Fredag eftermiddag och kvick after work (hennes work, inte mitt – jag jobbade som bekant till två i natt och sedan blev det helg) med min gamla vän som just kommit hem från sin bröllopsresa. Vi slinker in på nyöppnade Pontus och hittar ett kök som inte har öppnat och en drinklista med lite vin i ena hörnet. Inga långa listor, men å andra sidan hälls allt sympatiskt nog på glas.
Jag tänker på Frankofilen som just varit i Rom och badat i dolcetto och hugger på Pio Cesares version från utmärkta 2005. Doften är rätt knuten och tydligt körsbärsdominerad med någon jordgubbston. I munnen är det en dolcetto av det lättare slaget; vissa producenter har börjat vinifiera i en lite fylligare stil, men Pio Boffa verkar inte vara en av dem. Körsbären regerar med en fin kärnbitterhet, bra syra och lite peppar, men två saker stör: Dels en lite onödigt söt ton, dels en uttorkande träig förnimmelse som jag inte begriper vad den har i en dolcetto att göra. Har ni någon gång råkat slicka av en sån där träspatel som man ibland får att röra om i pappmuggskaffe med? Well, there you have it. Såvitt jag kan hitta har vinet fått fem månader rostfritt och inget annat, så träspateln måste komma från kärnor och stjälkar. Eller?
Men jag gillar Pio – Barolo 1999 till kaninen på la Cantinella i Barolo i somras får mig fortfarande att dregla – och tänker ge hans dolcetto en chans till. Då gärna betydligt svalare än dagens rumstempererade flaska. Lite lagring vore också av godo; det känns lite märkligt för ett så lätt vin, men kanske något att vänja sig vid när det gäller dolcetto. Det vore kul att läsa vad andra tycker.
//anders
Nettare e gioia 