2005 Pio Cesare Dolcetto d’Alba
Evigt enstaka plusgrader och outtröttligt regnslask får Stockholm att kännas som en mycket raffinerad, skandinavisk version av någon lägre krets 
hos Dante. Här hamnar allehanda sybariter och lättingar för att sona sin eländiga längtan efter vin och kärlek, in saecula saeculorum. Man får erkänna att det är mer finessrikt än glödande tänger.
I ett desperat flyktförsök plockar vi fram vårt somrigaste röda och steker lammkotletter med en liten brinnande buske (förlåt frossandet i gammalkyrkliga bilder, men den här var svår att komma runt) av konjaksdränkt rosmarin ovanpå. Pios Dolcetto är ganska mörkt röd, och syrligheten anas redan i näsan, med en okontrollerbar salivavsöndring som följd. Det är en varm, kryddig, attraktiv och charmig doft, med den där dammiga sommarvägen som husets viner så ofta har. Fina körsbär agerar fruktkärna, med lite rosor, sötlakrits, något björnbär och en liten vaniljton.
I munnen är vinet medelfylligt, torrt och extremt läskande, rättframt och lätt så att man vill klunka i sig hela glaset på en gång. Förutsatt att man gillar syrorna – L skrynklar ihop hela ansiktet innan hon får lamm till, medan jag kämpar för att ha något kvar till maten. Eftersmaken har lakrits och körsbärskärnor; syror snarare än tanniner håller ihop säcken, men strukturen finns där. Det enda som saknas är 25 eller 26 grader, ett platanskuggat bord på en piazza i en piemontesisk avkrok och några korvar som rört sig inalles 75 meter i sina liv, från slaktaren till krögaren. Ska det vara så mycket begärt?
Några reflektioner: 1. Man kan argumentera för att det smakar mer Pio Cesare än Dolcetto d’Alba. 2. Rosor och snår mot en solstekt stenmur vid landsvägen börjar bli ett referensintryck för Cesares stil. Slår ned som en blixt i doftminnescentrum. 3. Det är dags att slå fast att den här flaskan var ett måndagsexemplar, drucket en tisdagskväll. 4. Jag kan inte begripa att vinet, såvitt jag kan hitta, aldrig har sett ens använd ek. Fem månader på ståltank. Och likväl rör hon sig…
//anders
Explore posts in the same categories: mat, vinEtiketter: dolcetto, dolcetto d'alba, Italien, lamm, Piemonte
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
januari 10, 2008 den 13:51
Ny på din blogg sedan några veckor och gillar vad jag ser. Tack!
Vad gäller dolcetto har suget också överfallit oss, då vi senaste tiden korkat upp ett flertal som inhandlats på plats i somras. Azelia, Schiavenzia, Vietti, men klarast lyser en otippad Borgogno (Giacomo).
Otroligt vad en dolcetto kan prestera!
Men nu får vi prova Pios dolcetto också för att kolla om längtan, om möjligt, till kullarna söder om Alba infinner sig likt hos Er.
januari 10, 2008 den 14:02
Hej Fredrik, välkommen hit och tack för uppmuntran. Visst känns det som att dolcetto är på väg att uppgraderas från lunchvin till något producenterna satsar på? Inte för att jag hade något emot det som lunchvin heller, men som du säger, druvan har ju mer att komma med.
Fast på Systembolaget är det rätt knapert. Och vi valde bort att släpa hem dolcetto i somras eftersom vi flög och fick prioritera stenhårt. Förbannelse över vätskeförbudet i handbagagen…
januari 10, 2008 den 15:30
En post med svår mersmak! Oj vad sugen man blir på cacciatora och dolcetto! Beställning inlagd. Råkar man inte ha ärende till Italien med bilen i sommar, så vill vi verkligen rekommendera att leta dolcetto i Köpenhamn. Carlo Merolli, Cibi e Vini med flera, det finns mycket mer att hitta där…
januari 10, 2008 den 15:39
Kampanjen för att skapa ärende till Italien i sommar är påbörjad. Men för den händelse den skulle misslyckas tar jag tacksamt emot Köpenhamnstips. Dessutom är inte viktgränserna så tuffa hos vare sig Öresundsbrokonsortiet eller SJ ,va?
januari 10, 2008 den 16:03
Det var väl för väl att tisdagsexemplaret var ett måndagsexemplar! Det här borde man nog beställa några flaskor av…
Angående dina reflektioner så älskar jag när ett vin smakar av riktigt ursprungstypisk Pio Cesare, men jag förstår vad du menar. Man vill ju inte dricka denna producent hela tiden. Vad gäller punkt fyra så måste väl någon säga det – man får väl plats med en hel del ekchips i en ståltank om man så vill? Eller så har de bara haft i lite extra Pio.
januari 10, 2008 den 16:11
Jo, jag tycker ju lika mycket om det som du, och det är mycket snyggt gjort. Men det blir upp till var och en att känna efter vad man tycker i längden. Själv är jag mest fascinerad över att en husstill kan prägla en hel produktion så genomgående.
