1999 Mastroberardino Taurasi Riserva Radici

Man dricker viner för unga. Man skriver att de behöver glömmas bort ett bra tag. Man glömmer bort dem. Man snavar på dem när man letar efter något annat, säger javisstja, den där flaskan, fan också. Man öppnar dem. Man konstaterar suckande att det smakar som om det nog hade varit godare i fjol. Man önskar sig en väckarklockefunktion i Cellartracker. Utan snooze.

Ni vet.

Men 1999 Radici Riserva har minsann jag hållit ett vakande öga på sen sist. Ett par år i låda har varit rena spabehandlingen för den här lite skrovliga skönheten. Fullmatad med lite torra syditalienska körsbär, och för varje bär har man lånat en extra kärna av grannen. Tjära, tobak, svart te och läder, och en elegant resning i doften som säger ja, hej, jag är här nu, och var är den där söndagssteken?

Och så en gammaldags munkänsla som är slank och välmatad på samma gång. Tanniner som gått från bitiga till fasta, och vill ha proteiner och gräddsås att prata med. Aglianico av den gamla sorten, personligt, potent, och alldeles ohyggligt italienskt.

Den som inte har konstant fimbulvinter i sitt vinförråd kan alltså ta fram nyckeln nu.

//anders

PS: Valinière? undrar någon. Jo. Fast det blir bara larvigt att skriva en blåkopia av Finare Vinares heltäckande sammanfattning. Den som har samma gom som jag och vill ha salt och slanka flintspetsar kan stå över nollsexan och försöka övertala någon att bjuda på 2004 i stället. Jag tackar och bockar.

Annons

1997 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva

Dagens språknöt: Kan en inkörsport vara någonting positivt? Cannabis, fick vi lära oss i årskurs tre, är en osviklig inkörsport till heroin; Alice Babs ansågs vara en inkörsport för vår oförstört blåögda bygdeungdom till den fruktade svarta jazzen och blev kallad för slyna av den tidens Stim-chef. Paradiset har inga inkörsportar man kan råka halka in igenom, utan dit är det den smala och törnebeströdda vägen som gäller. Stackars ord, så mycket elände på axlarna. Här ett försök till motexempel: 1997 Radici Riserva blev min inkörsport till de egensinniga taurasivinerna.

Dagens nittiosjua doftar av klassisk aglianico, torkade körsbär, mognadslagrade jordgubbar, plommon. Lång fatlagring anas, men på ett gammaldags oskyldigt vis utan hårdrostning och vaniljglass. Kryddor, läder och tobak blandas med ångan från långkokt, vitlöksstinn, trådigt sönderfallande lammragù med rosmarin och nykokt färsk pasta, och vi känner att vi nog ska klara en blaskvinterdag till ändå.

Mastroberardino, appellationens grå dam, brukar säga att deras taurasiviner i princip kan lagras hur länge som helst, och berättar gärna om hur årgång 1934 glänste när diverse journalister och inbjudna gick igenom egendomens källare häromåret. Men hos varma 1997 är frukten utmognad och färdig, avrundad med en underbar sötma, sammansmält sylt utan att vara det minsta tjock och kladdig. Eftersmaken med jordgubbar, örter och tobak är kalasfin.

Tanninerna i det här vinet är de mest polymeriserade jag har upplevt i en Radici, inte silkiga, utan snarare stadda i långt gången upplösning. Ändå är strukturen fortfarande fin och parningen med maten funkar bra. Ni behöver inte springa ned i källaren med första hjälpen-kudde och korkskruv, men drick nu-flaggan är hissad på Creutzgatan och löften om njutning för er som gillar taurasi påskrivna och stämplade.

//anders

1998 Mastroberardino Radidi Riserva (magnum)

Kalla mig barnslig, ologisk eller svennig. Men en magnumflaska är mer fiesta än två vanliga sjuttifemmor.

Alltså är det självklart att Creutzgatans största Taurasiflaska åker till Uppsala, för en efterlängtad middag med gamla sambor från ett litet hus i Kungsgärdet under de pluggår som tiden redan försett med vackert frostade kanter. Jag och flera bloggare har känt att Radici 1998 halkat efter de andra upplagorna från det sena 90-talet, inklämd mellan magnifika 97 och stramt eleganta 99. Frågan är förstås om den smakar bättre efter ett liv i större flaska?

