Italiensk vineftermiddag 2008

Mässtaktik är ett ämne som borde läras ut i landets grundskolor. Hur få ut största möjliga upplevelse av två och en halv timme på Sheratons trånga parkett? Jag gör i alla fall ett försök att både ta tempen på kända flaskor och hitta lite nya innan jag hemfaller åt gomsmekning i Spinettahörnet hos Enjoy. Nedkokt och med aningen mer struktur ser det ut så här.

Vinsummum

Gamla vänner från en Munskänkskurs med några halvkändisar från Piemonte och Toskana. Populärt bord.

2004 Michele Reverdito Barbera d’Alba Delia
Generös doft med mörka körsbär och rätt mycket ek i form av kaffe och en gräddig karaktär. Härlig barberasyra, ljus och fin frukt och en snygg liten bitterhet. Delvis barriquelagrad barbera, bra exempel på en modern approach.

2004 Ettore Germano Barbera d’Alba Vigna della Madre
Jag bad om den här som kontrast till Delia. Betydligt tuffare old school-barbera med grusig doft som är rätt knuten. Slank, tuff, syrlig smak med plommonfrukt och beska i avslutningen. Kalas, men inte för alla.

2006 Michele Reverdito Langhe Nebbiolo Simane
Så, dags för själva chefsdruvan. Här är doften fortfarande sluten (många flaskor var lite resechockade) med en lätt jordgubbston bredvid mandel och klister. Lätt och egentligen rätt tunn i munnen, bra syra, men nja. Ganska tvådimensionellt och missar  nebbiolofrukten.

2004 Michele Reverdito Barolo Codane
Betydligt mer uttrycksfullt vin med klassiska slånbär och röda vinbär, fin bittermandel, sandelträ och en liten mineralton. I munnen är det La Morra-kapitlet i skolboken: Ungt och tufft, men lätt och ljust sandjordsvin från ett bra år. Ljusa körsbär och en antydan till blomtoner som gärna får växa till sig.

2003 Michele Reverdito Barolo Moncucco
Jag stod först över den här, men ville ändå jämföra med nollfyrorna. Här finns tydligare fat och slampigare frukt, men doften är ändå rätt liten. 2003 har givit ett lite blaskigt vin med stresstanniner som klipper av eftersmaken. Det finns jättegoda nolltreor från Barolo, men inte jättemånga.

2004 Ettore Germano Barolo Serralunga
Helt annan stil än Reverditos viner; Serralunga har annan jordmån än La Morra och producenterna vill olika saker. Den här har en gammaldags doft med jordgubbssylt från källaren och lite nagellack. Fin sötma bland hallon och jordgubbar i munnen, lätt och fin med med helt okej tryck och vinbärssyror. Lagringsvin som behöver komma ihop sig. Det måste vara svårare att göra bra vin i den här stilen än Reverditos mjukare och mer tillvända…

2005 Casa di Terra Mosaico
Toscana! Egendomen ligger i Bolgheri och det här är en cuvée på 40 procent cabernet, 40 merlot och 20 syrah. Modern, framfruktig, flirtig doft med mörk bärfrukt under ett duktigt lager ek med kaffe, mandel, vanilj och smörkola. Smaken är generös och högextraherad med en syra som i och för sig räcker till, men sitter lite utanpå. På det hela taget en lite konstgjord smak som är lite för enkel även om det luktar gott.

2004 Casa di Terra Maronea
Cabernet och merlot delar lika på de första 70 procenten; petit verdot och syrah delar på resten. Hängde du med? Doften påminner tydligt om varmjordskaraktären hos Mosaico, men är mindre utvecklad och har mer vanilj. Smaken är saftig med riktigt bra syra och balans, rätt komplexa övertoner och en kärna av plommon och körsbär att tugga på. Fint fokus, gott.

2005 Poggio Verrano Drómos
75 procent cabernet, resten ungefär lika delar sangiovese, cab franc, merlot och alicante. Modern Maremmadröm med fatvanilj och marsipan överst, sedan cassis, plommon och kaffe. Riktigt komplext med eleganta, personliga övertoner av sommarbär som jag verkligen gillar. Mycket fräscht i munnen med saftig cassisfrukt, bra balans och nödvändiga tanniner. Ett välgjort Carlo Ferrini-vin med frukt som man vill sitta och suga på. Ganska hyllat vin med tre Veronellistjärnor, 91 från WE och så vidare – och 81 från James Suckling, vilket Francesco Bolla tog som en förolämpning mot alla inblandade och skrek i högan sky. Ni känner kanske till min ovilja mot att sätta poäng, men ändå: 81 för den här flaskan är ett skämt.

Miguel Torres

Synd att de bara hade Pios enklare viner med.

2005 Marchesi de Frescobaldi Lamaione Merlot di Toscana
Alltså, merlot i Toskana… Jag gör ett nytt försök att bli övertygad och prislappen ligger över 300 spänn. Svart vinbärsmarmelad dominerar med jord och läder, blommiga bitoner och schysst fokus – ganska snyggt. Söt smak med bra sjuss i, helt okej syror och tanniner, men en besk örtighet och en glappig mitt under musklerna förstör festen igen. Skum beska – och då vet ni att jag inte skyr exempelvis dolcetto.

