2006 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

Häggen stormblommar på kvarteret Silverfasanens innergård. Årets bästa vecka är alltså officiellt här. Den obligatoriska omvägen genom doftvalvet på väg ut eller in gör mig gråtfärdig varje gång och varenda knopp i huvudstaden har exploderat som smatterband i majsolen. Tvivlare går tillbaka till den här posten för att åtminstone se häggen på bild.

I de lägena ska man inte överdriva och göra det svårt för sig. Amerikanerna säger det bäst: If it ain’t broken, don’t fix it. Köttfärssås med salamibitar och drag av ragú efter en sex sju små vitlökar, en halva av familjen Pios dolcetto i grytan och resten via kylen till bordet. Varm, mjukbärig och smeksamt kryddig doft, körsbärskärnor vid en solstekt gammal stenmur och lilla jordgubben på toppen. Samma oväntat gedigna smak som förra flaskan, men utan den lite överdrivna beskan. Bara perfekt kärnbitter och bärtonad dolcettofrukt med vårfrisk syra.

Enkelt, förnöjsamt, älskligt. Och in i minsta vinterdammigt skrymsle tillfredsställande.

//anders

2005 Pelissero Dolcetto d’Alba Munfrina

Vi har slagit fast det här förut: Bästa botemedlet mot snöslask är hittepåsommar i form av dolcetto. Riesling är också rätt bra medicin, men passar sämre till rosmarinstinna, halloumispäckade köttbullar på pasta. Den här flaskan från Pelissero kostar 104 spänn i beställningssortimentet och får strålande 89 poäng av Galloni. Pratar vi kronor per poäng (dags att patentera begreppet KP-kvot?) lär 1,17 hamna högt upp i listan, även om Briccotondo har en egen klass i den tävlingen.

Doften är först ganska liten men växer till sig, trevlig och rätt tät med ganska mörk men lätt och sval bärfrukt. En blåbärston är väl det som går att isolera, bredvid sedvanliga körsbär med kärnor. En rolig detalj är det myskigt kryddiga inslaget, en djupare, mer egensinnig touch än vanlig fatkrydda. Lite jord och en aning skoputs toppar.

Smaken, då? Som blandsaft, fast på kart, säger L – som är stormförtjust förutsatt att hon har en köttbulle i munnen samtidigt, och rätt skeptisk utan. Munfrina är riktigt bra, men kräver nog både vana vid och faiblesse för dolcetto. Det är faktiskt enormt syrligt. Ändå finns tillräckligt med söt fruktkaraktär för att stå emot, och fruktprofilen är vansinnigt fräsch – vilket förstås ger lite färgmättnad åt sommarillusionen. Lätt i munnen och bara 12,5 procent alkohol, men skaplig kropp för en dolcetto. En liten angenäm beska finns förstås också, och lite jord och örter, innan eftersmaken drar iväg åt blåbärsskogen igen. Rent och snyggt, klassiskt och välgjort; man anar moderna metoder men inte moderna ambitioner.

Slutbetyg: Absolut i klass med Pio Cesare, kanske till och med bättre för den som gillar en traditionell stil. Betydligt bättre än Altares mycket dyrare vin. Och ett bra köp som trädgårdsvin inför EM-sommaren.

//anders

2004 Rocca Guicciarda Riserva

Bröllop i höstporrigt Dalarna i helgen. Eftersom brudparet åkte till Sydfrankrike via Barcelona redan på måndagskvällen – åk bara, gör det, vi har det bra här i regnet – fick några uppdragna och gladpackade flaskor av Ricasolis budgetriserva en bedräglig nådatid i vår kyl.

En slutar glatt sitt liv i en järngryta för att dra mesta möjliga smak ur några hårt rostade fläskben, lite bacon och en fem, sex vitlökar i rakbladstunna skivor som fått smälta i olivolja. Den simmiga decilitern som blir kvar är en cirkus av smaker. På med några burkar pomodorini, lite kalvfond, rosmarin ur krukan och lite fräst färs för matighetens skull. Tålamod. Den där långkokta bruna färgen går inte att fuska sig till.

Roccan [råcka gwitjarda, som jag tycker mig ha sett i någon annons… Ack ljuva minnen av kataloger fulla av sjattånöff dy papp och annan fonetisk ekvilibristik…] är ett sånt där vin som man har hört talas om men inte är säker på finns: Den har nämligen kvalat in i ordinare sortiment tack vare att jag och andra suckers sprungit och beställt den. Och kanske det allmänna Ricasolikramandet bland vinskribenter. Inte mig emot.

Tjugohundrafyran doftar varmt och generöst – jag är född på sjuttiotalet och vägrar skriva bussigt – med massor av italienska körsbär som ropar ut ursprunget på stan. Här finns mörka bär, en hel del torkad frukt på nästan apuliskt vis, blåbärsglass och andra vaniljtoner, choklad, en antydan till lösningsmedel och sommarvarmt damm. Är bacondoften ett hjärnspöke från spisen eller finns den där på riktigt? Vinet har en angenäm tyngd i munnen, med självsäkra syror, körsbär och plommon, snygg fatkrydda och utmärkt balans. Om man är italofil och gillar de här syrorna, vill säga. Överlag är intrycket en mogen skörd, med bra fokus och betydligt större elegans än den hedonistiska (hej, Robert Parker) och solbrända nolltrean. För 129 spänn ringer fyndklockorna i år också.

*

Såsen hamnar på pappardelle, ni vet de überbreda som ser ut som om någon åkt skridskor på en lasagnaplatta. Trots en dos socker som tar av den spetsigaste udden blir det ju en del syra av en panna vin och nåt kilo tomater. Resultat: Söta, mogna björnbär i vinet som inte fanns där tidigare. Trevlig kombination.

Update: Frankofilens bedömning från i somras läser ni här.

//anders