Det korta svaret: Ja.

Tidigare nittioåttor har gått långt i sin mognad utan att tanninerna rundats av. Den här har samma tanniner, men frukten i behåll. Tobakstonerna finns där, och den där varma kryddigheter med drag av torkad frukt som ofta finns i vin från solstekta Puglia och Sicilien. Men den här fräscha kärnan av mogna söta körsbär och plommon med en liten snygg bitterhet har inte funnits i de andra. Förutsatt att man gillar kraftiga, tanninrika viner är det här riktigt bra.

Det var de goda nyheterna. De dåliga är förstås att framtiden ser mörk ut för oss som har normalstora flaskor från 1998 undanstoppade: Vinet var på toppen av sin levnads bana för ett tag sedan. Efter den här posten vågar jag ju inte ge bort dem heller…

Alltså gäller det att komma ihåg att 1998 Radici är sämre än 97 och 99, men godare än mycket annat här i världen. Till en fantastisk lammsadel från någon lokallevererande bonde i Örsundsbrotrakten var det kalas.

//anders

La Nerthe, Mastroberardino och lite sauternes

Vi har tur och lyckas få hem såväl gudsonen med föräldrar som nygifta fanflyktingarna M&M till oss på samma lördagkväll. Sex vuxna gör utan att blinka av med 1 700 gram helstekt rosa entrecôte och en större gratäng med mandelpotatis, svartrötter och persiljerötter plus några hekto västerbotten och tre, fyra vitlökar. Reduktionen på balsamvinäger och portvin blir svartblänkande asfalt av ett halvt paket smör på slutet.

Inför en sådan rundsmörjning dyker jag tacksamt ned i Taurasilådan. Mastroberardino gör en Radici Taurasi utan riservabeteckning, med något halvår mindre på en blandning av stora fat och barriquer, och limmar på en svart etikett i stället. Jämförelsen med den färska erfarenheten av riservan är jättespännande – och skillnaden är inte så stor. Koncentrationen och komplexiteten är de två faktorer som gör den vita etiketten till vinnare. Stor, söt, svart frukt kommer upp i näsan, kryddorna finns där, tobak och mognadstoner som antyder att den här flaskan hunnit längre än exemplet härom veckan. Mindre färska fruktnyanser den här gången, mindre körsbär men mera mogna björnbär, något lättare kärna som sagt, och en lång eftersmak full av läder. Tanninerna tar tag i tandköttet, och jag älskar det. Och till en rejäl köttbit är det svårslaget.

Vi häller Château La Nerthe från 2001 i glaset bredvid för att testa ett vin med annan karaktär. Den här grenachedominerade Châteauneufen känns lite solbakad i kväll, med hallon som får underordna sig örter och lakrits i doften. La Nerthe brukar gå att dricka ung, men det här exemplaret blir rätt påtagligt bättre under kvällen när frukten växer fram bredvid lite tobak. Rätt mycket katrinplommon och russin, intensiteten och fräschören finns inte riktigt och jag bli inte kvitt känslan av att något inte är helt koscher med den här flaskan. En liten värmekyss någon gång i ungdomen?

L kokar äpplen med muscat och julens alla kryddor så att man riktigt hör tomten sitta och skrocka i köket, och toppar med crème fraîche och rostade hasselnötter. Jag plockade för ett tag sedan hem ett parti 1999 La Tour Blanche som låg och samlade damm i Göteborg och måste prova. Doften har vanilj, honung, aprikos, apelsinskal, honungsmelon och lite lösningsmedel som blåser bort med lite tid. Härligt simmig tyngd i munnen, russintoner, mjuk persika; mogen, tät och fin. Syraknarkaren i mig vill ha mer fräschör, men de andra receptorerna får vad de ska ha. Fynd för de 179 kronor jag betalade alldeles nyss, mer tveksamt för 350 bagare i beställningssortimentet.

*

Update: Konstigare saker har hänt. Men medge att det är lite bisarrt att även Frankofilen plockade fram just La Nerthe från just 2001 i helgen… Bättre flaska här således.

