2005 Pio Cesare Dolcetto d’Alba
Fredag eftermiddag och kvick after work (hennes work, inte mitt – jag jobbade som bekant till två i natt och sedan blev det helg) med min gamla vän som just kommit hem från sin bröllopsresa. Vi slinker in på nyöppnade Pontus och hittar ett kök som inte har öppnat och en drinklista med lite vin i ena hörnet. Inga långa listor, men å andra sidan hälls allt sympatiskt nog på glas.
Jag tänker på Frankofilen som just varit i Rom och badat i dolcetto och hugger på Pio Cesares version från utmärkta 2005. Doften är rätt knuten och tydligt körsbärsdominerad med någon jordgubbston. I munnen är det en dolcetto av det lättare slaget; vissa producenter har börjat vinifiera i en lite fylligare stil, men Pio Boffa verkar inte vara en av dem. Körsbären regerar med en fin kärnbitterhet, bra syra och lite peppar, men två saker stör: Dels en lite onödigt söt ton, dels en uttorkande träig förnimmelse som jag inte begriper vad den har i en dolcetto att göra. Har ni någon gång råkat slicka av en sån där träspatel som man ibland får att röra om i pappmuggskaffe med? Well, there you have it. Såvitt jag kan hitta har vinet fått fem månader rostfritt och inget annat, så träspateln måste komma från kärnor och stjälkar. Eller?
Men jag gillar Pio – Barolo 1999 till kaninen på la Cantinella i Barolo i somras får mig fortfarande att dregla – och tänker ge hans dolcetto en chans till. Då gärna betydligt svalare än dagens rumstempererade flaska. Lite lagring vore också av godo; det känns lite märkligt för ett så lätt vin, men kanske något att vänja sig vid när det gäller dolcetto. Det vore kul att läsa vad andra tycker.
//anders
Explore posts in the same categories: vinEtiketter: dolcetto, dolcetto d'alba, Italien, Piemonte, Pio Cesare
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
oktober 13, 2007 den 0:44
Några av de Dolcetti vi drack i Rom tyckte jag hade klar ekprägel, vilket snarast bidrog till helheten; jag har inget emot eklagrad Dolcetto i sig. Annars tycker jag Pio Cesares husstil rymmer såväl sötmogen frukt som en hel del ek om man får generalisera grovt, men det kanske blir för mycket för den här druvan? Var flaskan nyöppnad eller från kvällen före månne? Skumt annars med uppgifterna om enbart rostfritt stål.
oktober 13, 2007 den 1:06
Jag håller med dig rakt av: Eklagrad dolcetto är inget negativt, och Cesares husprofil med sötmoget och ek tycker jag också om på det sätt de uttrycker den. Så som du förstår är jag lite förbryllad över det här glaset… Inte de vanliga ektonerna utan den här uttorkande träkänslan, inte sötmogen frukt utan en liten smygsötma vid sidan om. En nattstånden flaska är ingen dum teori, men det känns som något annat var lite fishy också. Nytt försök följer vid tillfälle. Jag funderar på att beställa lite dolcetti och pröva.
oktober 13, 2007 den 14:25
Visst blir man sugen på att pröva mer dolcetti!
Apropå dregla måste vi få bara nämna årgång 1990 av Pios Barolo på saligen avsomnade Gässlingen. Till en tournedos var det förkrossande gott någon gång runt 2001 :-) Naturligtvis serverades hans barbera som apèritif. Jürgen Grossman har fortfarande mycket bra tumme med Pio. Om man vill vältra sig i gamla årgångar av Pios viner (det vill man) så rekommenderas ett besök på GQ.
mvh,
Finare & Vinare
oktober 13, 2007 den 14:28
Jag dreglar med er… Tack för tipset om GQ. Antar att flaskorna kostar 45 euro som i Piemonte, eller?
januari 10, 2008 den 13:15
[…] för Cesares stil. Slår ned som en blixt i doftminnescentrum. 3. Det är dags att slå fast att den här flaskan var ett måndagsexemplar, drucket en tisdagskväll. 4. Jag kan inte begripa att vinet, såvitt jag […]