1999 Mastroberardino Taurasi Riserva Radici

Man dricker viner för unga. Man skriver att de behöver glömmas bort ett bra tag. Man glömmer bort dem. Man snavar på dem när man letar efter något annat, säger javisstja, den där flaskan, fan också. Man öppnar dem. Man konstaterar suckande att det smakar som om det nog hade varit godare i fjol. Man önskar sig en väckarklockefunktion i Cellartracker. Utan snooze.

Ni vet.

1999 Radici Riserva

Men 1999 Radici Riserva har minsann jag hållit ett vakande öga på sen sist. Ett par år i låda har varit rena spabehandlingen för den här lite skrovliga skönheten. Fullmatad med lite torra syditalienska körsbär, och för varje bär har man lånat en extra kärna av grannen. Tjära, tobak, svart te och läder, och en elegant resning i doften som säger ja, hej, jag är här nu, och var är den där söndagssteken?

Och så en gammaldags munkänsla som är slank och välmatad på samma gång. Tanniner som gått från bitiga till fasta, och vill ha proteiner och gräddsås att prata med. Aglianico av den gamla sorten, personligt, potent, och alldeles ohyggligt italienskt.

Den som inte har konstant fimbulvinter i sitt vinförråd kan alltså ta fram nyckeln nu.

//anders

PS: Valinière? undrar någon. Jo. Fast det blir bara larvigt att skriva en blåkopia av Finare Vinares heltäckande sammanfattning. Den som har samma gom som jag och vill ha salt och slanka flintspetsar kan stå över nollsexan och försöka övertala någon att bjuda på 2004 i stället. Jag tackar och bockar.

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

14 kommentarer på “1999 Mastroberardino Taurasi Riserva Radici”

  1. Frankofilen Says:

    Nej men så lämpligt. Jag fingrade faktiskt på den här flaskan i somras. Känns lagom med ett nytt smakprov snart två år efter den säkert lite brådmogna flaskan på Al Bric.

    Men visst är det skönt att vakna före väckarklockan ibland också? Deras 2004 standardtaurasi gick inte av för hackor i juni. Fast mer Ferrari än gammelitaliensk.

  2. Ezra Says:

    Ja, visst är den alldeles lagom tillgänglig just nu med underbar typicitet. Aglianico i sitt prydno, i den gamla skolan.
    http://korkdragaren.blogspot.com/2009/06/radici-taurasi-riserva-1999.html

  3. anders wennerstrand Says:

    Japp, bara att hugga in och rapportera. Fast kul med riktigt ung kraftaglianico också, tusan om man inte borde dra en sådan snart. Ibland är det härligt med tanniner som kliar till tunga köttbitar.

    Ezra, den hade jag missat. Vi verkar helt överens även om du var mer noggrann. Bordeauxkänsla, absolut.

  4. Winepunker Says:

    För några år sedan (2004 närmare bestämt) hade jag förmånen att få prova lite äldre Taurasi Riserva Radici. Samlingen toppades av 1968, en monstruöst mogen sak som trots allt hade balans och härligt kryddig kropp helt utan trista ålderssyror. Samma vin hade jag en tidigare notering från 1996, med exakt samma innehåll! Vinet är besynnerligt zombie-artat, konserverat i struktur och mognad, 10 år hade inte gjort någon skillnad alls.

  5. anders wennerstrand Says:

    Den provningen hade jag gärna gjort. Man hör ju rövarhistorier (inte minst från Mastroberardino själva) om vin från 30-talet som känns fräscht. Jag förstår vad du menar med konserveringen. Och lagringståligt, visst, men ibland känns det rätt mjukmoget på alla håll utom tanninerna (lex 1998…).

  6. Winepunker Says:

    30-talet är nog för gammalt, men men kan bli förvånad. De där gamla rökarna i lite traditionell stil har en förmåga att avstanna i utvecklingen helt. Jag minns en provning med Bertani Amarone där jag inte kunde skilja mellan 1958, 1967 och 1981, helt lika i fullkomligt mumiefierad stil (alla goda men lika kryddigt hartsiga allihop). Närmast surrealistisk upplevelse för en fantast av modern och fruktig pinot.

