Posted tagged ‘Ricasoli’

2004 Rocca Guicciarda Riserva

oktober 1, 2007

Bröllop i höstporrigt Dalarna i helgen. Eftersom brudparet åkte till Sydfrankrike via Barcelona redan på måndagskvällen – åk bara, gör det, vi har det bra här i regnet – fick några uppdragna och gladpackade flaskor av Ricasolis budgetriserva en bedräglig nådatid i vår kyl.

En slutar glatt sitt liv i en järngryta för att dra mesta möjliga 2004 Rocca Guicciarda Riservasmak ur några hårt rostade fläskben, lite bacon och en fem, sex vitlökar i rakbladstunna skivor som fått smälta i olivolja. Den simmiga decilitern som blir kvar är en cirkus av smaker. På med några burkar pomodorini, lite kalvfond, rosmarin ur krukan och lite fräst färs för matighetens skull. Tålamod. Den där långkokta bruna färgen går inte att fuska sig till.

Roccan [råcka gwitjarda, som jag tycker mig ha sett i någon annons… Ack ljuva minnen av kataloger fulla av sjattånöff dy papp och annan fonetisk ekvilibristik…] är ett sånt där vin som man har hört talas om men inte är säker på finns: Den har nämligen kvalat in i ordinare sortiment tack vare att jag och andra suckers sprungit och beställt den. Och kanske det allmänna Ricasolikramandet bland vinskribenter. Inte mig emot.

Tjugohundrafyran doftar varmt och generöst – jag är född på sjuttiotalet och vägrar skriva bussigt – med massor av italienska körsbär som ropar ut ursprunget på stan. Här finns mörka bär, en hel del torkad frukt på nästan apuliskt vis, blåbärsglass och andra vaniljtoner, choklad, en antydan till lösningsmedel och sommarvarmt damm. Är bacondoften ett hjärnspöke från spisen eller finns den där på riktigt? Vinet har en angenäm tyngd i munnen, med självsäkra syror, körsbär och plommon, snygg fatkrydda och utmärkt balans. Om man är italofil och gillar de här syrorna, vill säga. Överlag är intrycket en mogen skörd, med bra fokus och betydligt större elegans än den hedonistiska (hej, Robert Parker) och solbrända nolltrean. För 129 spänn ringer fyndklockorna i år också.

*

Såsen hamnar på pappardelle, ni vet de überbreda som ser ut som om någon åkt skridskor på en lasagnaplatta. Trots en dos socker som tar av den spetsigaste udden blir det ju en del syra av en panna vin och nåt kilo tomater. Resultat: Söta, mogna björnbär i vinet som inte fanns där tidigare. Trevlig kombination.

Update: Frankofilens bedömning från i somras läser ni här.

//anders