2006 Pio Cesare Barbera d’Alba
Nollsexan är förstås värd en koll. Rak och enkel doft med körsbärskart, örter och pinje bredvid mörk choklad och husets mandelmassa. Tung syra slår till bak i munnen, fin fruktkropp kompletteras med lakrits och örter. Hyggligt men skäligen enkelt vin.

Johan Lidby

Alltid ett bra stopp på mässor.

2005 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano
Jord, tydligt stall och en stor kaffeton beledsagar mörk och attraktiv plommonfrukt. Fräsch och bra smak! Lite oförlöst ännu, men de toskanska bären är skinande rena bredvid en örtkant och en del tobak. 175 spänn i decembersläppet känns som ett bra köp om man gillar Polizianos lite tuffa stil.

2005 Poliziano VNdM Asinone
Nog känner man igen Poliziano… Doften är snarlik basutgåvan, men en aning mer komplex. Tät, mörk, slank frukt med björnbär och skogsbär i munnen, men Asinone är ett lagringsprojekt och aromatiken är outvecklad. Det visste vi. Göra vin kan de.

2005 Poliziano Le Stanze
70/30 cabernet/merlot. Lustigt nog påminner doften starkt om prugnolovinerna… Stall och kaffe, således. Påtagliga fat ger också mandelmassa och sandelträ. Frukten drar mer åt plommon än vinbär och det finns lite gräs i utkanten på den här bordeauxkopian. Smaken är cassissaftig och stram med häftiga vakthundstanniner; tobak och paprika kompletterar. Gott men svinungt.

2005 Marchesi Mazzei Siepi
Carlo Ferrini igen, lika delar sangiovese och merlot. Ung och mycket fatig, men stor, mörk, ädel och polerad doft. Här finns animaliska drag bredvid björnbär och klister. Sötfrukten är suverän i munnen trots ungdomen, plommon och mörka bär med kalasfokus, och så lite tobak på slutet. Mmm. Synd bara att det kostar 600 spänn.

2005 Brancaia Il Blu
E ancora Ferrini… Hälften sangiovese, resten merlot förutom fem procent cabernet, två tredjedelar på nya barriquer. Ung och knuten doft, men lysande mörk bärfrukt ändå. Tantfika: Kaffe och vaniljkex. Smaken är saftig, tuff och riktigt intensiv med cassis, sura plommon och tobak. Bra, men åratal från drickmoget.

Enjoy

Gamla Enosvezia med flera hushållsnamn på bordet.

2003 Nino Negri Sfursat
Den här gamla favoriten har utmärkt fokus i en doft av torkad frukt, körsbär och torkade rosor. Balansen är superb, syrorna grymma för en nolltrea och smaken av nypon och torkade körsbär har en fin liten beska på slutet.

2004 Nino Negri Sfursat 5 Stelle
Så, då lägger Negri in nästa växel. Den här doften är magnifik, komplex och intensiv med hög och ljus parfym, en lyxutgåva av förra vinet. Frukten är saftigare och fräschare, som om druvorna klarat torkningen bättre, med intensitet och balans av klass. Riktigt tuffa tanniner i dag.

2000 Fontanafredda Barolo Riserva
Intensiv mörk frukt har en buljongton bredvid sig, lite banan, kex – och en riktigt skum ton som känns som korkkartong, men inte är det enligt Enjoys folk. Bra syra och lättare stil än näsan antyder, generell och anonym körsbärsfrukt som inte säger något. Mitt ointresse för Fontanafredda som storproducent utan personlighet fylls bara på.

2006 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina
Okej, jag måste smaka även om det fnns mycket oprövat kvar i salen. Klassiska Spinettavinbär, hela busken, och svävande blomtoner – allt med overkligt bra fokus. Fruktsötma galore i munnen, cassis och björnbär, och samma fokus. Visst, likörfrukt, men ingen sylt som det hade blivit om någon annan försökt trycka i lika mycket. Anar jag gräs? Bättre intryck än senast och släpp i februari.

2005 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi
Superkoncentrerade svarta vinbär, men inte med tyngden hos barberans version, utan de lättare tonerna. Mycket lakrits i dag och en del hallon. Smeksam och lättdrucken med modern bärfrukt och kextoner ovanpå. Fortfarande tveksam för priset.

2004 La Spinetta Barolo Campé
Parfymerad och öppen frukt på 2004-maner; cassis blandat med körsbär med kärnor och allt, och duktigt med fina blommor ovanpå. Smaken är ett vattenfall av generös, slösande nebbiolofrukt, men den är ändå inte helt öppen. Aromatiken är i princip på plats men inte utväxt. Frukten är hallonsöt med en antydan till tjära, mycket rosor och violer och lite mandelfat. Framstår som lite mindre traditionell nu än hos Giorgio. Herregud så gott. Och så dyrt.

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Bionzo, 2006 Pin
Försök själva att tycka något när ni står med ett ISO-glas i ena handen, blocket i den andra och arrangörerna som vill köra ut er bakom ryggen. För er som prompt vill veta något har jag skrivit om dem förut.

Helhetsintrycken: De flesta kom till Sheraton med rätt mycket basvin som inte kändes överdrivet intressant. Poliziano, La Spinetta och Nino Negri fortsätter att göra bra vin. Kul med genomdraget hos Vinsummum. Hellre få bord ordentligt än alla på fast forward. Och till slut längtar man bara efter hamburgare och öl.

//anders

Annons

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: Italien

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.