  7. anders wennerstrand Says:

    Man lär så länge man har lever…

  8. nB Says:

    Det här ju ett fantastiskt trevligt vin. Har smakat olika årgångar vid olika tillfällen, flera gånger blint. Många som bara läst om Taurasi och Aglianico brukar bli förvånade över att det är ett såpass elegant och finstämt vin.

    Vad gäller viners mognad och lagringspotential fick det här vinet mig att inse att saker inte alltid är som synes. Standardintrycket brukar vara att vinet är någorlunda moget, lämpligt att dricka de närmaste åren och möjligt att spara ett gäng år till utan att det på något vis skulle ”gå över”.

    Sedan var det en gång så att jag provade vinet på en provning tidigt på morgonen. Ca en tredjedel av flaskan var efter provningen kvar i karaffen, spilldes tillbaka i flaskan som korkades igen. Ställdes i en kyl och inte plockades fram förr än jag kring midnatt tog mig hem. Väl hemma delade jag och damen på den sista lilla skvätten, som var som transformerad. Mycket fruktintensivare. En söt, lite kompottlik plommondoft hade sällat sig till körsbären. Lika så var munkänslan lite fylligare och fruktigt mjuk.

    Skall definitivt göra om experimentet nästa gång jag råkar på en flaska. Men min känsla då var att vinet var slutet snarare än moget.

  9. anders wennerstrand Says:

    Roligt att läsa. Hur gammalt var vinet?

    Elegans och finstämdhet, absolut. Ett slags sirlighet, men lite mer rustikt och fysiskt än fransmännen.

  10. nB Says:

    Vill minnas att det var samma årgång som du provat här. 97-99 iaf. Självklart finns det ”grader” av elegans, men det känns som om den här vintypen oftast beskrivs ur ett perspektiv där allehanda alkohol/extraktmonster som är stora på marknaden idag inte fanns. Dessutom tenderar nog folk överlag att uppfatta vin som betydligt mindre fylligt om det har ett visst mått av tannin.

    Läste f.ö någonstans (någon whiteguide folder) att den svenska ”vinsmaken” hade utvecklats i en elegantare riktning, eftersom vi nu köper mer Pinot Noir viner. Känns inte riktigt som man tänkt till där. Blir ett vin elegant bara för att det står Pinot på etiketten? Lågpris pinot brukar definitivt vara mjukt, men snarare saftigt och kladdigt än elegant…

  11. anders wennerstrand Says:

    Det låter som 1999 – nittioåttan är inte särskilt lyckad, och 97 är varmare och rätt långt ifrån sluten sedan länge. Tror att du har helt rätt om att gamla beskrivningar hänger kvar här och där och inte har tagit hänsyn till vinvärldens utveckling de senaste 25 åren.

    Och nej, pinot är sannerligen inte elegant by default.

  12. Tom Says:

    Alla ska ha sina 15min, det är tydligt.

    Det jag inte visste är att det uppenbarligen var dags för vår köxvaxduk, så här på dess ålders höst, med frugans återvinningshot hängande över den som ett demoklessvärd. Tur att photoshop kan framatälla oss alla i vår bästa dager. Jag ska bannemig printa en liten bildkopia och gömma under som vår gemensamma hemlighet…

    Man tackar för trevligt vin, och instämmer i dess muskler att bryta ned aldrig så väl tilltagna bitar ko i brygga, även om jag håller med om att den skulle vara intressant om något år.

    A, F och A hälsar med stort ljud, kramar och bravur…

  13. anders wennerstrand Says:

    Det var dags – den tappra duken har väntat länge nog på sina 15 minuter. Tack för kon, som får vänta på sina 15 minuter trots talang utöver det vanliga, och krama tillbaka under stort ljud.

  14. Kim B Says:

    I min värld är 99:an fantastisk att dricka nu, och till ett bra pris dessutom. 2 nya flaskor inhandlade idag på vinmonopolet i Oslo. 96an och 97an var väldigt bra så länge de gick att få tag på, 98an däremot var betydligt svagare.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s