Hm, sågspån skulle nog få producenter på den här nivån prata om utan en revolver mot tinningen… Det känns ändå troligare att jag misstar någon annan komponent för fatkaraktär. Men mystiskt är det.
januari 10, 2008 den 16:22
Nej det krävs nog en revolver mot tinningen… Äh, jag är väl bara präglad av ”Accidental Connoisseur”, men det ”fuskas” nog mer än man vill veta med ekchips, extra tillsatt syra och liknande även hos prducenter man aldrig skulle misstänka. If it walks like ekprägel, if it talks like ekprägel etc… Men visst finns det många förklaringar – kanske felaktiga uppgifter om ståltank tex? Men jag har svårt att tänka mig ett Cesarevin som aldrig sett ek, speciellt om det uppvisar husstilen.
januari 10, 2008 den 16:33
Mm, uppgifterna kan helt klart vara fel. Men visst görs det säkerligen mycket under bordet hos alla möjliga vinmakare, de verkar ju på samma konkurrensutsatta marknad som alla andra.
Jag ser fram emot att du och andra provar och skriver, så får vi se om jag bara har ektomtar på loftet.
januari 10, 2008 den 17:02
Intressant fråga, och Frankofilen har ju alltid en skön konspirationsteori på lut! Vi kommer att tänka på ”ekade” 2004 Homan Vitt, ingen ek alls men förmodligen en hel hög med malolaktisk jäsning. Kan inte smörkolatonerna som finns i många Pioviner härröra därifrån? Och så känns det som det finns två huvudtyper: Ornato, Il Bricco, Fides – och så resten! Den första trion handlar mer om nya ”välskräddade” fat, med espresso och mörk choklad…
januari 10, 2008 den 17:37
En rejäl ML kan väl vara en utmärkt förklaring, utan att jag ens har smakat Dolcetton. Visst är det lätt att ropa ”ek” ibland fast det kanske är något annat man känner.
januari 10, 2008 den 18:42
Hej Nettare e Gioia.
Inget som har att gora med göra med detta vin. Får jag vara lite petig. Vi heter ”BKWine” (utan tomrum), inte ”BK Wine”. I bloggrollen. Tack
-P
januari 10, 2008 den 19:30
För att öka på trycket (eller lätta på detsamma) vill jag rekommendera en härlig bok om livet i Piemontes vinkommuner och då speciellt min favorit Castiglione Falletto.
Skriven av en amerikan som flyttat dit från New York och numera jobbar som ”vinslav” på Parusso. Man kan bara längta….
http://www.alantardi.com/
januari 10, 2008 den 19:33
Man får vara hur petig man vill med sitt eget namn. Åtgärdat.
januari 10, 2008 den 19:51
Ja du Fredrik, den hemsidan med sina bilder spädde ju på Barololängtan ordentligt… Undrar om det fungerar på min sambo, som för all del också är är i Piemonte men antyder att det finns fler resmål på jorden? Hur kommer det sig förresten att du fastnat för just Castiglione Falletto?
ML har nog sitt finger med i spelet om smakerna, ja. Men kan det verkligen förklara att en dolcetto hamnar i samma härad som en barbera, och till och med vissa nebbioloviner? Och det jag tyckte mig hitta i doften här, om än inte i smaken, påminde rätt mycket om Fides. Hm.
Anyway, smaka och skriv, så får vi fler gommar inblandade. Jag lär behöva prova om rätt snart också. Kul förresten att så många har snöat in lite milt på en enskild producent – det ger om inte annat intressanta diskussioner.
januari 10, 2008 den 20:06
Spenderade några veckor i Castiglione F i somras och föll snabbt in i tempot, maten och vinet. Dessutom funkade det utmärkt för både fru och tvååring…
Om vinprovarturerna blir för träliga så finns det pool i Monforte d´Alba..och då kan ju pappa åka vidare ytterligare ett par timmar.