Update 2: Kvällens tilltänkta offer, 1999 Château Branaire, degraderades till midnattssörpel sedan det visat sig att den farit illa i vår numera avskaffade Closet of Death. Dämpad doft och ingen kropp. Skärpte till sig lite framåt nattkröken och levererade en helt okej doft med svartvinbär, körsbär och trä, men kroppen uppstod inte från de döda. Bummer.

//anders

Mastroberardino mania

Torsdagskväll och blandade munskänkar träffar Mastroberardinos säljchef Dario Pennino och några av hans viner.

Disclaimer 1: Signor Pennino är på säljturné och har flera viner på väg att lanseras på monopolet. Alltså ett PR-event. Så vet ni det. Jag bespar er den långa historien om hur Antonio M räddade Kampaniens gamla druvor från chardonnaydöden.

Disclaimer 2: Jag är tokig i Taurasi. Mastroberardinos Radici Taurasi Riserva 1997 som min far släpat hem från Positano är en av mina större upplevelser. Följaktligen åkte jag till Malmö i vintras för att få tag på 1999 och 2000 som fanns i beställningssortimentet, men bara levererades inom Skåne. Den som tycker att aglianico smakar surt och gammaldags kan alltså skruva ned volymen lite.

2006 Greco di Tufo Novaserra är 100 procent greco hämtad från en avgränsad plätt i Irpinia. Doften påminner om marsanne: Söt persika, storblommigt, men enkelt och fräscht. Blommorna, inte frukten, bestämmer i munnen. Det är lättviktigt och läskande med honung i eftersmaken, men också en liten jordbeska som stör i ett så lätt vin. Just eftersmaken är lite spännande, med flyktiga toner av banan och jordgubbe bredvid honungen. Bra balkongvin, om vi nu hade haft balkong, men för nästan 150 spänn vete fan om det blir något. Poäng dock för den egna karaktären.

2006 Lacrima Rosa är en rosé som ser ut exakt som välspädd jordgubbssaft, 100 procent aglianico. Hallon, vinbär, banan och Gott & blandatpåse minus lakritsbitarna blandar sig med honung i doften som är ganska intensiv för en rosé. Tung söt frukt och liten sprits i munnen, med oväntad kraft och rondör. Här är den lilla beskan på sin plats igen. Gott. Invändningen: Jag blir inte fri från känslan att sötman är lite konstlad och onödig. Men en rosa rekommendation för strax över en hunka.

2000 Radici Taurasi Riserva är först ut bland de röda, och nu minns jag varför jag kom hit. Doften är underbart kryddig med fint fokuserad frukt, svarta vinbär, hallon, plommon och små toner av torkad frukt tillsammans med snygg ek. Attacken smäller till i munnen, syror och tanniner är tuffa och bråkiga, frukten i form av körsbär och lite jordgubbe hamnar i bakgrunden. Medelfylligt – och förbannat gott. Men ska ha längre lagring eller åtminstone en eftermiddag i karaff. Jag rankar den som tvåa tack vare den omedelbara kryddigheten.

1999 Radici Taurasi Riserva är betydligt tajtare redan i näsan. Här finns mer kaffe och choklad, och dessutom tilltalande toner av läder och stall bredvid de körsbär som tagit steget från gommen till doften. Smaken är slank och stram, gammaldags i positiv bemärkelse, med jordgubbar och tobak. Drickfärdig, säger flera, inklusive signor Pennino. Fuggedaboutit, säger jag, och låter mina nittinior vila. Men 1999 är min favorit i kväll, för sin strama, klassiska men lite rustika elegans.

1998 Radici Taurasi Riserva: Här har mognadstonerna tagit över, nästan överraskande mycket med tanke på 1999. Vattenpiptobak, skriver både jag och L som bott länge i Egypten. Den söta tobakstonen tonen dominerar helt i näsan. Bredvid finns torkade jordgubbar, plommon på väg att bli katrinplommon, viss krydda, lakritssnören och lite starkvinstoner. Fortfarande är både syror och lite grovkorniga tanniner framträdande, nästan lite oroväckande med tanke på hur mycket frukt som gått över i mognadskaraktär. Gott, men sist av de tre.

På SB hittar man tre viner med aglianico i. Då är ett Parkerfavoriten Montevetrano som består av 90 procent cab/merlot, tillika från katastrofåret 2002, och ett är Åkessons Terra dell’Oro på tetra. Tack för det Televerket. Kanske ska snöa in på något annat.

//anders