1997 Château Lascombes
För kvällens andra flaska letar vi rötter i Bordeaux. Château Lascombes är en andracru som har haft en lite skakig resa. Alexis Lichine tog över ett slott på dekis och putsade upp det; sedan styrde bryggarjätten Bass Charrington utan att slottet någonsin riktigt nådde statusen på etiketten. 2001 tog en 
amerikansk pensionsfond över och släppte loss nya kvastar i form av Parkerfavoriten Alain Reynaud och Michel Rolland, med förutsägbart resultat: Succé och besk kritik i salig förening.
1997 Lascombes är alltså tillverkat före den senaste renässansen. Här handlar det om en ganska stram bordeauxnäsa, men med skapligt fin om än inte dagsfärsk frukt; dov som en gammal boaserad ekmöbel, med lite väl tydligt trä och en liten välkommen stallton.
Vinet är lätt och läskande på ett sätt jag ofta uppskattar i bordeaux, men en aning tunt. Smaken är ganska fräsch, men med en grön anstrykning. Eftersmaken har en fin läderton, men är inte särskilt lång eller bärkraftig. Ni anar ledmotivet här – jag kommer på mig själv med ett men för varje egenskap. Mitt emellan ungdom och mognad, men antagligen inte med strukturen för att gå många år till. Och akterseglat, åtminstone då, av ett koppel lägre klassade slott.
//anders
PS: Laborerade ni med några glöggbaser över jul? Min nya favorit i år – förlåt, i fjol – var klassiskt äpplig och sötsyrlig auslese. Värt ett försök för den som inte vill ha sin glögg så där Tyko Jonsson-söt och fyllig.
*
Uppdatering, 9 januari: I dag hinner jag läsa ikapp i Decanters julnummer, och hittar ett bedårande litet paneltest: Vilka viner gör sig bäst som bas i den engelska glöggvarianten, mulled wine? I startfältet: 2003 Sassicaia, 2000 Brane-Cantenac, en ung hermitage, en rioja, en 65-dollars Napa cab och en shiraz från McLaren Vale. Pärlor om inte för svinen, så åtminstone blandade i skulorna.
Innan ni springer efter Sassicaian med en kanelstång i högsta hugg kan jag avslöja att den hamnade på nedre halvan, med plus för sin fyllighet men minus för sötman. Margaux är ett ännu sämre val med sina torra tanniner, ”a struggle to taste” enligt den stackars panelen. Bäst: Generös kalifornisk cabernet, förstås. De avslutar på det där utsökt torra brittiska sättet som vi saknar motsvarighet till: ”As for the Rhône, keep it for the turkey.” Kom inte och säg att jag inte varnade er.
Explore posts in the same categories: vinEtiketter: Bordeaux, cabernet sauvignon, Frankrike, Margaux, merlot, petit verdot
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
januari 9, 2008 den 18:20
Laborerat är väl att ta i eftersom vi följde receptet till punkt och pricka (adderade en aning citron i slutet), med Salice Salentino som bas. Vi tackar och bockar förresten eftersom resultatet blev riktigt bra. En ganska klassisk glögg, men med renare smaker än köpeglöggar. Vaniljstången var väl kanske den största kvalitetsförbättringen, samt att basvinets karaktär finns kvar, framför allt med en fräschare avslutning än vad glöggar brukar prestera. Undra vilka eländiga basviner som används till köpeglögg? Det här är en utmärkt plattform för fortsatt experimenterande nästa jul.
januari 9, 2008 den 19:23
Kul att du gjorde dig besväret. Klassisk men med renare smaker än köpeglöggar håller jag med om helt och fullt. Fördelen med de vita varianterna är att de blir ännu fräschare, när man fått tillräckligt av den mättade röda.
Vilken trevlig blogg du har! Men jag får jobba hårt framöver för att förtjäna att stå under rubriken ”vinproffs” i sällskap med Eric Asimov… Jag rodnar ända upp i hårfästet.
januari 9, 2008 den 19:57
”“As for the Rhône, keep it for the turkey.” Damn, jag som just funderade på om inte vår enda flaska 2001 Voge Cornas Vieilles Vignes skulle få förgylla nästa julklappsutedelning iklädd kanel- och vaniljskrud. Decanter står ibland för underhållande vinmissbruk. Minns själv februarinumret 2007 när de undersökte hur bra olika viner var att använda i matlagningen. Man lagade stek och rödvinssås. Receptet löd: sweat off a couple of shallots, pour in a small glass of Léoville Las Cases, reduce by two-thirds. Whisk in a bit of of soft butter, season with salt and peppar, and add the steak juices. Resultatet: ”one of the worst sauces I’ve ever made…accentuating the tannins, completely stripping the fruit”.
januari 9, 2008 den 23:38
Ja herregud, jag minns också det numret med skräckblandad förtjusning. Det känns ändå bra på något sätt att det inte blev lyckat, så att ingen gör några fler försök.
Jag har hällt en flaska Rocca Guicciarda i en gryta, men det var en rest från ett bröllop som åkt hem i bilen med gladpack över halsen, och vi hade fler likadana. Men inget värre än så, såvitt jag minns.