Prova!
Vi åker tillbaka i sommar.. dessutom är man i det närmaste ensam turist på sommaren, vilket åtminstone undertecknad uppskattar.
januari 10, 2008 den 20:25
Har provat, flera gånger, fast vi har tenderat i bo i Barolo. Men det är ju inte så långt mellan kullarna… CF är bedårande, liksom flera av de andra. Precis som du gladde vi oss åt att slippa turistmängder, på flera sätt. Förutom att det helt enkelt känns bättre och låter en följa lokalsamhällets rytm får man exempelvis strålande mottagande på gårdarna, som har gott om tid med den som visar intresse (särskilt om man slår en signal först, har jag märkt).
januari 10, 2008 den 22:57
Ett flertal olika Dolcettoviner hr imponerat även på mig under den senaste tiden. Fast inte till den milda grad att jag skulle påstå att jag blivit hänförd.
Angående ek och malo och sånt, så visst går karaktärerna att blanda ihop (jag blir alltid lika förvirrad när det gäller vit bourgogne och t.om. Chablis ibland), men begreppen skall man inte blanda ihop: Smörkola är alltid en malokaraktär, sedan att den ofta återfinns i ekade viner är ju beroende på att eklagring oftare än inte medför malolaktisk jäsning.
Angående Köpenhamn: Har inga direkta shoppingtips, tycker det är svårt att fynda utan att i förväg veta vad man letar efter eller ha med sig guider. Billiga (~100 kr) viner är oftast billigare än i Sverige.
Men vill du ha en genväg till bra lagrade italienska viner så kan du ju alltid höra med restaurang Era Ora. De säljer till privatpersoner, till inte alltför skrämmande priser (lite extra får man naturligtvis betala, men det är väl inte mer än rätt).
Finare Vinare, varför i hela fridens namn skulle man vilja minnas Homan Vitt?! :P
januari 10, 2008 den 23:10
Dessutom, är ekchips så farligt? Romantik i all ära, men om den enda indikationen på att ett vin fått en skjuts av eksupplement är det låga priset så är väl ingen skada skedd. Eller?
januari 10, 2008 den 23:44
Nja, min generella invändning mot ekspån är mest att de bara ger träsmaken, utan de andra effekter som fatlagring har. Romantiserar gör jag bara när jag har något att vinna på det.
Era Ora är uppskrivet på listan, om jag nu lyckas ta mig så långt söderut.
Och hänförd av dolcetto har jag nog aldrig blivit, men det är ofta en typ av välgjort, rättframt äktitalienskt vardagsvin som kan få mig att le från öra till öra.
januari 11, 2008 den 1:04
Man skulle vilja minnas 2004 Homann Vitt för att det är det godaste vita vin för 59 kr vi någonsin har smakat. Vi har nog bortåt tjugo gäster som skulle skriva under, det var omåttligt populärt;-)
januari 11, 2008 den 1:14
Och tack, Fredrik för tipset om Romancing The Vine – den beställer vi…
januari 11, 2008 den 1:29
Jag kanske har fått lite för dåliga vibbar av att svettigt provsmaka ett 50-tal Homan inför nån middag. Fast den behandlingen kan ta kål på vilket vin som helst. Vill minnas att det var enormt stor flaskvariation, som om det var olika viner nästan.
januari 11, 2008 den 9:05
Precis Arvid, sammanhanget gör ofta vinet. En utomhuskväll i augusti med trevligt umgänge är inte fel. Vi hade många flaskor och alla smakade ungefär lika bra. Till slut bekräftades intrycken med spets när vi drack en öppnad flaska till mat…
mars 10, 2008 den 13:16
[…] 1. Se This is England, om du också har slarvat med den saken. Lite förutsägbart manus med vissa klichéproblem, men mänskliga porträtt så man blir gråtfärdig. 2. När du har skrapat ihop 178 spänn på vinkontot, lägg dem på något annat än Altares dolcetto. Förslagsvis 1,56 såna här. […]
mars 20, 2008 den 9:17
[…] Pelissero Dolcetto d’Alba Munfrina Vi har slagit fast det här förut: Bästa botemedlet mot snöslask är hittepåsommar i form av dolcetto. Riesling är också rätt […]
april 7, 2008 den 10:32
[…] hållet men ganska ren. Röda bär, körsbärskärnor, lite örter och viss krydda. Inga spökfat att tala om, men lite bittermandel ändå, och en likörton som skulle påminna om La Spinetta om […]