2003 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes
Vinkokongen vid Slussen fortsätter att ge värme, verklighetsflykt och klassvin åt novemberpiskade köksflyktingar. Alain Voge, kungen av Cornas, har hållit riktigt hög nivå sedan 50-talet och alla som skriver om honom brukar måla upp en drömfarfar: ödmjuk trots allt beröm, och med en lågmäld humor. Han sitter på ett sjuttiotal separata plättar på några få hektar – och brukar skämta om att anledningen till att han skördar lite sent är att han måste lista ut vilka stockar som är hans.
Det här glaset är ett kalasexempel på Cornas 2003. Snygg, varm syrahfrukt, generös med rondör och sötma men – tack, Alain – utan att tappa fokus. Doften är parfymerad med den där djupa känslan av gamla stockar och toner av hallon och björnbär bredvid lite korv och grillat. Komplext, slösande rikt och lite otypiskt; både läckrare frukt och mer elegant än Cornasklyschorna om bonniga lagårdsviner.
Fruktsnasket följer med in i munnen, men det finns ingen jättekropp. Lite av ett nose wine ändå, det här. Eftersmaken är lite rökig, och där först kommer en lång, smeksam sötma som man kan sitta och suga på. Annars är det idel rödsaftiga syror som drar på salivkranarna, och rätt tapetserande tanniner. Precis som jag vill ha det i den här delen av världen.
//anders
Update: 92+ från Parker och ett glatt drink now redan 2006. Amen, brother.
Update 2: 400 spänn i beställningssortimentet. Och nollfemman kommer visst i morgon, till samma pris.
Explore posts in the same categories: vinEtiketter: Cornas, Frankrike, Rhône, Syrah
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
november 13, 2008 den 21:28
Tittar in här mest varje dag för att se om fu får nån ordning på det som ska omge risottokranen. Sörjer å dina vägnar för varje dag som går utan att Dresden blivit färdigrenoverat.
Ändå, tur att du har kokongen – och jag fnittrade glatt åt Voges självironi.
Däremot undrar jag om det kanske ändå är dags att titta nån annanstans. Efter CdP 05 och Bdx 05 är min plånbok Kate Moss, mina garderober knakar i fogarna och jag sitter ändå och sniffe-sniffar efter mer vin.
Herregud.
november 13, 2008 den 21:55
Det där låter ju alldeles härligt. Och ännu ett vittnesmål om att Voges nolltreor både är av rätta virket och drickbara redan nu. Tack för det.
november 13, 2008 den 22:20
Har du en knakande Kate Moss att sniffa på i garderoben? :0
Nä, som jag tror att vi har konstaterat tidigare är det rätt tufft med 400-kronorsrhônare just nu. Och du nämnde varken Piemonte 2004 eller tysk riesling från 2007…
Frankofilen, bara att hugga in. Jag utgår från att du har en del sånt här undanstoppat. Men se upp med dekanteringen: Lars lät mig lukta på ett glas av flaskan de drog upp dagen före, och den var oxiderad to fuck; fullkomligt odrickbar.
november 13, 2008 den 22:32
Provade 2004:an i somras men det här låter ett eller två snäpp bättre. Vad gäller dekanteringen – är det ”rakt ur flaskan” som gäller?
november 13, 2008 den 22:50
Vet inte riktigt, men jag tror inte att den här hade varit öppen särskilt länge; de var nog lite skrämda själva över gårdagsexemplaret. Det var riktigt läskigt hur far gone den var, så man ska nog inte vänta för länge även om den självklart borde tåla en snabb genomblåsning.
Den här var framför allt mer flirtig och charmig än Voges viner kan vara. Synnerligen lättgillad.
november 13, 2008 den 23:04
”en del undanstoppat” är en snygg eufemism. Men en enda flaska 2003 Vieilles Fontaines är förstås oändligt mycket mer än ingen flaska alls, svårt att dela med noll som bekant. Den här cuvéens entré i BS är ju intressant, om det inte var för det där Henrik redan berört… Till ekvationen av nollfyror, nollfemmor och nollsjuor vill jag bara addera: Champagne! (Värdsliga saker som nya vinterdäck, julklappar, hyra och mat får man strunta i).
