2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron
Seigneuren är vinet som fick Finare Vinare att kapa alla förtöjningar och hemfalla åt vild och lössläppt panegyrik i fjol. Och Delas har jag alltid gillat. Ah, förväntningar. Jag har suttit på några flaskor ett tag nu, men när gamla kära Uppsalavänner lämpar in lillkillen i bilen och tar sig hela vägen ned 
känns det som ett bra tillfälle. Gryta får det bli, långkokt, vintermustig och vitlöksstinn med rådjur och vildand i, och några av frysens allt färre trattkantareller dessutom. Medge att det skriker Côte-Rôtie.
Ned med näsan – och hyllningarna blir fullkomligt begripliga. Tack för det. Ni vet hur det känns när man glömmer att dricka vinet för att man förlorar sig med näsan allt djupare ned. Briljant fokuserad frukt. Det drar åt det röda hållet, röda vinbär passar bra, men laserstrålen består av riklig björnbärsfrukt och något hallon också, omisskännlig syrah. Vaniljton, men diskreta fat. Vi hittar vackra violer, lite pinjenötter eller grankåda, en kryddton som nog borde läggas i örtlådan, tapenade, men oväntat nog inte särskilt mycket charktallrik även om en liten, dämpad rökton växer fram efter maten.
Violerna följer med in i munnen, i en smak som är björnbärssaftig, syrlig och rosenkindat frisk. Slankt är en bra beskrivning, knappt mellanstor kropp borde man nog skriva, och elegant som en söndagsflanör med silverkrycka på spatserkäppen. Finess, inte kraft. Tanninerna känns oväntat blyga, men jag vill ändå vänta med nästa flaska för att låta smaken hitta samma nyansrikedom som doften. Och med all respekt, Seigneur, kunde Ni gott bjuda på en gnutta avväpnande charm i Ert raffinerade uttryck.
Kuriosa: Seigneur de Maugiron sägs ha varit mannen bakom namnen Côte Brune och Côte Blonde, genom att ge sina två döttrar varsin sluttning. Den mörkare Mlle de Maugiron står för 70 procent av den här flaskan, den blonda systern för resten.
//anders
Explore posts in the same categories: mat, vinEtiketter: Côte-Rôtie, Frankrike, Rhône, Syrah, vilt
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
januari 13, 2008 den 12:57
Roligt att läsa! Du fann alltså flanören vara en smula reserverad i smaken? Briljant fokuserad frukt är väl annars på pricken vad gäller doften… och vi har liksom du anledning att återkomma till vinet. Sju års ålder är väl egentligen att rekommendera för att få full utdelning. Det är bara det att vi är hopplöst förälskade i ung syrah – om den kommer oss till mötes som i detta vin…
januari 13, 2008 den 22:41
Reserverad är bra uttryckt; lite väl återhållen helt enkelt, med utrymme för att vara lite mer tillmötesgående utan risk för att försaka det strama och slanka som ju är så snyggt genomfört. Jag tror faktiskt att det bara handlar om lite mer flasktid. Men Jesus vad gott det doftar.
januari 16, 2008 den 15:48
Vackert beskrivet! Även jag trillade dit efter finare & vinares beskrivning av vinet i höstas. Otroligt läckert, speciellt för en bourgogne-idiot som jag. Dessutom finns vinet fortfarande kvar, både i ordinarie- och beställningssortimentet, ovanligt!
januari 16, 2008 den 16:03
Japp, det borde vara right up your alley. Jag reagerade också lite på dubbellistningen, särskilt som priserna skiljer lite. Kanske överskattade leverantören bara suget efter syrah med färre än 12 cylindrar? Ska bli spännande att se om den växer ut lite mer på några år.