finns mer spännande öl från en massa pyttebryggerier.


  10. Passade på att hälsa på Anchor Brewing Company i augusti (me like!) och det kommer en artikel om detta spännande bryggeri.

    Såklart håller jag med Anders om allt spännande hantverksöl i USA (Oregon och Kalifornien har ett underbart överflöd av den ”nya” ölrevolutionen).
    Gott!

  11. Dr M Says:

    Det är roligt att se att vi får se mer och mer av de fina amerikanska ölen även på denna sida Atlanten. När jag bodde i Los Angeles 2001 gällde fortfarande devisen om amerikanskt öl och älskog i kanoter för de allra flesta i Sverige. (Inom parentes sagt lite intressant i ett land vars egna ölproduktion så sent som tio år tidigare på det hela taget inte var mycket bättre). Under lång tid efter hemkomsten till Sverige hade jag som personlig liten mission att påtala det faktum att mikrobryggerierna i USA brygger riktigt intressant öl.

    Numera behövs inte det längre. Vid det här laget talar alla med minsta ölintresse om amerikanskt öl. (Ibland nästan så till den grad att man börjar frukta att de gamla, europeiska öltraditionerna helt hamnar i skymundan bakom amerikanska extremöl och alkoholstarka belgare.) Om något börjar det numera gälla att peka på de svenska småbryggerierna, där det faktiskt händer ett och annat, som jag dessvärre mest får betrakta by proxy på ölbloggarna, eftersom det inte ger mycket eko på min nuvarande sida av Nordsjön, där vi å andra sidan har en öl- och pubkultur som vi fortfarande bara kan drömma om i Sverige.

  12. Peter S Says:

    Tack! Jag är lyrisk. Lysande anlyser och såå vackert skrivet. Jag bugar mig.

  13. anders wennerstrand Says:

    Tack själv!

    Michel och doktorn, ni har så rätt. Det är kul att USA fortfarande har ett förfärligt ölrykte, samtidigt som landet är en ångvält i framkanten av det som händer på ölfronten. Bådadera är för all del välförtjänta… Här finns en lång diskussion att ta tag i någon gång.

  14. Anonym Says:

    Jamais du sitter väl med i ledningen på Livets goda. Det är väl bara att se till att Anders får skriva i tidningen om du gillar det. Skulle jag vilja läsa iaf.

  15. Anonym Says:

    Lysande rapport!
    Det är bara en sak som förbryllar mig. Alla producenter du skrivit om finns i Divines stall.
    Hur kommer detta sig?

  16. anders wennerstrand Says:

    Det har mest att göra med att min erfarenhet av Kaliforniens viner inte är så gammal och mest har kommit till genom Divine, som tar in en stor del av det ganska magra utbud av amerikaner i högre prislägen som vi ser på SB. Det här var säkert min enda resa dit på tio år eller så, och då ville jag inte missa gamla favoriter som Brewers etiketter eller nya dito som Morlet. Dessutom är det lättare att be om kontakter av människor man känner, även om säkert andra importörer gärna hade hjälpt till. Jag gissar att om detta hade varit en vinresa, snarare än en familjesemester med några snålt uppmätta besök, hade strävan efter nya upptäckter varit större och det hade inte blivit lika ensidigt sett till svenska importörer.

  17. Anonym Says:

    Ok! Då förstår jag lite mer. Jag var ett tag inne på att du kanske var sponsrad av Divine.
    Återigen, en mycket välskriven serie reportage.


  18. Tänk denna ständigt återkommande rädsla för att en person är ”sponsrad” av en vinimportör. Divine är tillsammans med 2-3 andra importörer, totalt dominerande på Kalifornien, och det känns rätt självklart att Anders frågar dem om hjälp att sätta upp ett program på några av de vingårdar Anders själv tycker är fantastiska. Lägg därtill i vågskålen att Anders betalar tusentals kronor ur egen fick för att gå på de betalprovningar som Divine arrangerar.

    Jag ger alltid rådet till alla som vill besöka vingårdar, om de själva inte känner vinmakaren eller vingårdsägaren, att kontakta den svenska importören och be dem sätta upp möte. Dels ger det i de allra flesta fall en större tyngd åt besöket, med ofta bättre bemötande och bättre provning, dels sparar det tid och kraft som man kan lägga på annat.

    En högst personlig reflektion, efter att ha besökt över 400 vingårdar i Kalifornien, är att Anders har gjort ett litet men naggande gott urval av några av hans och även mina favoriter. Oavsett vem som de facto bokade besöken.

    Anonym, det är sant att jag har ett visst inflytande i Livets Goda även om jag inte fattar avgörandet om vem som skriver eller inte. Fick jag råda, skulle Anders definitivt skriva för oss. Han är utan tveckan en av landets bästa skribenter och fångar vinets själ och glädje på ett sätt som nästan ingen professionell skrivare eller bloggare är i närheten av.

  19. Mats L Says:

    Fantastisk kul att läsa om din resa, alla avsnitten. Det är inte utan att man blir sugen på att resa dit och upptäcka allt det goda som finns. Sortimentsprovningen på Divine gav också mersmak, även om det aldrig kan bli samma lugna provning och eftertanke som ett besök.


Lämna en kommentar