Intressant med den knulliga oxideringen för övrigt. Hör ni också pyset från läckande uppumpade badbollar från norra Rhônedalen anno 2003? Pyset är svagt och gäller förstås inte allihop, men lite oroväckande är det.
november 13, 2008 den 23:20
Champagne funkar ju åtminstone som julklappar och mat, och till nöds hyra, så det är väl bara vinterdäcken kvar att fixa?
För tydlighetens skull: Den sönderoxiderade flaskan hade alltså varit fräsch och fin dagen före, och sedan förvarats igenkorkad i kyl ett knappt dygn. Jag begrep inte att det var samma vin som jag satt och sörplade på.
november 13, 2008 den 23:39
Visst är öppen flaska en trubbig markör för lagringsduglighet, men ändå intressant att jämföra Druckets erfarenheter av den dygnsöppna nollettan som förövrigt dracks på samma etablissemang. Eller den senaste rapporten om Graillots nolltrea hos ni-vet-vem: god och tillgänglig, men enighet runt bordet om att inte spara mer än några år. Man behöver såklart inte dricka upp alla nolltreor nu, men det är nog å andra sidan dumt att smaka för första gången om tio år…
november 13, 2008 den 23:53
Intressant, indeed. Visst hopar sig indicierna för att Rhônedalens nolltreor inte är något för Antikrundan.
Vad gäller ren oxidationsbenägenhet har jag nog aldrig varit med om maken, oavsett bäring på lagringen. Fast den jag fick var kalas.
november 14, 2008 den 8:51
Hmm, hellre än knakande än knarkande, va?
Men nä, jag tror inte det ingår i Kate Moss modus operandi att hålla sig i garderoben – she’s outta there a long time ago, men det ger inte mycket extra utrymme för vin …
För övrigt så räcker det ju inte med Champagne, Piemonte 04 och Deutschland 07, du ska klämma in Rhône 06 och Toscana 06 också – till exempel.
november 14, 2008 den 8:53
Ojrå, glömde det väsentliga här.
Flaskan var alltså igenkorkad och stod i en kyl? Ändå oxiderad på 24 timmar?
Gaaaaaaah!
Det är ju nästan så man får säga att det är tur att man inte har garderoben full med 03:or …
november 14, 2008 den 15:35
Rhône? Toscana? ”I feel… thin… Like butter scraped over too much bread…”
Hör av dig om du behöver börja nödslakta nolltreor! Jag tror att det varierar vådligt. Men när en producent som Voge gör en VV som oxiderar som linolja blir man ju nyfiken; förstås med Frankofilens caveat om implikationerna på lagringsdugligheten.
november 15, 2008 den 13:22
Din beskrivning låter som ungefär vad man borde kunna förvänta sig av det här vinet. Vi fick ett smakprov hos Primewine på senaste Franska Vindagen och det var en grym besvikelse. Ingen komplexitet i varken doft eller smak. Ljusare cassis/körsbär på nosen och en förvånansvärt lätt smak utan vare sig grepp, kropp, vinosititet eller märkbara tanniner. Träsmak fanns, däremot. Det måste ju ha varit nåt knas med den flaskan, vi vägrar tro att Alain Voge skulle släppa ett ointressant vin… med minnena av den underbara VF 2003 :-)
november 16, 2008 den 13:53
Jo, låter skumt. Fast det glaset jag faktiskt drack tyckte jag alltså mycket om och greppet var det verkligen inget fel på.
november 16, 2008 den 17:22
Nej, att det var gott kunde man inte ta miste på. Sen har vi ett såpass grundmurat förtroende för Alain Voge (och för dig!) att vi gärna beställer nolltrean. Plus för tidig utveckling och drick nu-läge till skillnad från 2004 och 2005 som troligen är knutna nu. 2004 Vieilles Fontaines var ju i alla fall rätt hårt åtdragen när den släpptes…